Blogg gratis Logga in

Paradigm

Hej då!

paradigm | 31 Januari, 2007 21:29

Jepp, det här är sista inlägget. Om nån nu bryr sig. Flyttar alltså till paradigmo.wordpress.com i tron att gräset är grönare någon annanstans.

Dagens tips för ett osunt leverne

paradigm | 29 Januari, 2007 15:14

Nu är den här! Det som världen har väntat på - den koffeinbemängda munken. Enligt Houston Chronicle har en viss Dr. Robert Bohannon lyckats utveckla en metod att tillsätta koffein i bakverk utan att det som tidigare smakar bittert. Så nu kan man proppa i sig utan att bli dåsig. Fast då en munk innehåller koffein motsvarande två koppar kaffe är det nog lika bra att spetsa dem med lite hjärtmedicin också. Än är dock Bohannons välsignelse inte ute på marknaden, men Dunkin' Donuts och Starbucks lär vara intresserade.

Min nya adress: paradigmo.wordpress.com


Glöm Förintelsen

paradigm | 28 Januari, 2007 21:18

Igår var det FN:s officiella minnesdag för Förintelsens offer. Som vanligt kommer formuleringarna om hur viktigt det är att komma ihåg; annars får förnekarna vind i seglen och annars riskerar vi nya folkmord.

Jag tror inte det fungerar så. Ingen människa går med i ett nazistiskt parti därför att de glömt bort Förintelsen. Man går med av frustration över sin egen situation. Och all uppmärksamhet som Förintelsen fått verka inte förhindra nya folkmord. I själva verket gör den uppmärksamhet som Nazityskland och Förintelsen får att andra folkmord och övergrepp hamnar i medieskugga. Alla känner till Hitler, Göhring, Himmler, Goebbels och så vidare. Men nämn en känd hutu- eller tutsiledare.

Skälet till att man vurmar för Nazismen och Förintelsen är nog inte heller någon plikttrogenhet; i så fall skulle man lärt sig och engagerat sig i de övriga folkmorden. Nej, ett troligare skäl är att Nazismen är nervkittlande. Den gör sig bra som underhållning. Något Hollywoood visat otaliga gånger.

Hellre än att älta Förintelsen borde man fråga sig vad man kan göra för att förhindra folkmord och förhindra att folk söker sig till högerextrema partier. Rent konkret. Och är man en obotlig drama-junkie kan man ju alltid gå på operan istället.

Min nya adress är paradigmo.wordpress.com


Jag tänker inte betala för Hanne Kjöllers magsäckskirurgi

paradigm | 28 Januari, 2007 16:06

Man kan tycka vad man vill om liberaler och deras insisterande på att alla människor bör ha rätt att leva det liv de själva valt, oavsett om deras val leder käpprätt åt helvete eller inte. Inte för att jag håller med, men jag kan respektera ståndpunkten.

Lite svårare är det att acceptera de liberaler som först kräver att få göra vad de vill och sen när de ställt till det för sig insisterar på att få hjälp av det allmänna. Den linjen driver Hanne Kjöller i gårdagens DN då hon kräver att kraftigt överviktiga ska erbjudas magsäckskirurgi. Hur går det ihop? Bör vi inte respektera deras val att äta för mycket och bör de inte i konsekvensens namn själva ta ansvar för sina handlingar?

Nej, menar Kjöller, eftersom de inte gjort några dåliga val utan drabbats av en livsstilssjukdom. Det här är naturligtvis en lek med ord. Man drabbas av "sjukdomen" fetma genom att äta för mycket – genom att göra dåliga val. En god liberal bör respektera andra människors osunda livsstilar och ta ansvar för sin egen.

Syftet med begreppet livsstilssjukdom är uppenbart. Med det vill man överskyla de liberala idéernas misslyckande. Vi har som art utvecklats i en miljö där energirik föda har varit sällsynt, därav vår smak för söt och fet mat. Om vi nu inrättar ett samhälle där alla har tillgång till obegränsade mängder energirik mat så blir vi överviktiga. Det är inget konstigt med det; det konstiga är att det fortfarande finns människor som är smala.

Att påstå att det inte är den villkorslösa friheten som lett till den här situationen utan att vi drabbats av en sjukdom är lite som om Castro skulle säga att kommunismen fungerar alldeles utmärkt, däremot har kubanerna drabbats av en epidemi av lågproduktivitetssyndrom.

För övrigt flyttar jag strax till paradigmo.wordpress.com


Kommer datorerna att ta kål på det skrivna ordet?

paradigm | 26 Januari, 2007 15:22

Det finns en viss sort idioti som bara är lärda människor förunnad, nämligen den att leva i sitt huvud och odla sin teorier utan någon återkoppling till resten av verkligheten. Ett exempel på det finner man i dagens DN där språkprofessorn Sven Öhman förutspår det skrivna ordet undergång inom en 50 till 75 år.

Öhman anför två konkreta exempel som belägg för sin teori: miniräknaren och ljudboken. Miniräknaren har snabbt konkurrerat ut handräkningen, och nu dyker det upp en massa ljudböcker på marknaden som på ett liknande sätt kan göra den skrivna boken överflödig.

Problemet är bara att miniräknaren segrade därför att den var snabbare och gav ett mer tillförlitligt resultat en handräkningen. Ljudboken är utomordentligt långsam, och hur effektivt man kan lära sig något med den är en öppen fråga. Ett grundläggande problem är att man inte kan se hela meningar simultant och därmed jämföra olika delar av texten. Vore den en ny miniräknare så skulle så gott som all litteratur nu ges ut som ljudböcker.

Den tilltagande analfabetismen beror nog inte på en ökad datoranvändning utan på det bekvämlighetssamhälle vi lever i. Att försöka ersätta skrift- med talspråk är inte en väg framåt utan bara ett sätt att hålla denna ohållbara samhällsmodell vid liv lite längre. Och skriftspråket försvinner inte på det sättet. Vad som kommer att hända är att vi får allt större klassklyftor mellan de som behärskar det skrivna ordet och de som är hänvisade till Öhmans språkliga rullatorer.

Vad vi borde göra istället är att bannlysa såna hjälpmedel och införa nolltolerans mot analfabetism i skolorna.


