Blogg gratis Logga in

Paradigm

Hej då!

paradigm | 31 Januari, 2007 21:29

Jepp, det här är sista inlägget. Om nån nu bryr sig. Flyttar alltså till paradigmo.wordpress.com i tron att gräset är grönare någon annanstans.

Dagens tips för ett osunt leverne

paradigm | 29 Januari, 2007 15:14

Nu är den här! Det som världen har väntat på - den koffeinbemängda munken. Enligt Houston Chronicle har en viss Dr. Robert Bohannon lyckats utveckla en metod att tillsätta koffein i bakverk utan att det som tidigare smakar bittert. Så nu kan man proppa i sig utan att bli dåsig. Fast då en munk innehåller koffein motsvarande två koppar kaffe är det nog lika bra att spetsa dem med lite hjärtmedicin också. Än är dock Bohannons välsignelse inte ute på marknaden, men Dunkin' Donuts och Starbucks lär vara intresserade.

Min nya adress: paradigmo.wordpress.com


Glöm Förintelsen

paradigm | 28 Januari, 2007 21:18

Igår var det FN:s officiella minnesdag för Förintelsens offer. Som vanligt kommer formuleringarna om hur viktigt det är att komma ihåg; annars får förnekarna vind i seglen och annars riskerar vi nya folkmord.

Jag tror inte det fungerar så. Ingen människa går med i ett nazistiskt parti därför att de glömt bort Förintelsen. Man går med av frustration över sin egen situation. Och all uppmärksamhet som Förintelsen fått verka inte förhindra nya folkmord. I själva verket gör den uppmärksamhet som Nazityskland och Förintelsen får att andra folkmord och övergrepp hamnar i medieskugga. Alla känner till Hitler, Göhring, Himmler, Goebbels och så vidare. Men nämn en känd hutu- eller tutsiledare.

Skälet till att man vurmar för Nazismen och Förintelsen är nog inte heller någon plikttrogenhet; i så fall skulle man lärt sig och engagerat sig i de övriga folkmorden. Nej, ett troligare skäl är att Nazismen är nervkittlande. Den gör sig bra som underhållning. Något Hollywoood visat otaliga gånger.

Hellre än att älta Förintelsen borde man fråga sig vad man kan göra för att förhindra folkmord och förhindra att folk söker sig till högerextrema partier. Rent konkret. Och är man en obotlig drama-junkie kan man ju alltid gå på operan istället.

Min nya adress är paradigmo.wordpress.com


Jag tänker inte betala för Hanne Kjöllers magsäckskirurgi

paradigm | 28 Januari, 2007 16:06

Man kan tycka vad man vill om liberaler och deras insisterande på att alla människor bör ha rätt att leva det liv de själva valt, oavsett om deras val leder käpprätt åt helvete eller inte. Inte för att jag håller med, men jag kan respektera ståndpunkten.

Lite svårare är det att acceptera de liberaler som först kräver att få göra vad de vill och sen när de ställt till det för sig insisterar på att få hjälp av det allmänna. Den linjen driver Hanne Kjöller i gårdagens DN då hon kräver att kraftigt överviktiga ska erbjudas magsäckskirurgi. Hur går det ihop? Bör vi inte respektera deras val att äta för mycket och bör de inte i konsekvensens namn själva ta ansvar för sina handlingar?

Nej, menar Kjöller, eftersom de inte gjort några dåliga val utan drabbats av en livsstilssjukdom. Det här är naturligtvis en lek med ord. Man drabbas av "sjukdomen" fetma genom att äta för mycket – genom att göra dåliga val. En god liberal bör respektera andra människors osunda livsstilar och ta ansvar för sin egen.

Syftet med begreppet livsstilssjukdom är uppenbart. Med det vill man överskyla de liberala idéernas misslyckande. Vi har som art utvecklats i en miljö där energirik föda har varit sällsynt, därav vår smak för söt och fet mat. Om vi nu inrättar ett samhälle där alla har tillgång till obegränsade mängder energirik mat så blir vi överviktiga. Det är inget konstigt med det; det konstiga är att det fortfarande finns människor som är smala.

Att påstå att det inte är den villkorslösa friheten som lett till den här situationen utan att vi drabbats av en sjukdom är lite som om Castro skulle säga att kommunismen fungerar alldeles utmärkt, däremot har kubanerna drabbats av en epidemi av lågproduktivitetssyndrom.

För övrigt flyttar jag strax till paradigmo.wordpress.com


Kommer datorerna att ta kål på det skrivna ordet?

paradigm | 26 Januari, 2007 15:22

Det finns en viss sort idioti som bara är lärda människor förunnad, nämligen den att leva i sitt huvud och odla sin teorier utan någon återkoppling till resten av verkligheten. Ett exempel på det finner man i dagens DN där språkprofessorn Sven Öhman förutspår det skrivna ordet undergång inom en 50 till 75 år.

Öhman anför två konkreta exempel som belägg för sin teori: miniräknaren och ljudboken. Miniräknaren har snabbt konkurrerat ut handräkningen, och nu dyker det upp en massa ljudböcker på marknaden som på ett liknande sätt kan göra den skrivna boken överflödig.

Problemet är bara att miniräknaren segrade därför att den var snabbare och gav ett mer tillförlitligt resultat en handräkningen. Ljudboken är utomordentligt långsam, och hur effektivt man kan lära sig något med den är en öppen fråga. Ett grundläggande problem är att man inte kan se hela meningar simultant och därmed jämföra olika delar av texten. Vore den en ny miniräknare så skulle så gott som all litteratur nu ges ut som ljudböcker.

Den tilltagande analfabetismen beror nog inte på en ökad datoranvändning utan på det bekvämlighetssamhälle vi lever i. Att försöka ersätta skrift- med talspråk är inte en väg framåt utan bara ett sätt att hålla denna ohållbara samhällsmodell vid liv lite längre. Och skriftspråket försvinner inte på det sättet. Vad som kommer att hända är att vi får allt större klassklyftor mellan de som behärskar det skrivna ordet och de som är hänvisade till Öhmans språkliga rullatorer.

Vad vi borde göra istället är att bannlysa såna hjälpmedel och införa nolltolerans mot analfabetism i skolorna.


Seinfelds snålhet ett dåligt skämt

paradigm | 24 Januari, 2007 20:48

Mer om girighet. I SvD läser jag att komikern Jerry Seinfeld köpt ett hus på Manhattan för 28 miljoner och försökt smita från mäklararvodet. Mäklaren kunde inte närvara vid visningen eftersom hon då skulle fira den judiska sabbaten. Det försökte Jerry använda som skäl för att han skulle få slippa betala arvodet. Det gick inte. Stackars Jerry... Undrar om han brukar springa från notan på restauranger med.

Vrakplundring i Devon

paradigm | 22 Januari, 2007 22:40

I Devon har man tydligen en avspänd inställning till egendomsrätten. I alla fall de bybor och andra i trakten som lockats till det förlista fraktfartyget Napolis vrakgods. Skor, tunnor med vin, blöjor och, mest eftertraktat, motorcyklar av märket BMW, värderade till 12 000 pund, tas nu om hand av människor som knappast kan kallas annat än vrakplundrare.

För även om man har rätt att tillvarata godset så måste man anmäla det till kustbevakningen för att få en hittelön av ägaren. Det lär nog inte de som ses prova ut skor nere på stranden göra. Inte heller det gäng som med hot lyckades avtvinga en man "sin" motorcykel.

Polis och kustbevakning försöker hålla folk borta från området eftersom Napoli var lastat med miljöfarligt avfall, men det verkar inte avskräcka lycksökarna. Dessa strandfynd kan dock bli kostsamma. Den som inte anmäler sig till kustbevakningen kan få böta 2500 pund och tvingas att betala varans dubbla värde till ägaren. Det kan bli 370 000 kronor för att gömma en motorcykel i garaget.


P-ordet

paradigm | 21 Januari, 2007 13:32

Poppadum! Det är just nu bland det värsta en person av indiskt ursprung kan bli kallad, om man får tro stora delar av brittiska och indiska medier. Det är nämligen vad Jane Goody kallade bolllywood-skådespelerskan Shilpa Shetty i teveprogrammet Big Brother. Enligt BBC Asian network har den här affären väckt större publikrespons än konflikten i Kashmir, British National Partys framgångar och Pakistans kärnvapenprogram. Visst är det kul med folk som har sinne för proportioner?

Till viss del beror nog de överdrivna reaktionerna på att det mångkulturella Storbrittanien inte fungerar särskilt väl. Om en händelse av det här slaget kan skapa en opinionsstorm så måste relationerna mellan folkgrupperna ifråga vara rätt ansträngda.

Men kanske mer oroande är att ett uttalande i ett reality-program kan tas på allvar och bli en världsnyhet. Genast fann sig Tony Blair och andra makthavare föranledda att uttala sig. Om Blair haft ett uns av integritet så hade han sagt att han har viktigare saker för sig än att kommentera dokusåpor. Det finns anledning att vara orolig när Big Brother-publiken bestämmer den politiska dagordningen.

Den enda som vann något på den här affären var Channel 4, som visserligen efter påtryckningar avstått från pengarna från utröstningen av Goody, men som ändå fått bättre tittarsiffror och därmed framtida förtjänster. Och kanske också Shetty, en föredetting som nu får massa oförtjänt uppmärksamhet, menar i alla fall Vijay Dutt och Shashi Baglia på Hindustan Times.

Och för den som undrar: Poppadum är enligt Wikipedia ett slags indiskt tunnbröd.


Ingen riktig storstad

paradigm | 17 Januari, 2007 14:29

Vad är värst med Stockholm? I dagens DN listar man stockholmarnas största irritationsmoment. Som väntat retar sig många på folk som knuffas, spottar, blåser rök i ansiktet på andra eller rastar hunden utan att ta hand om hundbajset. Och trettiofem spänn för en latte är väl i saftigaste laget.

Men värst av allt är tydligen "alla som låtsas att Stockholm är en storstad". Det är alltså värre än att trampa i hundskit. Själv trodde jag att en stor stad och en storstad var samma sak, men tydligen fattas det något. Kanske filmstjärnor, terrorism, monumental arkitektur eller något annan statusmarkör.

Man kan undra för vem det här är ett problem. Är det lantisar som flyttat in, ruinerat sig på boendekostnaderna och är sura över att det inte regnar konfetti från himlen? Eller infödda snobbar som tycker att de inflyttade förstört staden med sin brist på kultivering?

Men den stora frågan är hur man beter sig när man låtsas att Stockholm är en storstad. Insisterar man på att få åka i gula taxibilar eller?


Manliga nätverk eller kvinnlig stress?

paradigm | 16 Januari, 2007 17:46

Under rubriken "Män, makt och kvinnor" tar Monica upp begrepet homosocialitet, en samhörighetskänsla med personer av samma kön, som hon och andra menar kan förklara varför chefsjobben oftast går till män. Män umgås helst med andra män, bildar manliga nätverk och hjälper fram varandra. Hon citerar Daniel Sandström i Sydsvenskan:
"Även i jämställda Sverige diskuterar vi helst feminism och homosexualitet, trots att det är i de homosociala nätverken som makten sitter och normerna formeras. Den makten är alltså osynlig."
Det sista kan jag i alla fall hålla med om. Jag har aldrig stött på några nätverk av det här slaget, vilket, enligt Monica, kan bero på att jag inte ingår i något. Visst, men på något sätt måste man väl leda saken i bevis. Att människor bildar nätverk och konspirationer är ju ett bevisat faktum. Att såna gemenskaper brukar bygga på gemensamma intressen finns det också gott om belägg för. Men att de skulle bygga på något slags kamratskap låter osannolikt. Det antyder att en man som inte längre kan bidra med mer än sin vänskap ändå skulle accepteras i dessa kretsar. Det vore ju nästan lite rörande om det var så. Men jag betvivlar att någon kan hitta ett sånt exempel.
Exempel på teorins orimlighet går däremot lätt att hitta. Sossarna tjatar förgäves på Messing, Wallström och Jämtin att kandidera till partiledarposten, men alla vägrar. Är de hindrade av ett homosocialt nätverk? Varför lanserar det nätverket ingen egen kandidat? Och varför släpper de av allt att döma in Sahlin?
En enklare teori är att kvinnor är mer lättstressade. Kvinnor är överrepresenterade i nästan alla sorters psykiska problem som bottnar i stress – utbrändhet, depression, ångeststörningar. Ju högre upp i makthierarkin man kommer, desto mer kritik och offentlig granskning får man räkna med, vilket leder till mer stress. Alltså tackar både män och kvinnor som är lättstressade nej till chefsjobben, vilket leder till att det huvudsakligen är männen som får jobben.

Jag tror att ett mer jämlikt samhälle vore roligare än det vi har idag. Men dit kommer man aldrig genom att slåss mot väderkvarnar.


Fox lägger ned "The O. C."

paradigm | 12 Januari, 2007 21:05

Efter en längre tids fallande tittarsiffror har Fox bestämt sig för att lägga ned The O. C., en dramaserie om livet på den kaliforniska gräddhyllan Newport Beach. Från att ha haft tio miljoner tittare har man numera "bara" drygt tre, vilket tydligen inte räcker. För mig låter det konstigt. Kan man inte tjäna pengar på en serie som har en procent av befolkningen som tittare? Det vimlar ju av teveserier; de flesta måste ju ha mycket blygsammare tittarsiffror.

Hursomhelst var O. C. i all sin enkelhet en rätt bra serie. Även om den inriktade sig på de unga tittarna så tror jag att man kan gilla den oavsett ålder. Bra dialog och välgjorda, trovärdiga karaktärer samt ett enkelt men snyggt foto gjorde att serien, trots sin ytlighet, höll sig långt över genomsnittet. Och med avsaknaden av skakiga actionsekvenser och specialeffekter kombinerat med den lågmälda musiken var den perfekt att varva ner med.

Så varför svek tittarna? En del menar att det var docksöta Mischa Bartons avhopp som avgjorde, men tittarraset tycks ha börjat redan innan det. Kanske är det som Emma Rosenblum på New York Magazine påstår att serien blev en modegrej så att fansen hoppade av när de märkte hur mainstream den blivit. Vem vet. Synd är det i alla fall.


Esther Reed - tjejen som kan lura vem som helst

paradigm | 10 Januari, 2007 15:24

Washington Post har en intressant artikel från i måndags som jag inte kan låta bli att ge ett sammandrag av. Det handlar om identitetsstöld, tydligen ett rätt vanligt brott i USA. I det här fallet gäller det en kvinna, Esther Elizabeth Reed 28, som försvann 1999, förmodligen för att undgå åtal för stöld och checkbedrägerier. Det året försvann också en annan kvinna, Brooke Henson, med samma födelsedatum som Reed och med ett snarlikt utseende, vars identitet hon alltså antagit. Genom att på okänt sätt fått tillgång till en polisdatabas har hon skaffat utförliga personuppgifter om Henson.

Med sin nya identitet lyckades Reed bli antagen till det ansedda Columbia University och pluggade där i två år innan polisen kom henne på spåren. Hon har även läst vid Harvard och California State University at Fullerton under en annan identitet. Inget av dessa lärosäten vill kommentera det inträffade utan hänvisar till sekretessregler. Det var inte förrän hon sökte jobb som hushållerska på Manhattan i juni i år som hon upptäcktes, när hennes tilltänkta arbetsgivare sökte hennes namn på nätet och fann en sida gjord av Hensons familj där det stod att hon var försvunnen.

När polisen besökte Reed i hennes lägenhet så insisterade hon på att hon var Henson och att hon och hennes familj glidit ifrån varandra. Enligt Jon Campbell, den polis om utredde Hensons försvinnande, blev han uppmanad att lägga ned fallet eftersom man nu hittat henne. Det var bara det faktum att Campbell misstänkte att Henson var död som gjorde att han krävde mer bevis. Reed gick med på att lämna DNA men dök aldrig upp och har nu försvunnit spårlöst. Hon har lämnat kvar nästan allt i sin lägenhet men inget spår av DNA.

En märklig sak med Reed är att hon inte utnyttjat sin identitet för att dra på sig skulder, vilket är det vanliga. Exakt hur hon försörjt sig vet man inte. En misstanke är spioneri. Hon har dejtat elever från militärskolan West Point under namnet Natalie Fisher. Enligt en elevs familj har Reed fått stora summor överförda till sig från utlandet. Därför har Reed nu blivit föremål för en militär brottsutredning. Men Reed själv är fortfarande spårlöst försvunnen. Att sätta upp hennes foto på FBI:s mest eftersökta eller liknande är nog lönlöst – hon har redan tidigare förändrat sitt utseende med plastikkirurgi. Dessutom har hon nu, tack vare några av landets bästa universitet, rätt gedigna kunskaper i kriminologi och psykologi.

Om det inte är ett påhitt av Washington Post så lär det väl bli en film av det här.




Genombrott i stamcellsforskningen

paradigm | 08 Januari, 2007 15:01

Och så lite goda nyheter: I Wake Forest University School of Medicine in Winston-Salem, North Carolina har Dr. Anthony Atala med tillsammans med sitt forskarteam lyckats utvinna stamceller ur fostervatten. Utan att skada vare sig mamman eller barnet. Metoden kan på sikt innebära ett slut på debatten om stamcellsforskningens etiska aspekter.

Om de här cellerna helt kan ersätta embryonala stamceller är dock oklart. Atala beskriver dem som ett slags mellanting mellan stamceller och vanliga kroppsceller. Hittills har de här fostervattencellerna kunnat utvecklas till en mängd olika sorters celler, som exempelvis ben-, brosk-, nerv-, leverceller. Men det är fortfarande en öppen fråga om de i likhet med embryonala celler kan återskapa alla kroppens 220 celltyper. Hur som helst är det ett steg i rätt riktning.

En del av äran för detta tillfaller rimligen också George W Bush vars strypning av federala medel till embryonal stamcellseforskning tvingat forskarna att hitta alternativa lösningar. Man kan bara önska att han gjort något liknande för att komma till rätt med plågsamma djurförsök.


Designer babies

paradigm | 04 Januari, 2007 13:29

Att förbättra människan genom att eliminera dåliga anlag och förmera de bra är ingen ny tanke. Det brukar kallas eugenik eller ibland rashygien, även om det inte nödvändigtvis har med ras att göra. För Francis Galton som myntade termen handlade det mest om studiet av de ärftliga mekanismer som gav upphov till genier. Att det låg i släkten anade han eftersom hans kusin hette Charles Darwin. Men särskilt långt kom han aldrig i sin jakt på genialitetens ärftlighet.

Senare hamnade eugeniken i vanrykte då den kom att handla om ras. I USA införde man 1924 en lag i syfte att minska inflödet av immigranter från syd- och österuropa, som man ansåg var av sämre virke än andra européer. Men de som verkligen sänkte eugeniken som idé var nazisterna som i ett led för att uppnå världsherravälde ville rädda den ariska rasen med det så kallade Lebensborn-programmet.

Idag vill därför ingen tala om eugenik, men tanken på att förbättra människan har ändå levt kvar. Numera bedrivs istället något som kritiker kallar kosument-eugenik - infertila par som med hjälp av kryobanker förses med ägg och sperma från mycket noggrannt utvalda donatorer för att deras barn ska få så "bra" anlag som möjligt. Bankerna dokumenterar alltifrån donatorernas kroppsmått, intelligens, personlighet, hår-, hud- och ögon färg, till sånt som favoritfärg, religion, handstil och andra egenskaper som förmodligen inte är särskilt ärftligta, men som de blivande föräldrarna tror och hoppas att deras barn kommer att få.

Man skulle kunna tro att den här petigheten handlar om att barnen ska bli så lika sina föräldrar som möjligt, men det är bara halva sanningen. De flesta vill förvisso att barnet ska ha samma etniska tillhörighet som man själv har. Men det finns ingen efterfrågan på kortväxta eller överviktiga eller ens genomsnittligt intelligenta donatorer. Dessutom tycks det finnas en stark efterfrågan på donaorer med, tja, ett ariskt utseende. Danska kryobanker har de senaste åren etablerat sig på olika håll i världen med sina långa, blonda och blåögda donatorer. "Congratulations, it's a Viking!", utbrast en av dem, Scandinavian Cryobank, i en reklamkampanj på Manhattan för några år sedan.

Nästa steg i den här utvecklingen togs i fjol då Abraham Center of Life (ACL) öppnade sina dörrar. Det är en infertilitetsklinik i Texas som är ensam i världen om att kunna leverera barn vars båda biologiska föräldrar är donatorer. Genom att paren får välja ut vilka donatorer som ska kombineras i skapandet av just deras barn får de en unik chans att bestämma, eller designa säger kritikerna, sina blivande barns egenskaper. Kritikerna menar att ACL bara skapar embryon med anlag för blåa ögon och blont hår. ACL:s chef Jennalee Ryan är oförstående till kritiken och hänvisar tilll att hon själv har svarta och latinska adoptivbarn."Jag är inte inställd på att skapa en ny arisk ras. [...] Det finns helt enkelt en efterfrågan på vita barn", säger hon in en artikel i San Antonio Current.

Om det bara var infertila par som ägnade sig åt den här nya formen av eugenik så kunde man väl rycka på axlarna åt det. Men ny teknik gör det möjligt för alla par att välja vilka anlag deras barn ska få. Man kan redan idag kartlägga vilka anlag ett embryo bär på innan det implanteras i livmodern, så kallad pre-implantatorisk gendiagnostik (PGD). Man kan natuurligtvis inte trolla hur som helst med PGD, ett centralafrikanskt par kan inte få ett blont barn på det sättet. Men ett vitt par med bruna ögon men med anlag för blå kan bestämma att deras barn ska ha blå ögon, för att ta ett exempel. Om PGD blir så billligt att alla har råd med det riskerar vi att hamna i en märklig situation där alltfler barn blir "vikingar". "Det vore en historisk ironi om vi alla till sist fick det utseendet", säger Jonathan Moreno, professor i biomedicinsk etik vid University of Virginia.