Seinfelds snålhet ett dåligt skämt

paradigm | 24 Januari, 2007 20:48

Mer om girighet. I SvD läser jag att komikern Jerry Seinfeld köpt ett hus på Manhattan för 28 miljoner och försökt smita från mäklararvodet. Mäklaren kunde inte närvara vid visningen eftersom hon då skulle fira den judiska sabbaten. Det försökte Jerry använda som skäl för att han skulle få slippa betala arvodet. Det gick inte. Stackars Jerry... Undrar om han brukar springa från notan på restauranger med.

Vrakplundring i Devon

paradigm | 22 Januari, 2007 22:40

I Devon har man tydligen en avspänd inställning till egendomsrätten. I alla fall de bybor och andra i trakten som lockats till det förlista fraktfartyget Napolis vrakgods. Skor, tunnor med vin, blöjor och, mest eftertraktat, motorcyklar av märket BMW, värderade till 12 000 pund, tas nu om hand av människor som knappast kan kallas annat än vrakplundrare.

För även om man har rätt att tillvarata godset så måste man anmäla det till kustbevakningen för att få en hittelön av ägaren. Det lär nog inte de som ses prova ut skor nere på stranden göra. Inte heller det gäng som med hot lyckades avtvinga en man "sin" motorcykel.

Polis och kustbevakning försöker hålla folk borta från området eftersom Napoli var lastat med miljöfarligt avfall, men det verkar inte avskräcka lycksökarna. Dessa strandfynd kan dock bli kostsamma. Den som inte anmäler sig till kustbevakningen kan få böta 2500 pund och tvingas att betala varans dubbla värde till ägaren. Det kan bli 370 000 kronor för att gömma en motorcykel i garaget.


P-ordet

paradigm | 21 Januari, 2007 13:32

Poppadum! Det är just nu bland det värsta en person av indiskt ursprung kan bli kallad, om man får tro stora delar av brittiska och indiska medier. Det är nämligen vad Jane Goody kallade bolllywood-skådespelerskan Shilpa Shetty i teveprogrammet Big Brother. Enligt BBC Asian network har den här affären väckt större publikrespons än konflikten i Kashmir, British National Partys framgångar och Pakistans kärnvapenprogram. Visst är det kul med folk som har sinne för proportioner?

Till viss del beror nog de överdrivna reaktionerna på att det mångkulturella Storbrittanien inte fungerar särskilt väl. Om en händelse av det här slaget kan skapa en opinionsstorm så måste relationerna mellan folkgrupperna ifråga vara rätt ansträngda.

Men kanske mer oroande är att ett uttalande i ett reality-program kan tas på allvar och bli en världsnyhet. Genast fann sig Tony Blair och andra makthavare föranledda att uttala sig. Om Blair haft ett uns av integritet så hade han sagt att han har viktigare saker för sig än att kommentera dokusåpor. Det finns anledning att vara orolig när Big Brother-publiken bestämmer den politiska dagordningen.

Den enda som vann något på den här affären var Channel 4, som visserligen efter påtryckningar avstått från pengarna från utröstningen av Goody, men som ändå fått bättre tittarsiffror och därmed framtida förtjänster. Och kanske också Shetty, en föredetting som nu får massa oförtjänt uppmärksamhet, menar i alla fall Vijay Dutt och Shashi Baglia på Hindustan Times.

Och för den som undrar: Poppadum är enligt Wikipedia ett slags indiskt tunnbröd.


Ingen riktig storstad

paradigm | 17 Januari, 2007 14:29

Vad är värst med Stockholm? I dagens DN listar man stockholmarnas största irritationsmoment. Som väntat retar sig många på folk som knuffas, spottar, blåser rök i ansiktet på andra eller rastar hunden utan att ta hand om hundbajset. Och trettiofem spänn för en latte är väl i saftigaste laget.

Men värst av allt är tydligen "alla som låtsas att Stockholm är en storstad". Det är alltså värre än att trampa i hundskit. Själv trodde jag att en stor stad och en storstad var samma sak, men tydligen fattas det något. Kanske filmstjärnor, terrorism, monumental arkitektur eller något annan statusmarkör.

Man kan undra för vem det här är ett problem. Är det lantisar som flyttat in, ruinerat sig på boendekostnaderna och är sura över att det inte regnar konfetti från himlen? Eller infödda snobbar som tycker att de inflyttade förstört staden med sin brist på kultivering?

Men den stora frågan är hur man beter sig när man låtsas att Stockholm är en storstad. Insisterar man på att få åka i gula taxibilar eller?


Manliga nätverk eller kvinnlig stress?

paradigm | 16 Januari, 2007 17:46

Under rubriken "Män, makt och kvinnor" tar Monica upp begrepet homosocialitet, en samhörighetskänsla med personer av samma kön, som hon och andra menar kan förklara varför chefsjobben oftast går till män. Män umgås helst med andra män, bildar manliga nätverk och hjälper fram varandra. Hon citerar Daniel Sandström i Sydsvenskan:
"Även i jämställda Sverige diskuterar vi helst feminism och homosexualitet, trots att det är i de homosociala nätverken som makten sitter och normerna formeras. Den makten är alltså osynlig."
Det sista kan jag i alla fall hålla med om. Jag har aldrig stött på några nätverk av det här slaget, vilket, enligt Monica, kan bero på att jag inte ingår i något. Visst, men på något sätt måste man väl leda saken i bevis. Att människor bildar nätverk och konspirationer är ju ett bevisat faktum. Att såna gemenskaper brukar bygga på gemensamma intressen finns det också gott om belägg för. Men att de skulle bygga på något slags kamratskap låter osannolikt. Det antyder att en man som inte längre kan bidra med mer än sin vänskap ändå skulle accepteras i dessa kretsar. Det vore ju nästan lite rörande om det var så. Men jag betvivlar att någon kan hitta ett sånt exempel.
Exempel på teorins orimlighet går däremot lätt att hitta. Sossarna tjatar förgäves på Messing, Wallström och Jämtin att kandidera till partiledarposten, men alla vägrar. Är de hindrade av ett homosocialt nätverk? Varför lanserar det nätverket ingen egen kandidat? Och varför släpper de av allt att döma in Sahlin?
En enklare teori är att kvinnor är mer lättstressade. Kvinnor är överrepresenterade i nästan alla sorters psykiska problem som bottnar i stress – utbrändhet, depression, ångeststörningar. Ju högre upp i makthierarkin man kommer, desto mer kritik och offentlig granskning får man räkna med, vilket leder till mer stress. Alltså tackar både män och kvinnor som är lättstressade nej till chefsjobben, vilket leder till att det huvudsakligen är männen som får jobben.