Drömmen om den förbättrade människan lever alltså vidare. En dröm som skulle fått Hitler att le, men som nog inte enbart har med rasism att göra. Många vill säkert ha blonda barn därför att de tycker att de är söta. Att vita som grupp är mer framgångsrika än många andra grupper gör väl också att man associerar det nordiska utseendet med framgång. Och en del kanske vill ha barn med ett ovanligt utseende, för inte ens bland vita amerikaner är kombinationen ljust hår och blå ögon särskilt vanlig.

Det spelar det väl egentligen ingen roll om vi alla får ett nordiskt utseende, även om det verkar lite trist. Men vad händer med samhället när alltfler genvarianter sorteras bort i jakten på det perfekta barnet? Hur mycket vet dessa föräldrar om genetik, evolutionen och de långsiktiga konsekvenserna? Väldigt lite, av deras önskemål att döma.

Källor:

Janet Golden, Journal of Social History 22/9 2004

Kiko Martinez, Designer genes, San Antonio Current 10/03 2006

Cheryl Miller, Babies for sale, The new Atlantis nr 13 2006

Jamie Talan, Newsday, 5 Juni, 2005


Oprahs flickor ska rädda Sydafrika

paradigm | 01 Januari, 2007 21:29

Oprah Winfrey har bestämt sig för att bygga en skola i Sydafrika, en stor anläggning om 28 byggnader på 22 hektar mark till en kostnad av 40 miljoner dollar. Det låter som en storskalig utbildningssatsning men det det finns en hake – det är bara 152 flickor som ska gå i skolan. Det lyckliga fåtal som enligt Oprah har "det" kommer att kunna se fram emot en tillvaro i lyx – öppna spisar i alla hus, yoga-studio, skönhetsalong, inom- och utomhusteatrar och så vidare. Till invigningen väntas bland annat kändisar som Julia Roberts, John Travolta och Nelson Mandela.

Syftet med projektet är att skapa de ledare som efter att ha blivit "Oprah-cized", som Newsweeks Allison Samuels uttrycker det, ska lyfta upp Sydafrika ur dess fattigdom. För fyrtio miljoner dollar (286 miljoner kronor) skulle man kunnat bygga en förstklassig skola till alla 3500 flickor som ansökte, men Oprah avfärdar sån kritik med att det är det här hon vill göra och att hon har lika mycket förstånd som hon har pengar. Och det är väl mer förstånd än vi dödliga riktigt kan fatta. Till hennes försvar får man väl säga att det är ett under att hon inte tror att hon är en gud med tanke på den dyrkan hon är föremål för i sitt hemland.

Men det verkliga skälet till grundandet av Oprah Winfrey Leadership Academy for Girls är personligt, menar Samuels. Oprah har haft en svår barndom och har inte några egna barn. Nu kompenserar hon sig för det genom att att ta hand om ett relativt litet antal barn som hon planerar att undervisa och bo tillsammans med en hel del i framtiden. Hon kallar dem för "mina flickor" och talar om skolan som "fullbordan av mitt arbete på Jorden". När hon kramade om några av flickorna efter ansökningsintervjun så viskade en av dem, Thelasa Msumbi, i hennes öra: "Vi är dina döttrar nu." "Och, jo, Thelasa blev antagen", avslutar Samuels menande.


Spökerier inget för de rättrogna

paradigm | 17 December, 2006 19:19

DN hade i veckan en artikel om "spökboomen" i medierna. Både program som påstås beskriva faktiska händelser och dramaserier om det "övernaturliga" verkar bli allt vanligare. "Det är en jättevåg. Jag tror att det beror på att kyrkan inte har samma grepp om oss, men att vi fortfarande har ett behov av att tro på något större än oss själva", säger programledaren Caroline Giertz, som själv tror på fenomenen.

I den andra ringhörnan befinner sig civilingenjören Jesper Jerkert och filosofiprofessorn Sven Ove Hansson, medlemmar i föreningen Vetenskap & folkbildning (Vof) som säger sig vilja bekämpa vidskeplighet och pseudovetenskap. De anser att de medierna utnyttjar människor på ett "moraliskt tvivelaktigt" sätt.

Personligen har jag aldrig gillat de dokumentära programmen. Det brukar vara någon tant som går runt i ett hus och säger sånt som: "Här känner jag en stark närvaro", till vilket husägaren, någon lantis i hockeyfrilla, nickar allvarligt och instämmande. Bevisvärdet är naturligtvis noll. (Dramaserierna brukar vara desto bättre, TV4:s nya "Afterlife" rekommenderas.)

Men den grundläggande frågan är om det är rätt eller fel att göra program av det här slaget. Jag har själv svårt att se hur det kan vara fel att beskriva något som människor upplever som verkligt, vare sig man har vetenskapliga belägg eller inte. En sådan inställning leder till orimligheter. Som Olav Hammer, professor i religionshistoria, säger i artikeln: "Skeptikerna gör ju sällan en stor affär av att en massa svenskar, utan minsta belägg, tror att en snickare var Guds son." Det skulle bli rätt tyst om man inte fick framföra obevisade påståenden. Även vetenskapsmän skulle få hålla igen på svadan eftersom den moral som de oftast tar för given är minst lika irrationell som någon religion.

Vad skeptikerna missar är att det finns andra förmågor än empirisk observation och logiskt tänkande. Moraliska frågor kan aldrig avgöras vetenskapligt. Och ny kunskap kommer ofta till genom att man anar sig till saker med sin intuition. Det är nog också som Giertz säger att vi behöver något större än oss själva att tro på. För Vof tycks detta något vara vetenskapen själv. Med denna allena saliggörande metod stänger de dörren till alla övriga sätt att förhålla sig till verkligheten. Att försöka påtvinga andra denna trista lära är dock dömt att misslyckas. Den som har fler strängar på sin lyra kommer att spela på dem. Det ligger i vår natur.


Christer Fuglesang - vår påfågel i rymden

paradigm | 16 December, 2006 17:39

Så har vi till sist fått upp en svensk i rymden. Visserligen fick han sitta längst ned bredvid toan och nödutgången, men ändå. I media har man hakat på med en entusiasm som ligger närmare groupies än granskares. Mer kritiska röster har oftast blivit notiser överskuggade av alla flersides-reportage om Fuglesangs stora "rymdäventyr".

Men vad är poängen med bemannade rymdfärder? Få av alla dessa entusiaster verkar ens fundera över meningen med miljardrullningen. Själv hade jag hellre sett att man köpte och skyddade regnskog för pengarna. Tänk om folk kunde bli lika glada över en sån grej.

En som har funderat är filosofen Torbjörn Tännsjö. Enligt honom måste vi kolonisera rymden för att överleva. Jorden börjar bli alltmer obeboelig och förr eller senare måste vi hitta ett nytt hem. Det är också viktigt att vi blir fler och fler, enligt Tännsjö. "En värld med många lyckliga kännande varelser är bättre än en värld med få" skriver han i en artikel i DN och fortsätter: "Vi kan handla fel också genom att inte sätta nya individer till världen. Ja, det värsta fel vi kan göra är att göra slut på oss själva. Detta är fel, inte bara för vår egen skull, utan framför allt av hänsyn till allt framtida möjligt liv, som i så fall aldrig kommer att få finnas till." Vi bör alltså föröka oss som kaniner så att vi inte fråntar något potentiellt barn ett möjligt liv. Eller annorlunda uttryckt: Jorden till Tännsjö, hallå?

Jag tror att John F. Kennedy kom närmare sanningen när han sa att vi väljer att resa till månen, inte därför att det är lätt utan därför att det är svårt. Det är i grund och botten en rätt primitiv styrkeuppvisning det handlar om. Vill man blåsa upp sig inför omvärlden måste man göra något man inte behöver göra. Så fort man gör något det finns ett behov av, som att rädda regnskogen, så för det uppmärksamheten till att man har problem snarare än att man har styrka. Därför finns det ingen egentlig poäng med rymdfärderna. De är våra påfågelsfjädrar helt enkelt.


Klonerna anfaller inte

paradigm | 04 December, 2006 19:41

Snart nio år har gått sedan det klonade fåret Dolly väckte farhågor och förhoppningar om att även människor snart skulle klonas. Men fortfarande verkar det långt kvar dit. Visserligen jobbar de som vill skapa mänskliga kloner oförtrutet vidare. "Time is near", skriver fertilitetsexperten Panos Zavos på sin hemsida, den mest kände förespråkaren från det vetenskapliga samfundet. Men andra menar att det kommer att kräva helt andra tekniker än de som man skapat Dolly med. Hittills verkar Zavos inte kommit längre än till ett embryo om 8-10 celler, som han fryst ned för observation.

Ändå verkar frågan fortfarande känslig; kanske ligger den bara på sparlåga redo att flamma upp den dag det första klonade barnet föds. Ett tecken på det är att forskarna vill byta uttrycket "terapeutisk kloning", där man klonar embryon i syfte att skapa stamceller mot, "somatic cell transfer", som inte för tankarna till klonade människor. Bakgrunden är att Dolly inte bara gjorde Ian Wilmut och hans kollegor kända; deras statliga anslag drogs också in. Forskarna får ytterst sina anslag från väljarna och ordet "kloning" har fått en dålig klang.

Man kan undra varför så många blir så upprörda över tanken på mänskliga kloner. En klon är egentligen inget mer än en försenad enäggstvilling. Men många uppfattar dem som ett slags kopior som verkligen är den person de skapats ur. Och ändå inte. Kanske är det religionen som färgar tänkandet. Gud skapar människor och vetenskapsmän skapar kloner – alltså är kloner inte riktiga människor utan kopior av människor. "Det är ett horribelt brott att göra en Xerox-kopia av någon", som bioteknik-kritikern Jeremy Rifkin uttrycker det. Men kloner är människor - det är det man måste förklara. Kritikerna borde framföra befogad kritik och inte spela på en irrationell rädsla. Och forskarna borde informera om vad man håller på med istället för att gömma sig bakom avsiktligt vilseledande uttryck som "somatic cell transfer". Först då kan vi få en meningsfull debatt.


Niklas Ekdal - mesen som röt

paradigm | 03 December, 2006 21:18

Vad betyder egentligen "politiskt korrekt" och "inkorrekt"? DN:s Niklas Ekdal gör ett förvirrat försök ett definiera det här begreppsparet: "'Politiskt inkorrekt' har blivit en form av beröm i vårt påstått instängda debattklimat, syftande på självständigt tänkande i form av till exempel negervitsar och blondinskämt." Till viss del har han rätt. Neger- och blondinskämt är inkorrekta. Men hur många av de som drar vitsar av det slaget kan ens stava till "politiskt inkorrekt" eller "debattklimat"?

Inkorrekta är alla som inte är korrekta. Såklart. Och politiskt korrekt är man om man i varje läge intar den ståndpunkt som väcker minst kritik. Ett mikroskopiskt antal människor är nog korrekta därför att de kommit fram till sina korrekta åsikter och värderingar genom att tänka själva. Men den överväldigande majoriteten är det av bekvämlighet eller konflikträdsla.

Därför kan "politiskt inkorrekt" aldrig bli ett honnörsord, som Ekdal påstår. Det täcker allt från Galilei till Lasermannen. Och därför kan "politiskt korrekt" aldrig bli något annat än ett skällsord – det syftar nämligen bara undantagsvis på något annat än lathet eller feghet.


Drottningen av Österlen

paradigm | 02 December, 2006 20:06

En gång för länge sedan recenserade Linda Skugge en bok av Björn Ranelid. Hon fastnade då så mycket vid hans utseende att folk blev irriterade - även jag tyckte, utan att ha vare sig läst boken eller sett författaren, att det var en dum vinkling. Och det gör jag fortfarande.

Men så såg jag annonsbilden av honom i DN kultur idag. Nu börjar undra om kritiken mot Skugge - hur befogad den än var - ändå gav en rätt ensidig bild av situationen. Jag menar, är en man som gör reklam för sig själv som författare med ett sånt här foto helt oskyldig till att det sedan skrivs om hans utseende?


PR-katastrofen Pär Nuder

paradigm | 02 December, 2006 14:35

Diskussionen om vem som ska ta över som partiledare för sossarna är i full gång. Avgående Göran Persson föreslår ett dubbelt ledarskap som hos miljöpartiet - ett genomskinligt försök att få fram sin grabb Pär Nuder. Mona Sahlin som avfärdar idéen antyder i Dagens DN att någon annan form av kollektivt ledarskap kan vara intressant, men utan att precisera närmare.

I en kolumn brevid artikeln funderar DN:s Henrik Brors om riskerna med två partiledare - maktkamp, motstridiga uttalande, splittring av partiet. Men det största problemet, som han inte nämner, är att media alltid letar efter personifikationer. Väljer man inte partiledare själva kommer media att göra det istället. Ta bara miljöpartiet där ledaren Maria Wetterstrand knappast är hjälpt av den "inkvoterade" Peter Eriksson.

En annan elefant som ingen vill tala högt om är att en partiledare måste ha en attraktiv personlighet. Persson var med all sannolikhet den sista som kunde buffla sig fram. Han charmades ut av Reinfeldt. Men Nuder? Miljöpartiet kan vid en jämförelse skatta sig lyckliga att Eriksson bara gör ett sömnigt och frånvarande intryck. Nuder med sin beskäftiga, egenkära och rigida personlighet kan, om han får chansen, mycket väl ge Alliansen fyra år till.


SvD förmedlar tvivelaktiga forskningsresultat

paradigm | 30 November, 2006 20:13

Under rubriken "Unga brottslingar tar oftare sitt liv", skriver Inger Atterstam i SvD idag en artikel som är full av motsägelser och oklarheter. Det finns exempelvis inget i texten som styrker påståendet i rubriken. Vad man kommit fram till är att unga brottslingar har en ökad förekomst av "för tidig våldsam död " där självmord alltså ingår som en del. Och hur överrepresenterade är de unga brottslingarna? Enligt professor Per Anders Rydelius vid Karolinska Institutet är för tidig våldsam död fyra gånger så vanligt som inom de två andra grupper man undersökt, nämligen vanliga ungdomar och ungdomar som fått behandling inom psykiatrin. Om han menar fyra gånger vanligare än den ena eller den andra gruppen eller båda sammantagna framkommer inte. Men Rydelius menar ändå att detta visar att de unga kriminella är mer utsatta och sårbara än unga med psykiska besvär.

Om det här gällt självmord kunde jag förstå resonemanget, men kan det inte lika gärna vara så att brottslingar överlag är omdömeslösa och dör i trafikolyckor och liknande? Just uttrycket "utsatt och sårbar" för i alla fall mina tankar mer till självmord än olyckor. Vilket motsägs av att, som det framgår av artikeln, 90 procent av de som begår självmord lider av någon form av psykisk sjukdom. Givet att många kriminella också är psykiskt sjuka så pekar det på att skillnaderna vad gäller självmord inte kan vara särskilt stora mellan de här grupperna. Så vad säger oss artikeln om unga brottslingar? Att de dör tidigare och våldsammare än vissa andra (oklart vilka). Denna banalitet dominerar pappersupplagans första sida. Hur gick det egentligen till?

En förklaring kan vara trötta och överarbetade journalister. Men en så framträdande artikel borde väl inte kunna slinka igenom på det viset. Min elaka misstanke är att det handlar om politik. Den forskning som Atterstam refererar presenterades på Läkaresällskapets riksstämma där självmord var ett tema. Anledningen till det är att "Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet den 15 december ska lämna över ett av regeringen beställt förslag till nationellt program för att förebygga självmord", för att citera artikeln. Man ska alltså be regeringen om pengar till sin självmordsforskning och prevention. Alltså har man dragit igång studier om till exempelvis unga brottslingars självmordsbenägenhet, en grupp som man antagit kunde vara intressant i det här sammanhanget. När sedan resultaten blev för nedslående så tog man till "för tidig våldsam död" som en räddningsplanka. Genom att använda detta begrepp som ett slags synonym för självmord har man hoppats kunna rädda sina anslag. Och detta har SvD sedan okritiskt förmedlat utan några egna åsikter eller reflexioner. Kanske får man något i gengäld, som snyggt sammanställt informationsmaterial som utan större bearbetning kan publiceras i tidningen. Något lurt är det i alla fall.


Att glasa in eller glasa ut

paradigm | 27 November, 2006 20:39

Så är det dags för ännu en inglasad galleria. Den här gången är det fastighetsbolaget John Mattson som planerar att på detta sätt skapa ett stadsdelscentrum vid Hornstull. Alla inblandade verkar nöjda. Utom en hemlös man som oroar sig för att han kommer att uppfattas som "osanitär".

Jag tror att han har all anledning att vara orolig. För poängen med de här "moderniseringarna" är nog främst att skapa pseudo-offentliga miljöer där välbärgade människor ska kunna handla, äta och så vidare utan att konfronteras med bråkiga, illaluktande eller bara sjaskigt klädda personer.

Men man kan ju undra vart alla icke önskvärda individer tar vägen när man stänger ute dem på det här sättet. Förmodligen flyttar de till andra platser och skapar desto mer problem där istället. Och då bygger man en galleria där... Kanske borde vi bjuda alla hemlösa, missbrukare med mera på en jorden runt-kryssning och passa på att glasa in hela Sverige medan de är borta.

Bloggtoppen.se


Hitlers hemmafilmer ljudsatta

paradigm | 26 November, 2006 16:32

Brittiska Telegraph rapporterar att en röstigenkänningsexpert vid namn Frank Hubner nu utvecklat ett program om gör det möjligt att utläsa vad som sägs i filmer när ljudet saknas – så kallad Automated Lip Reading (ALR). Tack vare denna teknik vet man nu vad Hitler säger på sina hemma-filmer. Filmerna har tolkats och dubbats av skådespelare och ska visas i en dokumentär på tevekanalen Five.

Och vad säger han? Han drar skämt, flirtar med livskamraten Eva Braun (som ofta är bakom kameran), uttrycker sin avsmak inför Görings frosseri och så vidare. Han berättar också om sitt filmintresse; tydligen hade han i likhet med diktator-kollegan Mussolini en förkärlek för Musse Pigg. Det är med andra ord en mycket skrämmande bild som målas upp.

Den här fascinationen inför allt som har med Hitler att göra känns rätt sjuk. Vad blir nästa grej? Kommer experter att rekonstruera hur det lät när han åt sin frukostflingor? Förmodligen tuggade han hårt och skoningslöst – flingorna hade aldrig en chans.

Man får väl hoppas att ALR kan användas till någonting vettigt också, som brottsbekämpning till exempel.


En annorlunda teori om aneroxia

paradigm | 23 November, 2006 22:06

Varför svälter en del människor sig ihjäl sig? Alla har sina favoritförklaringar: familjesituationen, personlighetsegenskaper, massmedia och så vidare. Trots att man studerat aneroxia i många år finns det ingen teori som ger en heltäckande förklaring. Förrän nu.

Det var i alla fall så jag reagerade när jag läste om en evolutionär teori som framlidne psykologen Linda Mealy refererar i Robert Burgess och Kevin MacDonalds Evolutionary perspectives on human development (Sage 2005). Jag har ingen aning om hon har hittat på teorin själv men så här lyder den: Anorexia är en evolutionär strategi som går ut på att undvika att bli gravid i en situation som riskerar att äventyra ens sociala ställning. Förr när man ofta levde hela sitt liv i en liten grupp så kunde en kvinnas ställning avgöras nästan helt av vem hon hade barn med. Om mannen redan hade barn med en, eller flera andra kvinnor, eller om hans ställning i gruppen var ifrågasatt, så låg hon förmodligen illa till. Att bli utstött var säkert under en lång del av vår historia liktydigt med en dödsdom. Och även om man undgick det ödet så gav man sina barn sämre föutsättningar i form av exempelvis mindre resurstilldelning än vad man annars skulle gjort. Därför har, enligt teorin, det funnits ett överlevnadsvärde i att sluta äta när man utsätts för stark social stress. Den stressen signalerar att ens ställning är i fara och att det inte är läge att skaffa barn.

Teorin förklarar mycket av det som tycks ologiskt med anorexia. Som varför det nästan bara drabbar tonårsflickor. Teoretiskt borde det lika gärna kunna börja i tioårsåldern. Men det börjar alltså först när man kan få barn, innan dess fyller det ingen funktion. Män utvecklar sällan anorexia eftersom de inte kan bli gravida. I länder där svält är en realitet finns det knappt några anorektiker. Skälet är att strategin helt enkelt blir för farlig. Anorexia är också vanligare bland personer från medel- och överklassen. Dessa grupper har mer "fallhöjd" och oftast högre krav på sig, vilket gör de mer lättstressade. Personlighetsmässigt handlar det om perfektionistiska strebrar som är överdrivet måna om att visa sig duktiga och som samtidigt lider av låg självkänsla och social fobi. Alltså de som lättast kommer att känna av social stress.

Och var kommer medias slankhetsideal in i det här? Enligt Mealy handlar det om att kvinnor (inte nödvändigtvis anorektiker) som känner den här stressen pressar varandra. Lite som att män som lider av social rädsla lätt kan få ett gräl att övergå till slagsmål. Hon refererar forskning som visar att män sällan uppskattar skeletala kvinnokroppar och att kvinnor sällan rådfrågar män om skönhet och utseende. Verkligt framgångsrika kvinnor som känner sig säkra och ohotade brukar aldrig vara särskilt smala. De enda framgånsrika kvinnor som är det är just de som har som yrke att förmedla det trådsmala idealet, som modeller eller skådespelerskor.

Och om teorin stämmer- vad kan man göra? Jag tror personligen att den effektivaste åtgärden vore att skapa ett mindre individualiserat och konkurrensinriktat samhälle. Ju mer krav man ställer på den enskilde och ju mer fallhöjd man skapar med stora klassklyftor desto mer social stress. Och desto fler anorektiker.


Auschwitz' skugga

paradigm | 20 November, 2006 12:54

Ingen är väl numera obekant med Förintelsen, nazisternas systematiska mord på sex miljoner judar under andra världskriget. Den här boken, liksom en rad liknande böcker, har skrivits i syfte att hållla detta minne vid liv. Boken tar upp Förintelsen genom en mängd olika perspektiv – alltifrån religion, litteratur till överlevarnas barns situation och hur man bäst informerar i skolorna. Men den lyckas inte engagera. Inte mig i alla fall.