Jag tror att ett mer jämlikt samhälle vore roligare än det vi har idag. Men dit kommer man aldrig genom att slåss mot väderkvarnar.


Fox lägger ned "The O. C."

paradigm | 12 Januari, 2007 21:05

Efter en längre tids fallande tittarsiffror har Fox bestämt sig för att lägga ned The O. C., en dramaserie om livet på den kaliforniska gräddhyllan Newport Beach. Från att ha haft tio miljoner tittare har man numera "bara" drygt tre, vilket tydligen inte räcker. För mig låter det konstigt. Kan man inte tjäna pengar på en serie som har en procent av befolkningen som tittare? Det vimlar ju av teveserier; de flesta måste ju ha mycket blygsammare tittarsiffror.

Hursomhelst var O. C. i all sin enkelhet en rätt bra serie. Även om den inriktade sig på de unga tittarna så tror jag att man kan gilla den oavsett ålder. Bra dialog och välgjorda, trovärdiga karaktärer samt ett enkelt men snyggt foto gjorde att serien, trots sin ytlighet, höll sig långt över genomsnittet. Och med avsaknaden av skakiga actionsekvenser och specialeffekter kombinerat med den lågmälda musiken var den perfekt att varva ner med.

Så varför svek tittarna? En del menar att det var docksöta Mischa Bartons avhopp som avgjorde, men tittarraset tycks ha börjat redan innan det. Kanske är det som Emma Rosenblum på New York Magazine påstår att serien blev en modegrej så att fansen hoppade av när de märkte hur mainstream den blivit. Vem vet. Synd är det i alla fall.


Esther Reed - tjejen som kan lura vem som helst

paradigm | 10 Januari, 2007 15:24

Washington Post har en intressant artikel från i måndags som jag inte kan låta bli att ge ett sammandrag av. Det handlar om identitetsstöld, tydligen ett rätt vanligt brott i USA. I det här fallet gäller det en kvinna, Esther Elizabeth Reed 28, som försvann 1999, förmodligen för att undgå åtal för stöld och checkbedrägerier. Det året försvann också en annan kvinna, Brooke Henson, med samma födelsedatum som Reed och med ett snarlikt utseende, vars identitet hon alltså antagit. Genom att på okänt sätt fått tillgång till en polisdatabas har hon skaffat utförliga personuppgifter om Henson.

Med sin nya identitet lyckades Reed bli antagen till det ansedda Columbia University och pluggade där i två år innan polisen kom henne på spåren. Hon har även läst vid Harvard och California State University at Fullerton under en annan identitet. Inget av dessa lärosäten vill kommentera det inträffade utan hänvisar till sekretessregler. Det var inte förrän hon sökte jobb som hushållerska på Manhattan i juni i år som hon upptäcktes, när hennes tilltänkta arbetsgivare sökte hennes namn på nätet och fann en sida gjord av Hensons familj där det stod att hon var försvunnen.

När polisen besökte Reed i hennes lägenhet så insisterade hon på att hon var Henson och att hon och hennes familj glidit ifrån varandra. Enligt Jon Campbell, den polis om utredde Hensons försvinnande, blev han uppmanad att lägga ned fallet eftersom man nu hittat henne. Det var bara det faktum att Campbell misstänkte att Henson var död som gjorde att han krävde mer bevis. Reed gick med på att lämna DNA men dök aldrig upp och har nu försvunnit spårlöst. Hon har lämnat kvar nästan allt i sin lägenhet men inget spår av DNA.

En märklig sak med Reed är att hon inte utnyttjat sin identitet för att dra på sig skulder, vilket är det vanliga. Exakt hur hon försörjt sig vet man inte. En misstanke är spioneri. Hon har dejtat elever från militärskolan West Point under namnet Natalie Fisher. Enligt en elevs familj har Reed fått stora summor överförda till sig från utlandet. Därför har Reed nu blivit föremål för en militär brottsutredning. Men Reed själv är fortfarande spårlöst försvunnen. Att sätta upp hennes foto på FBI:s mest eftersökta eller liknande är nog lönlöst – hon har redan tidigare förändrat sitt utseende med plastikkirurgi. Dessutom har hon nu, tack vare några av landets bästa universitet, rätt gedigna kunskaper i kriminologi och psykologi.

Om det inte är ett påhitt av Washington Post så lär det väl bli en film av det här.




Genombrott i stamcellsforskningen

paradigm | 08 Januari, 2007 15:01

Och så lite goda nyheter: I Wake Forest University School of Medicine in Winston-Salem, North Carolina har Dr. Anthony Atala med tillsammans med sitt forskarteam lyckats utvinna stamceller ur fostervatten. Utan att skada vare sig mamman eller barnet. Metoden kan på sikt innebära ett slut på debatten om stamcellsforskningens etiska aspekter.

Om de här cellerna helt kan ersätta embryonala stamceller är dock oklart. Atala beskriver dem som ett slags mellanting mellan stamceller och vanliga kroppsceller. Hittills har de här fostervattencellerna kunnat utvecklas till en mängd olika sorters celler, som exempelvis ben-, brosk-, nerv-, leverceller. Men det är fortfarande en öppen fråga om de i likhet med embryonala celler kan återskapa alla kroppens 220 celltyper. Hur som helst är det ett steg i rätt riktning.

En del av äran för detta tillfaller rimligen också George W Bush vars strypning av federala medel till embryonal stamcellseforskning tvingat forskarna att hitta alternativa lösningar. Man kan bara önska att han gjort något liknande för att komma till rätt med plågsamma djurförsök.