I det första kapitlet funderar rabbinen Morton Narrowe över hur det kan vara möjligt att tro på Gud efter en sån här händelse. Och han kommer fram till slutsatsen att utan Gud så är allt tillåtet och att Gud därför måste finnas eftersom Förintelsen annars är helt okej. En vag och märklig analys.

En annan av författarna, Karl-Johan Illman, redogör för kyrkans inställning till judarna efter kriget. Hur man alltmer fjärmat sig från den antisemtiska tradition som funnits bland de egna, och hur man även många gånger, som en uppenbar följd av Förintelsen, gett sitt stöd till staten Israel. Ett hyfsat kapitel.

Kalkon-varning är det däremot på Tobias Berggrens bidrag. Här möter 200 poäng litteraturvetenskap Björn Ranelid. Pretentiöst, svulstigt och jönsigt. Andra bidrag som Hanne Trautner-Kronmanns och Mats Ektströms handlar bara indirekt om Förintelsen. Boken avslutas med ett rätt grälsjukt efterord av Salomon Schulman som beklagar svenskarnas tystnad, upprörs över medias kommersialisering av Förintelsen och tycker att det är skamligt att vi förlåtit Ingvar Kamprad hans nazistiska förflutna.

Överlag är de manliga bidragen sämst, Illman undantaget. Men alla författarna lider av samma oförmåga att förklara hur Förintelsen uppstod. Narrowe citerar till och med författaren Emil Fackenheim som påstår att det är en hädelse att ge en förklaring till Auschwitz. Oavsett om det bottnar i oförmåga eller ovilja – vad är poängen med att komma ihåg något man inte kan förstå?


O. J. "erkänner"

paradigm | 17 November, 2006 11:59

Den 27 och 29 november kommer Fox sända en intervju med O. J. Simpson, den före detta fotbollsstjärnan som 1994 anklagades för att ha mördat sin fru Nicole och dennes "vän" Ronald Goldman. Intervjun sänds samtidigt med utgivningen av Simpsons bok om morden "If I Did It, Here's How It Happened" och är gjord av Simpsons förläggare Judith Regan. Som titeln antyder så berättar O. J. bara hur det skulle kunna ha gått till, men Regan säger att hon betraktar det som ett erkännande.

Jag kommer ihåg att Christer Petterson gjorde något liknande. Man kunde ringa ett betalnummer för att få höra honom berätta om hur han kanske dödade Olof Palme. Simpsons geschäft lika patetiskt, men betydligt mer professionellt skött. Med rikstäckande Fox och förlaget Harper Collins hjälp kan han kanske ta sig ur de ekonomiska besvär han hamnade i sedan han befunnits skyldig till morden i en civilrättslig dom och krävts på 33 miljoner dollar i skadesstånd.

Fast man ju undra vem boken vänder sig till. De som tror att han är skyldig vill nog inte sponsra en dubbelmördare. Och de som anser att han är oskyldig kan väl knappast få ut något av en bok där han i hypotetiska ordalag antyder att han trots allt är skyldig.


Sluta skyll på föräldrarna

paradigm | 15 November, 2006 22:05

På DN:s Insidan berättar journalisten och författaren Malin Nordgren om Ann Hörnfeldt som av vårdpersonal och socialtjänst blev utpekad som ansvarig för sin dotter "Sannas" problem. En intressant artikel om hur psykiatriker och socialarbetare leker Gud med människor.

Sannas aneroxi feltolkades som att hon var "emotionellt störd på grund av relationsproblem i familjen". På oklara grunder ansågs hon ha utsatts för sexuella övergrepp. Kanske räckte det att Sanna mådde dåligt och hade en styvfar. Artikeln visar på ett omfattande problem som det talas rätt lite om, nämligen den skada inte bara barnen lider i en sån här situation utan också föräldrarna.

Det är bra att DN tar upp det här. Men samtidigt har man under hela det här jubileumsåret (150 år sedan Freud föddes) spottat ur sig artiklar om hur Freuds idéer fortfarande är livaktiga. Och visst lever de, men inte av egen kraft. Den terapi som bygger på psykoanalytisk teori är verkningslös. Och den lägger mycket tydligt ansvaret för i stort sett all form av psykisk ohälsa på föräldrarna. Att en majoritet av landets psykoterapeuter använder dessa idéer som grund för sin terapi borde ge stora, och svarta, rubriker.

Hur många föräldrar orkar stå emot när "experter" går till frontalangrepp på det här sättet? Ann Hörnfeldt lyckades med hjälp en advokat hindra att hennes dotter blev fosterhemsplacerad och såg till att hon istället fick vård för det hon led av. Men att övergreppet – det verkliga övergreppet – satt sina spår är självklart. Så här säger Ann själv:

Det tog ett tag innan jag förstod hur kränkt jag själv hade blivit. Men en dag besökte jag, som distriktssköterska, en äldre dam. När jag skulle gå, tog hon om mig och bad mig hälsa mina barn att de hade en bra mamma. Efteråt grät jag så att jag skakade. Jag blev chockad över min reaktion på hennes ord. Då förstod jag hur djupt skadad i min självkänsla jag hade blivit.

Jag vet inte om de som är ansvariga för vad Ann Hörnfeldt och hennes dotter råkat ut för utgått från det psykodynamiska perspektivet. Men jag är övertygad om att det faktum att detta perspektiv fortfarande är så dominerande bland terapeuter och i media bidrar till att övergrepp av det här slaget fortfarande kan förekomma. Här har en stor del av kultureliten ett tungt ansvar.

Om jag vore förälder och någon terapeut kom med grundlösa anklagelser av det här slaget så skulle jag anmäla dem för förtal.


Neologismer - splainy?

paradigm | 13 November, 2006 21:54

Sverige verkar vara ettt u-land vad det gäller språkliga nykonstruktioner, neologismer. På gott och ont. Man kan ju bli rätt trött på de neologismer som kommer av politisk korrekthet. Psykologen Steven Pinker har i sin bok The blank slate myntat uttrycket "the euphemism treadmill" för den process där laddade ord byts ut för att snabbt återfå sin laddning och bytas ut igen. Vi har ju också sånt men vi kommer inte i närheten av deras vansinne. Som hur man gått från "negro" till "black", "colored", "african american" och nyast "people of color", som syftar på alla etniska minoriteter. Pinker nämner också en del ord som LA Times 1994 bannlyste ur sin tidning, som "dutch treat", "stepchild" och "handicapped". Dutch treat, knytkalas, är tydligen ett nedsättande uttryck som engelsmännen använde för att driva med holländare på 1600-talet.

Det är rätt sällan neologismer görs bara för att fånga in ett begrepp, ofta handlar det då om vetenskapliga termer som "transgen" till exempel, syftande på en organism som tillförts främmande DNA. (Och "blogg" är en helt neutral konstruktion.) Men även i vetenskapliga sammahang används nya ord och uttryck för att manipulera. En del menar att termen "pre-embryo" mest används för att underlätta forskning på embryon. Att man experimenterar med foster väcker starkare känslor än att man gör det med embryon. Alltså lägger man till en ny kategori av pre-embryon för att öka avståndet ännu mer. Vem kan bli upprörd över vad man gör med något som inte ens är ett embryo?

En vanlig konstruktion för nyord är ändelser som -fobi, eller -ism, vilket är utbrett även i svenskan. Som "islamofobi", som fick en replik i form av "islamofascism". Det är lätt att se hur neologismer lätt kan användas till sänka debattnivån. Fast politiker verkar hellre satsa på att ta upp gamla ord och uttryck och poppa upp dem. Just nu ska man synliggöra saker. Och spetskompetens är viktigt.

Roligast är de neologismer som inte är till för att manipulera utan bara leka lite. Som "glibido" – att tala om, men inte praktisera sex, "parathon" – ett för långt stycke, "male answer syndrom" – att en del män alltid ger svar på frågor vare sig de har en aning eller inte, "moralgasm" - extatisk självrättfärdighet, "meetnik" – en person som älskar föreningsmöten och liknande evenemang. Det är ju lite konstigt att det knappt finns något liknande på svenska. Någon språkvetare som kan förklara?


Weird science

paradigm | 09 November, 2006 14:28

Läser i DN att brittiska forskare bett om tillstånd att få korsa människor med kor. Visserligen kommer man bara skapa embryon som är till 0.1 procent ko och 99.9 procent människa. Och man kommer inte låta embryona utvecklas mer än några dagar. Men det är ändå en livsform som är en blandning av människa och djur, vilket naturligtvis väcker en del frågor. Och upprördhet. Bioteknik-debattören Jeremy Rifkin menar att vetenskapsmännen nu “gått över en gräns in i den patologiska domänen”. En annan kritiker Cynthia Cohen medlem i något som kallas Canada's Stem Cell Oversight Committee, menar att skapande av så kallade chimeriska varelser med mänskligt DNA innebär ett slags förnekande av människovärdet.

På sätt och vis är det här inget nytt; man har länge tillsatt mänskliga gener i bakterier, men bakterier kan man inte se med blotta ögat. Blandningen av människa och ko låter däremot som något ur en skräckfilm. Först ut med hybrider av det här slaget var kineserna som 2003 skapade embryon av människa och kanin, som sedan förstördes - till Hugh Heffners stora besvikelse.

Irving Weissman vid Stanford Universitetet är en av de ivrigaste förespråkarna. Han skapade med andra tekniker möss med mänskliga immunförsvar redan 1988. Nu hoppas han kunna skapa möss med mänsklig hjärnor som han tänker döda strax innan födelsen för att se om han kan hitta spår av mänsklig tankeverksamhet. Weissman förnekar att han skulle vara "galen vetenskapsman". Han hoppas bara att hans forskning ska kunna ge oss bättre kunskap om hur hjärnan fungerar. Jag har inte lyckats hitta någon uppgift om huruvida Weissman fått tillstånd för sin forskning som är planerad att utföras i år.

Det många frågar sig är naturligtvis vad som händer om det börjar dyka upp varelser med 50 eller 70 procent mänskligt DNA. Hur ska vi förhålla oss till dem? Att det finns forskare som vill skapa dem bara för att skriva in sig i historien kan man lugnt - eller kanske snarare oroligt - utgå ifrån. Kanske är det bara en tisdfråga innan alla har kanin- eller chimpanshybrider som hushållerskor, hantverkare och annat. Tills en dag då en muterad egensinnig hybrid får nog...


GW gräver en skyttegrav

paradigm | 03 November, 2006 11:11

I gårdagens “Kalla fakta” (TV4) anklagas kriminologen och deckarförfattaren Leif GW Persson för att ha kopierat ett verkligt fall till sin roman “Linda – som i Lindamordet”. På tv4.se har man en lista med fjorton likheter som sammantagna verkar mycket misstänkta. Totalt finns det ett hundratal likheter, hävdar man. Själv hävdar Persson att boken är en ren fiktion och ingenting annat. Han hotar nu med att stämma TV4 för förtal.

Det verkar alltid uppstå debatter om vad man får och inte får göra i gränslandet mellan det fiktiva och det faktiska. Rent juridiskt verkar man kunna säga det mesta, bara man kallar det fiktion. Vill jag skriva en bok om en fet kriminolog/deckarförfattare som slår sin fru så är det fritt fram. Det är inte olagligt, bara omdömeslöst.

På ett liknande sätt gömmer sig nu Persson under fiktionens täckmantel, såvida TV4:s lista inte är påhittad (konstigare saker har ju i och för sig hänt). I så fall kommer en seger i förtalsmålet inte ge honom någon upprättelse alls. Den kommer bara att befästa bilden av en honom som en kall och manipulativ person. Varför inte bara erkänna? Alla begår ju misstag.


Lästips till en alfahanne

paradigm | 01 November, 2006 20:31

I dagens SvD menar bergsbestigaren Johan Frankelius att hans bedrift att klättra upp för Mount Everest borde göra honom till en attraktiv alfahanne. “Det är en signal till kvinnor att vi sannolikt har goda gener”, säger Frankelius. Och vad tycker kvinnorna själva?

Om man får tro evolutionspsykologen David Buss så gillar de i hög grad samma saker som män uppskattar hos kvinnor. Omfattande forskning visar nämligen att både kvinnor och män föredrar en partner som liknar en själv. Risktagare gillar med andra ord andra risktagare. Men det finns också vissa egenskaper som är universellt uppskattade av båda könen. Risktagande är dock inte en av dem. Det handlar istället om hur utåtriktad, smidig, lugn och ordningsam man är.

Samtidigt visar forskningen att det delvis är andra egenskaper som avgör hur nöjd man blir med sin partner. Då spelar extraversion inte någon större roll. Öppenhet, en egenskap som har med intelligens och intution att göra, visar sig betyda desto mer. Impulsivitet, den egenskap som tydligast hänger samman med risktagande, förutsäger skilsmässa.

Mer info om den här forskning finns i den utmärkta läroboken Personality Psychology (McGraw-Hill 2005) av Randy J. Larsen och David M. Buss,


Tofuline - en onyttig hälsoprodukt

paradigm | 28 Oktober, 2006 16:48

Som hälsomedveten vegetarian brukade jag tills rätt nyligen äta Tofulines glass. Den innehåller inte en massa obskyra och animaliska ämnen som vanlig glass brukar göra. Den uppfyller till och med veganernas strikta krav (själv är jag dock bara lakto ovo-vegetarian).

Sedan köptes Tofuline upp av Ingman och då tyckte åtminstone jag att smaken försämrades något. En snabb titt på ingrediensförteckningen visade att den innehöll ospecificerat vegetabiliskt fett. Min minnesbild är att den enligt samma förteckning tidigare innehållit rapsolja. Hade man bytt ut rapsoljan mot något annat?

Som den konsumentjournalist-wannabe jag egentligen inte är så ringde jag upp de tidigare ägarna Carlshamn och de nuvarande Ingman för att få klarhet ifrågan. Men allt jag fick var dimridåer. På Carlshamn sade man platt att man inte visste något och att det inte fanns några dokument sparade. Inte ens en gammal plastförpackning hade man kvar. Hm... Ingman försäkrade att det visst var rapsolja i glassen, den var dock blandad med palm- och kokosolja. I vilka proportioner ville man inte tala om; det var en “affärshemlighet”.

Slutsatsen kan bara bli att Tofuline med största sannolikhet innehåller en stor mängd billig palmolja. En olja som ur hälsosynpunkt är rapsoljans direkta motsats. Den ökade efterfrågan på palmolja som Tofulines kunder och andra skapar gör att man nu skövlar regnskogar världen över för att anlägga palmolje-plantager. Eller som Frankensteins monster skulle säga: “Tofuline, bad!”

Vill man äta nyttigt och miljövänligt är förmodligen ekologisk gräddglass ett bättre alternativ.

(Och vill man äta onyttigt rekommenderar jag pommes frites med majonäs - slår ketchup alla gånger. )


Det sociologiska rastret

paradigm | 26 Oktober, 2006 19:45

På Dagens DN Debatt redogör folkhälsoinstitutets Sarah Wamala för en undersökning som visar att svenska kvinnor är fattigare och otryggare än männen. Om den ekonomiska ojämlikeheten har jag redan skrivit tidigare. Vad gäller otryggheten skriver Wamala: “Att svenska kvinnor känner sig upp till sju gånger mer otrygga i sin närmiljö än män väcker många frågor.”

Den självklara frågan man först bör ställa sig är om känslan av otrygghet verkligen motsvaras av en verklig otrygghet. Män är mer utsatta för våldsbrott så det är de som verkligen borde känna sig otrygga. Så varför är kvinnorna så oroliga? Kanske därför att de är mer oroliga? Det finns en omfattande forskning som visar att kvinnnor i mycket större omfattning än män drabbas av ångestsyndrom, alltså överdriven oro och rädsla av olika slag. Ångestsyndromen har alla en tämligen hög ärftlighet. Ärftligt är också den egenskap som brukar kallas sensation seeking, som medför ett orätt och risktagande beteende. Sensation seeking är mycket vanligare bland män än kvinnor. Det är ännu ärftligare än ångestsyndrom och kan iakttas hos barn redan under första levnadsåret.

Om Wamala inte slentrianmässigt lagt de sociologiska standardkategorierna (klass, kön, etnicitet) som ett raster över verkligheten hade hon insett att samhället inte kommer att kunna skapa en värld där män och kvinnor är precis lika rädda eller risktagande. (Om det nu är något att sträva efter.) Vad det handlar om är personlighetsegenskaper som i hög grad är medfödda och förändrar sig mycket lite under ens liv. Tar man bort ett konkret skäl till oro så hittar den orolige bara något nytt att oroa sig över. Och förklarar man riskerna för en sensationseeker hittar han snabbt på bortförklaringar. Eller rycker på axlarna.

Visst, man kan ändå hjälpa till på olika sätt, med terapi till exempel. Men hjälp inte någon för att de hör till det kön hos vilket problemet är vanligt. En sådan attityd förstärker ju bara könsstereotyperna. Hjälp den som har problemet. Borde ju vara rätt självklart.


Låt den rätte komma in, av John Ajvide Lindqvist

paradigm | 24 Oktober, 2006 20:47

Det är 1981, åttiotalet har inte riktigt börjat än, och Oskar är tolv år gammal. Han är mobbad i skolan, hans föräldrar är frånskilda och hans tillvaro verkar rätt hopplös i största allmänhet. Tills en dag då Eli flyttar in i porten bredvid. Eli som blir Oskars flickvän, men som varken är en flicka eller pojke utan en...vampyr!

Nej, direkt skrämmande blir den här boken aldrig. För att det ska bli läskigt måste ondskan ha någon sorts anknytning till huvudpersonen, och i förlängningen till läsaren. Eller så kan den ligga på lur i skuggorna. Men den kan inte flytta in i porten brevid och bara idka vampyrism – och det är tyvärr fallet här.

En annan sak som retar mig är att stilen är så lik Stephen Kings. Hade Lindqvist tillfört något själv så hade det kanske funkat. Eller så hade han kunnat bräcka King men det gör han långtifrån. De enradsstycken som King så flitigt använder för att sänka tempot och höja intensiteten, för att ta ett exempel, borde i Lindqvists tappning många gånger varit inledningen på nästföljande stycke istället. Resultatet blir en blek kopia.

Det har östs lovord över den här boken, vilket förvånar mig. Visst, den är lättläst (courtesy of King) men det i sig kan inte vara att skäl att läsa en bok. Jag antar att recensenterna gläder sig åt tanken på en svensk skräckförfattare, sådant ser man ju inte varje dag. Men den här boken är inte skräck – den skrämmer ingen. Och den är knappast särskilt svensk heller utan i det närmaste ett plagiat av King.

Jag vet inte om det finns någon bra svensk skräck värd namnet. Marie Hermanssons Värddjuret är i vilket fall en bättre kandidat än den här boken.

 Läs mer...

TV-krönika: Lost, stulna karaktärer, snygga tjejer och programtips

paradigm | 20 Oktober, 2006 19:34

Den lärdom man kan dra av det senaste avsnittet av Lost är att det finns två sorters människor: de som trycker på knappen och de som låter bli. Själv hör jag nog till den senare kategorin. Hela grejen luktar ju tvångssyndrom lång väg. Lost har tappat stinget lite på sistone; man eldar på med den ena konstigheten efter den andra utan något övergripande sammanhang. Men den höll länge hög klass, mycket tack vare karaktärerna och skådespeleriet.

Som jag varit inne på förut så spelar karaktärerna en central roll i tv-serier eftersom de återkommer hela tiden - man bygger upp en "bekantskap" med dem. Vilket fick mig att fundera lite över hur många av dessa karaktärer som är stulna. Vet man att en karaktär fungerar så finns det ju potentiellt sett stora pengar att tjäna på att plagiera den. För det är väl så de som skrivit På spaning i New York (NYPD Blue) måste ha tänkt. Den tydligen mycket populäre Andy Sipowicz företer ju mer än ytliga likheter med Pete Marino, känd från böckerna om rättsläkaren Kay Scarpetta. Från Scarpetta-serien har man också försett sig med en ung manlig homosexuell assistent med en alltför livlig inlevelseförmåga. Knappast en tillfällighet.

Men Scarpetta själv lät man vara, för vad det gäller kvinnor tycks man tro att deras enda funktion är att vara något för tittarna att vila ögonen på. När Andrea Thompson (Jill Kirkendall) började se ut som fyrtio så byttes hon mot en söt tjugoåring, helt utan utstrålning. (Samma sak hände för övrigt i NCIS när Sasha Alexander byttes mot Cote de Pablo.) Direkt pinsamt blev det när ersättaren dessutom skulle ha ihop det med Sipowitz.

Unga söta tjejer till varje pris är en helkorkad idé eftersom få människor tittar på dramaserier för den sakens skull. De flesta tittarna är kvinnor; det borde väl vara en ledtråd. Visst kan det fungera på män, kortsiktigt. Jag skulle säkert ha tittat på fem, sex avsnitt av Arkiv X även om de haft titlar som "Scully plockar svamp" eller "Scully hänger tvätten". Men i det långa loppet tröttnar man, hur snygg hon än är.

Bra på teve just nu: 4400 (TV3), Hex (TV6), Tredje skiftet (Kanal 5).


Den kommersiella republikens tilltagande skröplighet

paradigm | 17 Oktober, 2006 14:53

I New Scientist-bloggen Short Sharp Science beklagar författaren, Sean O’Neill, att shoppingmissbruk nu ska inkluderas i den diagnostiska "bibeln" DSM och därmed få officiell status som ett psykiatriskt tillstånd. Enligt en studie kan så mycket som tre procent av USA:s befolkning lida av detta tillstånd/sjukdom/problem.

O’Neill menar att det snarare är ett samhällstillstånd. Vi skapar sociala och fysiska miljöer i syfte att göra oss mer impulsiva. Utveckling drivs på av ekonomiska krafter. Av alla de som har något att sälja är det bara ett fåtal som verkligen har något bra och prisvärt att komma med. Alla andra måste förlita sig på att folk köper på impuls. Eric Schlossinger skrev i sin bok Fast Food Nation att 70 procent av snabbmatskunderna är impulskunder. Väldigt få människor planerar att äta skräpmat, såklart. Idag får handeln hjälp av utbildade psykologer för att designa miljöer och skapa situationer som ska locka fram det impulsiva beteendet och därmed förhoppningsvis det förhastade inköpet.