Designer babies

paradigm | 04 Januari, 2007 13:29

Att förbättra människan genom att eliminera dåliga anlag och förmera de bra är ingen ny tanke. Det brukar kallas eugenik eller ibland rashygien, även om det inte nödvändigtvis har med ras att göra. För Francis Galton som myntade termen handlade det mest om studiet av de ärftliga mekanismer som gav upphov till genier. Att det låg i släkten anade han eftersom hans kusin hette Charles Darwin. Men särskilt långt kom han aldrig i sin jakt på genialitetens ärftlighet.

Senare hamnade eugeniken i vanrykte då den kom att handla om ras. I USA införde man 1924 en lag i syfte att minska inflödet av immigranter från syd- och österuropa, som man ansåg var av sämre virke än andra européer. Men de som verkligen sänkte eugeniken som idé var nazisterna som i ett led för att uppnå världsherravälde ville rädda den ariska rasen med det så kallade Lebensborn-programmet.

Idag vill därför ingen tala om eugenik, men tanken på att förbättra människan har ändå levt kvar. Numera bedrivs istället något som kritiker kallar kosument-eugenik - infertila par som med hjälp av kryobanker förses med ägg och sperma från mycket noggrannt utvalda donatorer för att deras barn ska få så "bra" anlag som möjligt. Bankerna dokumenterar alltifrån donatorernas kroppsmått, intelligens, personlighet, hår-, hud- och ögon färg, till sånt som favoritfärg, religion, handstil och andra egenskaper som förmodligen inte är särskilt ärftligta, men som de blivande föräldrarna tror och hoppas att deras barn kommer att få.

Man skulle kunna tro att den här petigheten handlar om att barnen ska bli så lika sina föräldrar som möjligt, men det är bara halva sanningen. De flesta vill förvisso att barnet ska ha samma etniska tillhörighet som man själv har. Men det finns ingen efterfrågan på kortväxta eller överviktiga eller ens genomsnittligt intelligenta donatorer. Dessutom tycks det finnas en stark efterfrågan på donaorer med, tja, ett ariskt utseende. Danska kryobanker har de senaste åren etablerat sig på olika håll i världen med sina långa, blonda och blåögda donatorer. "Congratulations, it's a Viking!", utbrast en av dem, Scandinavian Cryobank, i en reklamkampanj på Manhattan för några år sedan.

Nästa steg i den här utvecklingen togs i fjol då Abraham Center of Life (ACL) öppnade sina dörrar. Det är en infertilitetsklinik i Texas som är ensam i världen om att kunna leverera barn vars båda biologiska föräldrar är donatorer. Genom att paren får välja ut vilka donatorer som ska kombineras i skapandet av just deras barn får de en unik chans att bestämma, eller designa säger kritikerna, sina blivande barns egenskaper. Kritikerna menar att ACL bara skapar embryon med anlag för blåa ögon och blont hår. ACL:s chef Jennalee Ryan är oförstående till kritiken och hänvisar tilll att hon själv har svarta och latinska adoptivbarn."Jag är inte inställd på att skapa en ny arisk ras. [...] Det finns helt enkelt en efterfrågan på vita barn", säger hon in en artikel i San Antonio Current.

Om det bara var infertila par som ägnade sig åt den här nya formen av eugenik så kunde man väl rycka på axlarna åt det. Men ny teknik gör det möjligt för alla par att välja vilka anlag deras barn ska få. Man kan redan idag kartlägga vilka anlag ett embryo bär på innan det implanteras i livmodern, så kallad pre-implantatorisk gendiagnostik (PGD). Man kan natuurligtvis inte trolla hur som helst med PGD, ett centralafrikanskt par kan inte få ett blont barn på det sättet. Men ett vitt par med bruna ögon men med anlag för blå kan bestämma att deras barn ska ha blå ögon, för att ta ett exempel. Om PGD blir så billligt att alla har råd med det riskerar vi att hamna i en märklig situation där alltfler barn blir "vikingar". "Det vore en historisk ironi om vi alla till sist fick det utseendet", säger Jonathan Moreno, professor i biomedicinsk etik vid University of Virginia.

Drömmen om den förbättrade människan lever alltså vidare. En dröm som skulle fått Hitler att le, men som nog inte enbart har med rasism att göra. Många vill säkert ha blonda barn därför att de tycker att de är söta. Att vita som grupp är mer framgångsrika än många andra grupper gör väl också att man associerar det nordiska utseendet med framgång. Och en del kanske vill ha barn med ett ovanligt utseende, för inte ens bland vita amerikaner är kombinationen ljust hår och blå ögon särskilt vanlig.

Det spelar det väl egentligen ingen roll om vi alla får ett nordiskt utseende, även om det verkar lite trist. Men vad händer med samhället när alltfler genvarianter sorteras bort i jakten på det perfekta barnet? Hur mycket vet dessa föräldrar om genetik, evolutionen och de långsiktiga konsekvenserna? Väldigt lite, av deras önskemål att döma.

Källor:

Janet Golden, Journal of Social History 22/9 2004

Kiko Martinez, Designer genes, San Antonio Current 10/03 2006

Cheryl Miller, Babies for sale, The new Atlantis nr 13 2006

Jamie Talan, Newsday, 5 Juni, 2005


Oprahs flickor ska rädda Sydafrika

paradigm | 01 Januari, 2007 21:29

Oprah Winfrey har bestämt sig för att bygga en skola i Sydafrika, en stor anläggning om 28 byggnader på 22 hektar mark till en kostnad av 40 miljoner dollar. Det låter som en storskalig utbildningssatsning men det det finns en hake – det är bara 152 flickor som ska gå i skolan. Det lyckliga fåtal som enligt Oprah har "det" kommer att kunna se fram emot en tillvaro i lyx – öppna spisar i alla hus, yoga-studio, skönhetsalong, inom- och utomhusteatrar och så vidare. Till invigningen väntas bland annat kändisar som Julia Roberts, John Travolta och Nelson Mandela.