Forskningen om impulsivitet ger oss en rätt oroväckande bild av vart den här utvecklingen leder. För impulsiva människor äter inte bara skräpmat - de röker, dricker och använder andra droger mer än genomsnittet. De är dessutom inblandade i fler trafikloyckor och skiljer sig oftare, och sitter oftare i fängelse än andra människor. För att ta några exempel.

Värst är det naturligtvis för de som har en medfödd impulsivitet. Men när hela samhället omformas för att locka oss att handla först och tänka senare, så ligger de flesta illa till. Vi kan alltid titta på USA och nöjt se hur mycket bättre vi har det. Men det vore bättre om vi såg på USA som bilden av oss själva om tio, femton år om vi inte hittar på något snart.


Kulturklickar

paradigm | 15 Oktober, 2006 20:21

Linda Skugge går till attack emot kultureliten, exemplifierad av den uppburna men sällan lästa Astrid Trotzig. Hur välförtjänt kritiken är i just det här fallet vet jag inte. Men rent generellt: varför ska vissa kulturarbetare stå på egna ben när andra med hjälp av sina kontakter kan göra karriärer på stipendier, priser och andra skattefinansierade medel?

Och, ännu mer generellt: varför ska någon överhuvuvdtaget få några privilegier på grund av vilken släkt man tillhör eller vilka kretsar man umgås i? Ingen vettig människa tror nog att Thomas Bodström och Britta Leijon verkligen blev ministrar på sina egna meriter. Man kan säga vad man vill om monarkin men där spelar man i alla fall med öppna kort.

Kanske borde man apropå Wiens helmanliga symfoniorkester försöka hitta sätt att rekrytera anonymt. Inom kulturområdet kan man ju slopa bidragen som Skugge vill. Problemet med det är att skit säljer och att man trots allt vill framhäva god kvalitet - i sig ingen dålig ambition. Men vem avgör vad som är kvalitet?

Som jag ser det avgör tiden och enbart tiden. Vi kan sponsra klassikerna, och i övrigt låta folk avgöra själva. Det vore dumt att inte tipsa om det som stått sig genom tiderna, men där bör det, som jag ser det, stanna. Det fina med klassikerna är dessutom att de inte är någons dotter eller kompis.


Limbo - ingenting som snart försvinner

paradigm | 13 Oktober, 2006 14:32

Läser i Expressen att Limbo är på väg att avskaffas. Limbo infördes av Thomas av Aquino på 1200-talet. Han tyckte synd om de odöpta barn som hamnade i helvetet och inrättade därför ett slags ingenting-land där de kunde vistas istället. I Limbo hamnade också en del hedervärda muslimer och judar som man tydligen också tyckte synd om.

Men nu ska det alltså bort så att barnen kan komma till himmelen. Enligt artikelförfattaren är detta en taktisk reform. Man vill värva fler själar i fattiga länder med hög barnadödlighet.

Jag kan inte låta bli att undra vad Gud tycker om allt det här. Sitter han bara och ser på när allsköns teologer möblerar om hemma hos honom?


Simon says...Pamuk!

paradigm | 12 Oktober, 2006 14:54

Så har Orhan Pamuk fått Nobelpriset och tusentals kvinnor och hundratals män kommer att köpa hans mest lättillgängliga bok. De kommer att läsa den, ställa den i bokhyllan bredvid de andra pristagarna, och fortsätta läsa det de egentligen är intresserade av. Varför?!


Risken är att Stegö Chilos dåliga rykte blir SVT:s goda

paradigm | 12 Oktober, 2006 14:39

Visst bör man betala TV-licensen. Och förmodligen säger det något om en persons karaktär om man som miljonär ändå låter bli att betala.

Men är det inte något märkligt med hur SVT finansieras? Har du en TV så betalar du till oss, oavsett vad du har den till. Är det bara jag som associerar till organiserad brottslighet? Anledningen till att man avgiftsfinaniserar kan väl bara vara att man vill att de som inte tittar inte heller ska behöva betala. Men hur många skulle betala för just SVT:s service? Ingen annan kanal skulle kunna kräva 2000 kronor årligen för det som SVT bjuder på utan att gå i konkurs. Alltså måste man tilltvinga sig pengarna på något sätt.

Betalar man skatt så vet man att man betalar till det allmänna, och därmed till saker man inte själv gillar. Det tror jag att de flesta kan acceptera. Problemet med TV-licensen är att man betalar till det allmänna men det bokförs som något man personligen efterfrågat. Och det går i alla fall mig på nerverna. Speciellt som SVT till stora delar håller samma kvalitet som en gratis-kanal.


Min dåliga smak

paradigm | 10 Oktober, 2006 21:03

Såg på kulturnyheterna, tror jag det var, att någon retat sig på att nya kulturministern Cecilia Stegö Chilòs uttryckt ett ointresse för konstmusik. P2-lyssnare som jag är exponeras jag ibland för den här genren eller vad man ska kallad det. Jag menar det finns musik som jag gillar och som jag ogillar, men konstmusik har jag svårt att överhuvudtaget uppfatta som musik. Det enda som fastnat i minnet av det som kallas konstmusik är Arvo Pärt. Av det enkla skälet att Pärt är det enda som låter som musik. Resten känns mest som något slags ljudbögeri.

Risken är väl att jag helt enkelt är en bracka. Jag blev kallad det av en tjej en gång när jag påpekade att Duchamps berömda flaskhållare bara var en flaskhållare. Jag har svårt för folk som dissar det vackra som banalt och menar att det fula är mer intressant. Män av det slaget brukar aldrig tycka att fula kvinnor är intressanta, så jag misstänker att det mest är åsikter man har för att göra sig intressant med.

Fast nu när det inte finns särskilt mycket status i att vara ett pretto längre så innebär det kanske att man återvänder till att skapa skön konst. För oss brackor. Det vore ju kul.


Borgströms utopi snart en dyster verklighet

paradigm | 08 Oktober, 2006 15:01

Så har man blivit taliban igen. Varför inte nazist? Vore roligare att få vara något mer djävulskt än bara efterblivet. Dessutom har jag alltid gillat svastikan, rent estetiskt alltså.

Enligt jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström bygger nämligen löneskillnaderna mellan män och kvinnor i Sverige på samma idé som gör att män köper kvinnor och att talibaner stänger in dem i enmanstält. Hur stor den rena lönediskrimineringen är vill Borgström inte tala om men det framgår att den är under sju procent. Spelar några ynka procent verkligen någon roll?

Ja, om man får tro Borgström så kommer en utjämning göra all skillnad i världen. Jämnställdhet i arbetslivet kommer att "påverka alla andra områden i samhället". Hur det ska ske rent praktiskt säger han inget om. Borgström är en princip-människa; håller man bara på principen så går allt väl. Det är kartan, och inte verkligheten, som gäller.

Vi kommer att nog få den utjämning Brogström efterlyser rätt snart, men jag betvivlar att samhällsklimatet kommer att förbättras av det. Den NO-lärare som gav flickor högre betyg på grund av språklig kompetens gjorde förmodligen rätt. Vad man än jobbar med nuförtiden så bli språkförmåga och social kompetens allt viktigare. Därför kommer kvinnor att kunna ta för sig en allt större del av arbetsmarknaden.

Men det leder oss inte till något Utopia. Det kommer bara att ge oss horder av överflödiga halvanalfabetiska män. Män för vilka det enda möjliga karriärvalet är kriminalitet. Män som kommer att försöka återupprätta sin självkänsla med våld mot såväl kvinnor som män.

Jag tror att ett bättre, vänligare sammhälle för både män och kvinnor måste bygga på en ekonomisk och social jämlikhet för alla. När alla, även obegåvade män, känner att de räknas som fullvärdiga medborgare så kommer man att välja att försöka ha roligt istället för att trycka ned andra, med våld eller vilka medel man nu har till sitt förfogande, i hopp om att man på så sätt ska må lite bättre själv.

Men för att det ska kunna ske behövs en ny vänster...


Forskare upptäckte Gud och fick tio miljoner för besväret

paradigm | 04 Oktober, 2006 16:07

Årets Nobelpris i fysik kammades hem av amerikanerna John Mather och George Smoot. De har tydligen med hjälp av en satellit visat att universum avger bakgrundsstrålning, vilket i sin tur anses ge stöd åt Big Bang-teorin om att universum uppstod vid en viss tid och punkt, som en explosion.

Och? Kommer det här att få stopp på några pandemier eller lösa Israel/Palestina-konflikten? Finns det några praktiska tillämpningar alls? Jag kan i alla fall inte hitta några sådana uppgifter,

Behövs inte, menar en del som vurmar för förutsättninglös grundforskning. Den ska borga för att vi inte snöar in, utan ser på världen med ett vitt perspektiv. Själv köper jag inte detta sysnsätt. Forskar gör man ju därför att man vill lösa ett problem, få något uträttat. Det vida perspektivet ger oss oändliga mängder värdelöst vetande. Och inte är det gratis heller.

Jag tror för övrigt inte att Mather och Smoot forskar förutsättningslöst. Det har vissa problem som ska lösas. Som Hur får man ett Nobelpris, till exempel. Men ett viktigare skäl handlar om religion. Jung sa något i stil med att alla människor är religiösa. Skilllnaden är bara att en del religioner är av sämre kvalitet. Vetenskapligt sinnade personer har ofta svårt att hitta något att tro på. För dem kan Mather och Smoots vetenskapliga religion bli ett substitut. Smoot säger om sin forskning: "Det är som att upptäcka den drivande mekanismen för universum, och är inte det vad Gud är?"

Det här är inte bra forskning. Det är dålig religion.


Grattis Gandhi!

paradigm | 02 Oktober, 2006 20:15

Idag är det Mahatma Gandhis födelsedag, mannen som utan att använda våld gjorde slut på det brittiska kolonialväldet i Indien. Och, apropå förra inlägget, så var han också en hejare på att städa och tvätta.


Tillbaka till framtiden

paradigm | 01 Oktober, 2006 18:05

I gårdagens SvD försöker nyblivna moderata riksdagsledamoten Maria Borelius utmåla det gammaldags klassamhälle som Alliansen nu vill återinföra, som något nytt och spännande. "Vi var många som skruvade på oss när Göran Persson kallade servicejobb för pigjobb i valrörelsen. Tänk så lite insikt han visade om vad ett komplext servicesamhälle kan vara", skriver hon. Så vad handlar det om rent konkret? Borelius ger några exempel: "Gå och handla, städa, hänga upp gardiner, klippa buskarna, rasta vovven, köra bilen till lagning, hämta barnen på dagis." Ja, hur kan någon kalla det för pigjobb? Jag måste vara lika efterbliven som Persson.

I liberal terminologi kallas det för "livschanser" - i vardagsspråk kallas det för pigjobb eller skitjobb. Jag undrar hur många av dem som städar hos andra och sedan kommer hem och ska städa hos sig själva som känner att de fått en livschans. Enligt Borelius är det ett dåligt argument som Maud Olofsson tog kål på med sin motfråga: vem målar hos målaren? Inte särskilt dräpande; städar gör man ju nästan varenda dag - hur ofta målar man?