Syftet med projektet är att skapa de ledare som efter att ha blivit "Oprah-cized", som Newsweeks Allison Samuels uttrycker det, ska lyfta upp Sydafrika ur dess fattigdom. För fyrtio miljoner dollar (286 miljoner kronor) skulle man kunnat bygga en förstklassig skola till alla 3500 flickor som ansökte, men Oprah avfärdar sån kritik med att det är det här hon vill göra och att hon har lika mycket förstånd som hon har pengar. Och det är väl mer förstånd än vi dödliga riktigt kan fatta. Till hennes försvar får man väl säga att det är ett under att hon inte tror att hon är en gud med tanke på den dyrkan hon är föremål för i sitt hemland.

Men det verkliga skälet till grundandet av Oprah Winfrey Leadership Academy for Girls är personligt, menar Samuels. Oprah har haft en svår barndom och har inte några egna barn. Nu kompenserar hon sig för det genom att att ta hand om ett relativt litet antal barn som hon planerar att undervisa och bo tillsammans med en hel del i framtiden. Hon kallar dem för "mina flickor" och talar om skolan som "fullbordan av mitt arbete på Jorden". När hon kramade om några av flickorna efter ansökningsintervjun så viskade en av dem, Thelasa Msumbi, i hennes öra: "Vi är dina döttrar nu." "Och, jo, Thelasa blev antagen", avslutar Samuels menande.


Spökerier inget för de rättrogna

paradigm | 17 December, 2006 19:19

DN hade i veckan en artikel om "spökboomen" i medierna. Både program som påstås beskriva faktiska händelser och dramaserier om det "övernaturliga" verkar bli allt vanligare. "Det är en jättevåg. Jag tror att det beror på att kyrkan inte har samma grepp om oss, men att vi fortfarande har ett behov av att tro på något större än oss själva", säger programledaren Caroline Giertz, som själv tror på fenomenen.

I den andra ringhörnan befinner sig civilingenjören Jesper Jerkert och filosofiprofessorn Sven Ove Hansson, medlemmar i föreningen Vetenskap & folkbildning (Vof) som säger sig vilja bekämpa vidskeplighet och pseudovetenskap. De anser att de medierna utnyttjar människor på ett "moraliskt tvivelaktigt" sätt.

Personligen har jag aldrig gillat de dokumentära programmen. Det brukar vara någon tant som går runt i ett hus och säger sånt som: "Här känner jag en stark närvaro", till vilket husägaren, någon lantis i hockeyfrilla, nickar allvarligt och instämmande. Bevisvärdet är naturligtvis noll. (Dramaserierna brukar vara desto bättre, TV4:s nya "Afterlife" rekommenderas.)

Men den grundläggande frågan är om det är rätt eller fel att göra program av det här slaget. Jag har själv svårt att se hur det kan vara fel att beskriva något som människor upplever som verkligt, vare sig man har vetenskapliga belägg eller inte. En sådan inställning leder till orimligheter. Som Olav Hammer, professor i religionshistoria, säger i artikeln: "Skeptikerna gör ju sällan en stor affär av att en massa svenskar, utan minsta belägg, tror att en snickare var Guds son." Det skulle bli rätt tyst om man inte fick framföra obevisade påståenden. Även vetenskapsmän skulle få hålla igen på svadan eftersom den moral som de oftast tar för given är minst lika irrationell som någon religion.

Vad skeptikerna missar är att det finns andra förmågor än empirisk observation och logiskt tänkande. Moraliska frågor kan aldrig avgöras vetenskapligt. Och ny kunskap kommer ofta till genom att man anar sig till saker med sin intuition. Det är nog också som Giertz säger att vi behöver något större än oss själva att tro på. För Vof tycks detta något vara vetenskapen själv. Med denna allena saliggörande metod stänger de dörren till alla övriga sätt att förhålla sig till verkligheten. Att försöka påtvinga andra denna trista lära är dock dömt att misslyckas. Den som har fler strängar på sin lyra kommer att spela på dem. Det ligger i vår natur.


Christer Fuglesang - vår påfågel i rymden

paradigm | 16 December, 2006 17:39

Så har vi till sist fått upp en svensk i rymden. Visserligen fick han sitta längst ned bredvid toan och nödutgången, men ändå. I media har man hakat på med en entusiasm som ligger närmare groupies än granskares. Mer kritiska röster har oftast blivit notiser överskuggade av alla flersides-reportage om Fuglesangs stora "rymdäventyr".

Men vad är poängen med bemannade rymdfärder? Få av alla dessa entusiaster verkar ens fundera över meningen med miljardrullningen. Själv hade jag hellre sett att man köpte och skyddade regnskog för pengarna. Tänk om folk kunde bli lika glada över en sån grej.

En som har funderat är filosofen Torbjörn Tännsjö. Enligt honom måste vi kolonisera rymden för att överleva. Jorden börjar bli alltmer obeboelig och förr eller senare måste vi hitta ett nytt hem. Det är också viktigt att vi blir fler och fler, enligt Tännsjö. "En värld med många lyckliga kännande varelser är bättre än en värld med få" skriver han i en artikel i DN och fortsätter: "Vi kan handla fel också genom att inte sätta nya individer till världen. Ja, det värsta fel vi kan göra är att göra slut på oss själva. Detta är fel, inte bara för vår egen skull, utan framför allt av hänsyn till allt framtida möjligt liv, som i så fall aldrig kommer att få finnas till." Vi bör alltså föröka oss som kaniner så att vi inte fråntar något potentiellt barn ett möjligt liv. Eller annorlunda uttryckt: Jorden till Tännsjö, hallå?

Jag tror att John F. Kennedy kom närmare sanningen när han sa att vi väljer att resa till månen, inte därför att det är lätt utan därför att det är svårt. Det är i grund och botten en rätt primitiv styrkeuppvisning det handlar om. Vill man blåsa upp sig inför omvärlden måste man göra något man inte behöver göra. Så fort man gör något det finns ett behov av, som att rädda regnskogen, så för det uppmärksamheten till att man har problem snarare än att man har styrka. Därför finns det ingen egentlig poäng med rymdfärderna. De är våra påfågelsfjädrar helt enkelt.


Klonerna anfaller inte

paradigm | 04 December, 2006 19:41

Snart nio år har gått sedan det klonade fåret Dolly väckte farhågor och förhoppningar om att även människor snart skulle klonas. Men fortfarande verkar det långt kvar dit. Visserligen jobbar de som vill skapa mänskliga kloner oförtrutet vidare. "Time is near", skriver fertilitetsexperten Panos Zavos på sin hemsida, den mest kände förespråkaren från det vetenskapliga samfundet. Men andra menar att det kommer att kräva helt andra tekniker än de som man skapat Dolly med. Hittills verkar Zavos inte kommit längre än till ett embryo om 8-10 celler, som han fryst ned för observation.

Ändå verkar frågan fortfarande känslig; kanske ligger den bara på sparlåga redo att flamma upp den dag det första klonade barnet föds. Ett tecken på det är att forskarna vill byta uttrycket "terapeutisk kloning", där man klonar embryon i syfte att skapa stamceller mot, "somatic cell transfer", som inte för tankarna till klonade människor. Bakgrunden är att Dolly inte bara gjorde Ian Wilmut och hans kollegor kända; deras statliga anslag drogs också in. Forskarna får ytterst sina anslag från väljarna och ordet "kloning" har fått en dålig klang.

Man kan undra varför så många blir så upprörda över tanken på mänskliga kloner. En klon är egentligen inget mer än en försenad enäggstvilling. Men många uppfattar dem som ett slags kopior som verkligen är den person de skapats ur. Och ändå inte. Kanske är det religionen som färgar tänkandet. Gud skapar människor och vetenskapsmän skapar kloner – alltså är kloner inte riktiga människor utan kopior av människor. "Det är ett horribelt brott att göra en Xerox-kopia av någon", som bioteknik-kritikern Jeremy Rifkin uttrycker det. Men kloner är människor - det är det man måste förklara. Kritikerna borde framföra befogad kritik och inte spela på en irrationell rädsla. Och forskarna borde informera om vad man håller på med istället för att gömma sig bakom avsiktligt vilseledande uttryck som "somatic cell transfer". Först då kan vi få en meningsfull debatt.


Niklas Ekdal - mesen som röt

paradigm | 03 December, 2006 21:18

Vad betyder egentligen "politiskt korrekt" och "inkorrekt"? DN:s Niklas Ekdal gör ett förvirrat försök ett definiera det här begreppsparet: "'Politiskt inkorrekt' har blivit en form av beröm i vårt påstått instängda debattklimat, syftande på självständigt tänkande i form av till exempel negervitsar och blondinskämt." Till viss del har han rätt. Neger- och blondinskämt är inkorrekta. Men hur många av de som drar vitsar av det slaget kan ens stava till "politiskt inkorrekt" eller "debattklimat"?

Inkorrekta är alla som inte är korrekta. Såklart. Och politiskt korrekt är man om man i varje läge intar den ståndpunkt som väcker minst kritik. Ett mikroskopiskt antal människor är nog korrekta därför att de kommit fram till sina korrekta åsikter och värderingar genom att tänka själva. Men den överväldigande majoriteten är det av bekvämlighet eller konflikträdsla.

Därför kan "politiskt inkorrekt" aldrig bli ett honnörsord, som Ekdal påstår. Det täcker allt från Galilei till Lasermannen. Och därför kan "politiskt korrekt" aldrig bli något annat än ett skällsord – det syftar nämligen bara undantagsvis på något annat än lathet eller feghet.


Drottningen av Österlen

paradigm | 02 December, 2006 20:06

En gång för länge sedan recenserade Linda Skugge en bok av Björn Ranelid. Hon fastnade då så mycket vid hans utseende att folk blev irriterade - även jag tyckte, utan att ha vare sig läst boken eller sett författaren, att det var en dum vinkling. Och det gör jag fortfarande.

Men så såg jag annonsbilden av honom i DN kultur idag. Nu börjar undra om kritiken mot Skugge - hur befogad den än var - ändå gav en rätt ensidig bild av situationen. Jag menar, är en man som gör reklam för sig själv som författare med ett sånt här foto helt oskyldig till att det sedan skrivs om hans utseende?


PR-katastrofen Pär Nuder

paradigm | 02 December, 2006 14:35

Diskussionen om vem som ska ta över som partiledare för sossarna är i full gång. Avgående Göran Persson föreslår ett dubbelt ledarskap som hos miljöpartiet - ett genomskinligt försök att få fram sin grabb Pär Nuder. Mona Sahlin som avfärdar idéen antyder i Dagens DN att någon annan form av kollektivt ledarskap kan vara intressant, men utan att precisera närmare.

I en kolumn brevid artikeln funderar DN:s Henrik Brors om riskerna med två partiledare - maktkamp, motstridiga uttalande, splittring av partiet. Men det största problemet, som han inte nämner, är att media alltid letar efter personifikationer. Väljer man inte partiledare själva kommer media att göra det istället. Ta bara miljöpartiet där ledaren Maria Wetterstrand knappast är hjälpt av den "inkvoterade" Peter Eriksson.

En annan elefant som ingen vill tala högt om är att en partiledare måste ha en attraktiv personlighet. Persson var med all sannolikhet den sista som kunde buffla sig fram. Han charmades ut av Reinfeldt. Men Nuder? Miljöpartiet kan vid en jämförelse skatta sig lyckliga att Eriksson bara gör ett sömnigt och frånvarande intryck. Nuder med sin beskäftiga, egenkära och rigida personlighet kan, om han får chansen, mycket väl ge Alliansen fyra år till.


SvD förmedlar tvivelaktiga forskningsresultat

paradigm | 30 November, 2006 20:13

Under rubriken "Unga brottslingar tar oftare sitt liv", skriver Inger Atterstam i SvD idag en artikel som är full av motsägelser och oklarheter. Det finns exempelvis inget i texten som styrker påståendet i rubriken. Vad man kommit fram till är att unga brottslingar har en ökad förekomst av "för tidig våldsam död " där självmord alltså ingår som en del. Och hur överrepresenterade är de unga brottslingarna? Enligt professor Per Anders Rydelius vid Karolinska Institutet är för tidig våldsam död fyra gånger så vanligt som inom de två andra grupper man undersökt, nämligen vanliga ungdomar och ungdomar som fått behandling inom psykiatrin. Om han menar fyra gånger vanligare än den ena eller den andra gruppen eller båda sammantagna framkommer inte. Men Rydelius menar ändå att detta visar att de unga kriminella är mer utsatta och sårbara än unga med psykiska besvär.