En livschans, som jag ser det, är en möjlighet att få leva sitt liv på det sätt man själv vill. Att utvecklas som människa, att ha roligt. Sverige är mycket rikt. Vi skulle kunna skapa jobb som gav sådana chanser istället, om det fanns lite fantasi och solidaritet. Men den nya regeringen har inga nya idéer. Och solidaritet eller medkänsla finns inte heller på deras repertoar. Paret Reinfeldt, som rimligen är mycket välbeställda, ger inte sina barnflickor ett öre över minimilönen på 57 kronor i timmen. "De här flickorna blir som familjemedlemmar" säger Filippa Reinfeldt i dagens SvD. Jag slås av den olustiga misstanken att sådana som har sommarkatter snart sitter i regeringen.


Ordning viktigare än kunskap i skolan

paradigm | 30 September, 2006 14:09

Läser i dagens DN att pojkar får sämre betyg än flickor i förhållande till sina resultat på de nationella proven, enligt forskaren Maud Nycander vid Uppsala universitet. Men någon entydig förklaring till varför det är så har hon inte. En lärare som citeras i artikeln menar att ambition i sig bör ge bättre betyg; en NO-lärare anser att verbal förmåga ska få genomslag i betyget även i hans ämnen. Nycanders tänkbara förklaringar handlar om att uppförande, flit slår igenom. Liksom att kvinnliga lärare ger bättre betyg till flickor.

Jag kommer ihåg att jag själv fick sämre betyg av mina kvinnliga lärare i gymnasiet. Då trodde jag mest att det berodde på att de undervisade i språk och att jag helt enkelt hade sämre anlag. Bevisligen har ju kvinnor en fördel på det området. Men när jag gjorde Högskoleprovet så var jag om något lite bättre på de språkliga momenten. Jag fick också på omvägar höra att några tjejer i klassen hade beklagat sig över sina betyg i ett annat ämne och anfört mig som ett argument. Varför skulle jag som var så slö, aldrig antecknade, hade hög frånvaro få så bra betyg? Inte rättvist. Men läraren höll uppenbarligen inte med. I alla fall fick jag behålla mitt betyg.

Det finns nog lika många lärare som förklaringar till det här. Många lärare är nog omedvetna om sina motiv. I en studie från USA, om jag kommer ihåg rätt, så gav man ett stort antal lärare uppsatser som de skulle betygsätta. Vissa var skrivna med en slarvig handstil; andra var prydligt skrivna. Och trots att man gjort klart att uppgiften bara var att betygsätta innehållet så fick naturligtvis samma uppsats olika genomsnittsbetyg beroende på handstilen.

Finns det någon lösning? En tanke är att låta provresultaten helt bestämma betygen. Fast det skulle slå hårt mot nervösa elever. Och proven kan också utformas så att prydlighet smyger sig in i resultatet. Kanske är det lärarna som måste utbildas på det här området. Det är en smula oroande om de anser att uppförande ska slå igenom i alla betyg. Det är ju meningen att eleverna ska använda sin kompetens senare i yrkeslivet. Vem vill ha en läkare som kan medicin lite sådär, men är oändligt väluppfostrad?


Svartskalle-gate

paradigm | 28 September, 2006 14:40

Sjödin-affären verkar bli en utdragen historia. Kanske skulle man haft användning för polygraftester då ord står mot ord. De är ju inte hundraprocentigt tillförlitliga men de är i alla fall objektiva. Hur man bedömer SSU-ordföranden Anna Sjödins och dörrvakten/läkaren Babak Jameis trovärdighet beror nog rätt mycket på vilken bakgrund och politisk inriktning man själv har.

Men om nu Sjödin kallat Jamei för svartskalle, hur allvarligt är det egentligen? Hon är full och irriterad på en dörrvakt och häver ur sig en massa glåpord. Rätt otrevligt, men knappast särskilt anmärkningsvärt.

Värre i så fall är om hon använt våld eller försökt uttnyttja sin maktställning. Men de frågorna hamnar i bakgrunden, allt verkar handla om ordet "svartskalle". Extra märkligt blir det om man betänker att sådana föromlämpningar mot svenskar aldrig uppmärksammas. Hur många personer av invandrarbakgrund har fällts för hets mot folkgrupp riktad mot etniska svenskar? Jag har aldrig hört talas som det. Är det ett brott som aldrig begåtts? Knappast.

Nej, jag menar inte att man ska ta förolämpningar mot svenskar på större allvar. Ta istället alla förolämpningar på lite mindre allvar, och ägna mer kraft åt att bekämpa grövre brott som våld och maktmissbruk.

Bloggtoppen.se

Ingen väljer att ha svenska som modersmål

paradigm | 26 September, 2006 17:08

Läser i DN att Föreningen Svenska läromedel (FSL) oroar sig för att svenska språket ska försvinna ur den akademiska världen, och vad det kan innebära för svenskans utveckling. Kanske oroar de sig också för att svenskan ska försvinna helt, eller så är det bara artikelförfattarens vinkling, lite svårt att utläsa.

Lingvisten Mikael Parkvall avfärdar oron med att svenskan ställning internationellt sett är stark. Det märks på film- och bokproduktion, på nätet, samt i viss mån på antalet människor som har svenska som sitt modersmål. Parkvall verkar vara en av de där akademikerna som ser det som sin speciella uppgift att tala om att det inte finns något att hetsa upp sig över. Fast på en rak fråga om det finns risk att engelskan tar över säger han: "Man brukar säga att det språk som har skriftspråk sannolikt är mer livskraftigt än det som inte har det." Låter inte särskilt övertygande i mina öron.

Jag diskuterade lite med Monica för ett tag sedan möjligheten att starta Engelska partiet för modersmålets avskaffande. På skämt alltså. Men ju mer jag funderar på det desto mer börjar jag undra om det inte ligger något i det. För om det nu gick att välja: vem skulle välja svenska som modersmål framför engelskan? Svenska, liksom andra småspråk, är lite som dövkultur - något som ingen vill ha, men har man väl påtvingats det så intalar man sig att det är något värdefullt. Varför inte tänka om och ge barnen en gedigen utbildning i det språk som de har störst användning för?


Angels in America

paradigm | 24 September, 2006 20:21

Till och med SVT har lyckats göra något vettigt, nämligen att reprisera Angels in America, en annorlunda TV-serie om aidsepidemin i New York på åttiotalet. Missade tyvärr början så någon gång får man väl se om alltihop. Visst märks det att det är en teaterpjäs som omarbetats, men det gör inte så mycket. Tvärtom känns det rätt skönt med lite längre scener med mycket dialog istället för alla ADHD-anpassade tjugosekundersscener som gäller nuförtiden. Och skådespelarna är ruggigt bra - Al Pacino, Meryl Streep - till och med Emma Thompson, som jag brukar ha allvarliga problem med, är långt över förväntan. Även de mindre kända skådespelarna gör mycket bra ifrån sig.

Varför kan man inte göra fler serier som håller den här klassen? Kanske för dyrt; för liten publik. Fast man borde väl kunna sponsra ihop till smalare produktioner? Gör ett pilotavsnitt lägg ut det på nätet och se om någon nappar. Jag hade i alla fall lagt en hundring på den här.


Skrivboken av Siv Strömquist

paradigm | 19 September, 2006 14:03

Bloggosfären är full av stavfel, syftningsfel och sakfel. Mitt inlägg är säkert inget undantag. Det ligger i sakens natur. Hade vi haft redaktörer, korrekturläsare och faktagranskare så hade bloggarna hållit samma klass som vilken dagstidning som helst. Ja, många hade det i alla fall. Kanske är det den insikten som plågar Jan Guillou. Att han, sitt uppblåsta ego till trots, inte är särskilt anmärkningsvärd.

Men det finns alltid rum för förbättringar. Visst finns det naturbegåvningar som Sally Klee som dagligen kan prångla ut högklassiga texter. Men för oss andra kan lite coachning (första stavfelet?) vara på sin plats. Min favoritcoach är Siv Strömquist, eller rättare sagt hennes Skrivboken (Gleerups 1998). I den tar hon upp praktiskt taget allt som är värt att veta om skrivandets ädla konst - kortfattat och rakt på sak. Som till exempel att ordens positioner i en mening ger dem olika emfas. Störst tyngd har oftast slutordet, så man tjänar på att lägga poängen där. Jämför "han var död en vecka senare" med "en vecka senare var han död" så ser ni effekten tydligt. Eller en sådan sak som textbindning - att knyta ihop texten genom att låta varje mening syfta på den föregående. Till exempel kan "Mannen gick hem. Han kokade kaffe" bindas ihop till "Mannen gick hem. Väl hemma kokade han kaffe." Genast lite mer flyt. Hon förklarar också varför upprepningar och passivformer, som en del andra skrivhandbokförfattare varnar för, faktiskt har sin givna plats. "Jag kom, jag såg, jag segrade" är ju en klassiker. Och man kan skriva om "Galoscher används sällan nuförtiden" till det aktivare "Man använder sällan galoscher nuförtiden." Men då hamnar galoscherna, som det ju handlar om, i skuggan och fokus hamnar istället på det anonyma "man".

Strömquists bok är smockfull med sådana här matnyttigheter. Jag kan väl knappast påstå att den gjort mig till någon demonskribent, men jag skriver mycket bättre nu än jag gjorde innan jag läst den. Jag tror att alla som vill utveckla sitt skrivande kan ha glädje av den - särskilt bloggare och andra som inte har tid med någon omfattande bearbetning.


Bok till Guillou

paradigm | 17 September, 2006 15:04

Jimmyroq vill göra en bok med inlägg från olika delar av bloggosfären till Jan Guillou och andra som har lite svårt att hänga med. Så har ni något inlägg ni är extra nöjda med så skicka det hit.

Imorgon står det mellan Six feet under och Vita huset

paradigm | 16 September, 2006 14:00

Årets valkampanj har handlat väldigt lite om politik, eftersom en diskussion om de närmast obetydliga skillnaderna partierna emellan skulle minska ett redan svalt intresse hos väljarna och, än värre, riskera att bli ett reductio in absurdum för hela det politiska systemet. Och det vill ingen av dem som har politiken som levebröd - varken folkvalda, journalister, konsulter eller någon annan som positionerat sig vid köttgrytorna. Här som överallt annars lever man i den populära vanföreställningen att det går att fortsätta som förr.

Istället fokuserar medierna alltmer på personerna i hopp om att detta ska liva upp tillställningen. I gårdagens SvD ägnar man exempelvis två sidor åt partiledarnas "poppighet". Som väntat visar sig det att de gillar sådant som deras väljare kan tänkas gilla. Vänstern äter på Söders etno-chicka restauranger och tittar på Six feet under. Högern gillar Carl Larsson, Peter Dahl och tittar på Vita Huset.

Den enda som vågar sticka ut hakan lite är Göran Hägglund som nämner Salvador Dali som sin favoritkonstnär - en man vars tavlor nog rätt många av kristdemokraternas väljare uppfattar som groteska och obscena, misstänker jag. Kanske borde jag rösta på KD bara därför. Fast det är nog bara en slug machiavellisk fint som jag går på i så fall. Nej, ska man rösta ytligt och inte bli lurad är nog miljöpartiet det givna valet. Maria Wetterstrand är ju utan konkurrens den snyggaste kandidaten.