Om det här gällt självmord kunde jag förstå resonemanget, men kan det inte lika gärna vara så att brottslingar överlag är omdömeslösa och dör i trafikolyckor och liknande? Just uttrycket "utsatt och sårbar" för i alla fall mina tankar mer till självmord än olyckor. Vilket motsägs av att, som det framgår av artikeln, 90 procent av de som begår självmord lider av någon form av psykisk sjukdom. Givet att många kriminella också är psykiskt sjuka så pekar det på att skillnaderna vad gäller självmord inte kan vara särskilt stora mellan de här grupperna. Så vad säger oss artikeln om unga brottslingar? Att de dör tidigare och våldsammare än vissa andra (oklart vilka). Denna banalitet dominerar pappersupplagans första sida. Hur gick det egentligen till?

En förklaring kan vara trötta och överarbetade journalister. Men en så framträdande artikel borde väl inte kunna slinka igenom på det viset. Min elaka misstanke är att det handlar om politik. Den forskning som Atterstam refererar presenterades på Läkaresällskapets riksstämma där självmord var ett tema. Anledningen till det är att "Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet den 15 december ska lämna över ett av regeringen beställt förslag till nationellt program för att förebygga självmord", för att citera artikeln. Man ska alltså be regeringen om pengar till sin självmordsforskning och prevention. Alltså har man dragit igång studier om till exempelvis unga brottslingars självmordsbenägenhet, en grupp som man antagit kunde vara intressant i det här sammanhanget. När sedan resultaten blev för nedslående så tog man till "för tidig våldsam död" som en räddningsplanka. Genom att använda detta begrepp som ett slags synonym för självmord har man hoppats kunna rädda sina anslag. Och detta har SvD sedan okritiskt förmedlat utan några egna åsikter eller reflexioner. Kanske får man något i gengäld, som snyggt sammanställt informationsmaterial som utan större bearbetning kan publiceras i tidningen. Något lurt är det i alla fall.


Att glasa in eller glasa ut

paradigm | 27 November, 2006 20:39

Så är det dags för ännu en inglasad galleria. Den här gången är det fastighetsbolaget John Mattson som planerar att på detta sätt skapa ett stadsdelscentrum vid Hornstull. Alla inblandade verkar nöjda. Utom en hemlös man som oroar sig för att han kommer att uppfattas som "osanitär".

Jag tror att han har all anledning att vara orolig. För poängen med de här "moderniseringarna" är nog främst att skapa pseudo-offentliga miljöer där välbärgade människor ska kunna handla, äta och så vidare utan att konfronteras med bråkiga, illaluktande eller bara sjaskigt klädda personer.

Men man kan ju undra vart alla icke önskvärda individer tar vägen när man stänger ute dem på det här sättet. Förmodligen flyttar de till andra platser och skapar desto mer problem där istället. Och då bygger man en galleria där... Kanske borde vi bjuda alla hemlösa, missbrukare med mera på en jorden runt-kryssning och passa på att glasa in hela Sverige medan de är borta.

Bloggtoppen.se


Hitlers hemmafilmer ljudsatta

paradigm | 26 November, 2006 16:32

Brittiska Telegraph rapporterar att en röstigenkänningsexpert vid namn Frank Hubner nu utvecklat ett program om gör det möjligt att utläsa vad som sägs i filmer när ljudet saknas – så kallad Automated Lip Reading (ALR). Tack vare denna teknik vet man nu vad Hitler säger på sina hemma-filmer. Filmerna har tolkats och dubbats av skådespelare och ska visas i en dokumentär på tevekanalen Five.

Och vad säger han? Han drar skämt, flirtar med livskamraten Eva Braun (som ofta är bakom kameran), uttrycker sin avsmak inför Görings frosseri och så vidare. Han berättar också om sitt filmintresse; tydligen hade han i likhet med diktator-kollegan Mussolini en förkärlek för Musse Pigg. Det är med andra ord en mycket skrämmande bild som målas upp.

Den här fascinationen inför allt som har med Hitler att göra känns rätt sjuk. Vad blir nästa grej? Kommer experter att rekonstruera hur det lät när han åt sin frukostflingor? Förmodligen tuggade han hårt och skoningslöst – flingorna hade aldrig en chans.

Man får väl hoppas att ALR kan användas till någonting vettigt också, som brottsbekämpning till exempel.


En annorlunda teori om aneroxia

paradigm | 23 November, 2006 22:06

Varför svälter en del människor sig ihjäl sig? Alla har sina favoritförklaringar: familjesituationen, personlighetsegenskaper, massmedia och så vidare. Trots att man studerat aneroxia i många år finns det ingen teori som ger en heltäckande förklaring. Förrän nu.

Det var i alla fall så jag reagerade när jag läste om en evolutionär teori som framlidne psykologen Linda Mealy refererar i Robert Burgess och Kevin MacDonalds Evolutionary perspectives on human development (Sage 2005). Jag har ingen aning om hon har hittat på teorin själv men så här lyder den: Anorexia är en evolutionär strategi som går ut på att undvika att bli gravid i en situation som riskerar att äventyra ens sociala ställning. Förr när man ofta levde hela sitt liv i en liten grupp så kunde en kvinnas ställning avgöras nästan helt av vem hon hade barn med. Om mannen redan hade barn med en, eller flera andra kvinnor, eller om hans ställning i gruppen var ifrågasatt, så låg hon förmodligen illa till. Att bli utstött var säkert under en lång del av vår historia liktydigt med en dödsdom. Och även om man undgick det ödet så gav man sina barn sämre föutsättningar i form av exempelvis mindre resurstilldelning än vad man annars skulle gjort. Därför har, enligt teorin, det funnits ett överlevnadsvärde i att sluta äta när man utsätts för stark social stress. Den stressen signalerar att ens ställning är i fara och att det inte är läge att skaffa barn.

Teorin förklarar mycket av det som tycks ologiskt med anorexia. Som varför det nästan bara drabbar tonårsflickor. Teoretiskt borde det lika gärna kunna börja i tioårsåldern. Men det börjar alltså först när man kan få barn, innan dess fyller det ingen funktion. Män utvecklar sällan anorexia eftersom de inte kan bli gravida. I länder där svält är en realitet finns det knappt några anorektiker. Skälet är att strategin helt enkelt blir för farlig. Anorexia är också vanligare bland personer från medel- och överklassen. Dessa grupper har mer "fallhöjd" och oftast högre krav på sig, vilket gör de mer lättstressade. Personlighetsmässigt handlar det om perfektionistiska strebrar som är överdrivet måna om att visa sig duktiga och som samtidigt lider av låg självkänsla och social fobi. Alltså de som lättast kommer att känna av social stress.

Och var kommer medias slankhetsideal in i det här? Enligt Mealy handlar det om att kvinnor (inte nödvändigtvis anorektiker) som känner den här stressen pressar varandra. Lite som att män som lider av social rädsla lätt kan få ett gräl att övergå till slagsmål. Hon refererar forskning som visar att män sällan uppskattar skeletala kvinnokroppar och att kvinnor sällan rådfrågar män om skönhet och utseende. Verkligt framgångsrika kvinnor som känner sig säkra och ohotade brukar aldrig vara särskilt smala. De enda framgånsrika kvinnor som är det är just de som har som yrke att förmedla det trådsmala idealet, som modeller eller skådespelerskor.

Och om teorin stämmer- vad kan man göra? Jag tror personligen att den effektivaste åtgärden vore att skapa ett mindre individualiserat och konkurrensinriktat samhälle. Ju mer krav man ställer på den enskilde och ju mer fallhöjd man skapar med stora klassklyftor desto mer social stress. Och desto fler anorektiker.


Auschwitz' skugga

paradigm | 20 November, 2006 12:54

Ingen är väl numera obekant med Förintelsen, nazisternas systematiska mord på sex miljoner judar under andra världskriget. Den här boken, liksom en rad liknande böcker, har skrivits i syfte att hållla detta minne vid liv. Boken tar upp Förintelsen genom en mängd olika perspektiv – alltifrån religion, litteratur till överlevarnas barns situation och hur man bäst informerar i skolorna. Men den lyckas inte engagera. Inte mig i alla fall.

I det första kapitlet funderar rabbinen Morton Narrowe över hur det kan vara möjligt att tro på Gud efter en sån här händelse. Och han kommer fram till slutsatsen att utan Gud så är allt tillåtet och att Gud därför måste finnas eftersom Förintelsen annars är helt okej. En vag och märklig analys.

En annan av författarna, Karl-Johan Illman, redogör för kyrkans inställning till judarna efter kriget. Hur man alltmer fjärmat sig från den antisemtiska tradition som funnits bland de egna, och hur man även många gånger, som en uppenbar följd av Förintelsen, gett sitt stöd till staten Israel. Ett hyfsat kapitel.

Kalkon-varning är det däremot på Tobias Berggrens bidrag. Här möter 200 poäng litteraturvetenskap Björn Ranelid. Pretentiöst, svulstigt och jönsigt. Andra bidrag som Hanne Trautner-Kronmanns och Mats Ektströms handlar bara indirekt om Förintelsen. Boken avslutas med ett rätt grälsjukt efterord av Salomon Schulman som beklagar svenskarnas tystnad, upprörs över medias kommersialisering av Förintelsen och tycker att det är skamligt att vi förlåtit Ingvar Kamprad hans nazistiska förflutna.

Överlag är de manliga bidragen sämst, Illman undantaget. Men alla författarna lider av samma oförmåga att förklara hur Förintelsen uppstod. Narrowe citerar till och med författaren Emil Fackenheim som påstår att det är en hädelse att ge en förklaring till Auschwitz. Oavsett om det bottnar i oförmåga eller ovilja – vad är poängen med att komma ihåg något man inte kan förstå?


O. J. "erkänner"

paradigm | 17 November, 2006 11:59

Den 27 och 29 november kommer Fox sända en intervju med O. J. Simpson, den före detta fotbollsstjärnan som 1994 anklagades för att ha mördat sin fru Nicole och dennes "vän" Ronald Goldman. Intervjun sänds samtidigt med utgivningen av Simpsons bok om morden "If I Did It, Here's How It Happened" och är gjord av Simpsons förläggare Judith Regan. Som titeln antyder så berättar O. J. bara hur det skulle kunna ha gått till, men Regan säger att hon betraktar det som ett erkännande.

Jag kommer ihåg att Christer Petterson gjorde något liknande. Man kunde ringa ett betalnummer för att få höra honom berätta om hur han kanske dödade Olof Palme. Simpsons geschäft lika patetiskt, men betydligt mer professionellt skött. Med rikstäckande Fox och förlaget Harper Collins hjälp kan han kanske ta sig ur de ekonomiska besvär han hamnade i sedan han befunnits skyldig till morden i en civilrättslig dom och krävts på 33 miljoner dollar i skadesstånd.

Fast man ju undra vem boken vänder sig till. De som tror att han är skyldig vill nog inte sponsra en dubbelmördare. Och de som anser att han är oskyldig kan väl knappast få ut något av en bok där han i hypotetiska ordalag antyder att han trots allt är skyldig.


Sluta skyll på föräldrarna

paradigm | 15 November, 2006 22:05

På DN:s Insidan berättar journalisten och författaren Malin Nordgren om Ann Hörnfeldt som av vårdpersonal och socialtjänst blev utpekad som ansvarig för sin dotter "Sannas" problem. En intressant artikel om hur psykiatriker och socialarbetare leker Gud med människor.

Sannas aneroxi feltolkades som att hon var "emotionellt störd på grund av relationsproblem i familjen". På oklara grunder ansågs hon ha utsatts för sexuella övergrepp. Kanske räckte det att Sanna mådde dåligt och hade en styvfar. Artikeln visar på ett omfattande problem som det talas rätt lite om, nämligen den skada inte bara barnen lider i en sån här situation utan också föräldrarna.

Det är bra att DN tar upp det här. Men samtidigt har man under hela det här jubileumsåret (150 år sedan Freud föddes) spottat ur sig artiklar om hur Freuds idéer fortfarande är livaktiga. Och visst lever de, men inte av egen kraft. Den terapi s