Blogg gratis Logga in

Paradigm

Hej då!

paradigm | 31 Januari, 2007 21:29

Jepp, det här är sista inlägget. Om nån nu bryr sig. Flyttar alltså till paradigmo.wordpress.com i tron att gräset är grönare någon annanstans.

Dagens tips för ett osunt leverne

paradigm | 29 Januari, 2007 15:14

Nu är den här! Det som världen har väntat på - den koffeinbemängda munken. Enligt Houston Chronicle har en viss Dr. Robert Bohannon lyckats utveckla en metod att tillsätta koffein i bakverk utan att det som tidigare smakar bittert. Så nu kan man proppa i sig utan att bli dåsig. Fast då en munk innehåller koffein motsvarande två koppar kaffe är det nog lika bra att spetsa dem med lite hjärtmedicin också. Än är dock Bohannons välsignelse inte ute på marknaden, men Dunkin' Donuts och Starbucks lär vara intresserade.

Min nya adress: paradigmo.wordpress.com


Glöm Förintelsen

paradigm | 28 Januari, 2007 21:18

Igår var det FN:s officiella minnesdag för Förintelsens offer. Som vanligt kommer formuleringarna om hur viktigt det är att komma ihåg; annars får förnekarna vind i seglen och annars riskerar vi nya folkmord.

Jag tror inte det fungerar så. Ingen människa går med i ett nazistiskt parti därför att de glömt bort Förintelsen. Man går med av frustration över sin egen situation. Och all uppmärksamhet som Förintelsen fått verka inte förhindra nya folkmord. I själva verket gör den uppmärksamhet som Nazityskland och Förintelsen får att andra folkmord och övergrepp hamnar i medieskugga. Alla känner till Hitler, Göhring, Himmler, Goebbels och så vidare. Men nämn en känd hutu- eller tutsiledare.

Skälet till att man vurmar för Nazismen och Förintelsen är nog inte heller någon plikttrogenhet; i så fall skulle man lärt sig och engagerat sig i de övriga folkmorden. Nej, ett troligare skäl är att Nazismen är nervkittlande. Den gör sig bra som underhållning. Något Hollywoood visat otaliga gånger.

Hellre än att älta Förintelsen borde man fråga sig vad man kan göra för att förhindra folkmord och förhindra att folk söker sig till högerextrema partier. Rent konkret. Och är man en obotlig drama-junkie kan man ju alltid gå på operan istället.

Min nya adress är paradigmo.wordpress.com


Jag tänker inte betala för Hanne Kjöllers magsäckskirurgi

paradigm | 28 Januari, 2007 16:06

Man kan tycka vad man vill om liberaler och deras insisterande på att alla människor bör ha rätt att leva det liv de själva valt, oavsett om deras val leder käpprätt åt helvete eller inte. Inte för att jag håller med, men jag kan respektera ståndpunkten.

Lite svårare är det att acceptera de liberaler som först kräver att få göra vad de vill och sen när de ställt till det för sig insisterar på att få hjälp av det allmänna. Den linjen driver Hanne Kjöller i gårdagens DN då hon kräver att kraftigt överviktiga ska erbjudas magsäckskirurgi. Hur går det ihop? Bör vi inte respektera deras val att äta för mycket och bör de inte i konsekvensens namn själva ta ansvar för sina handlingar?

Nej, menar Kjöller, eftersom de inte gjort några dåliga val utan drabbats av en livsstilssjukdom. Det här är naturligtvis en lek med ord. Man drabbas av "sjukdomen" fetma genom att äta för mycket – genom att göra dåliga val. En god liberal bör respektera andra människors osunda livsstilar och ta ansvar för sin egen.

Syftet med begreppet livsstilssjukdom är uppenbart. Med det vill man överskyla de liberala idéernas misslyckande. Vi har som art utvecklats i en miljö där energirik föda har varit sällsynt, därav vår smak för söt och fet mat. Om vi nu inrättar ett samhälle där alla har tillgång till obegränsade mängder energirik mat så blir vi överviktiga. Det är inget konstigt med det; det konstiga är att det fortfarande finns människor som är smala.

Att påstå att det inte är den villkorslösa friheten som lett till den här situationen utan att vi drabbats av en sjukdom är lite som om Castro skulle säga att kommunismen fungerar alldeles utmärkt, däremot har kubanerna drabbats av en epidemi av lågproduktivitetssyndrom.

För övrigt flyttar jag strax till paradigmo.wordpress.com


Kommer datorerna att ta kål på det skrivna ordet?

paradigm | 26 Januari, 2007 15:22

Det finns en viss sort idioti som bara är lärda människor förunnad, nämligen den att leva i sitt huvud och odla sin teorier utan någon återkoppling till resten av verkligheten. Ett exempel på det finner man i dagens DN där språkprofessorn Sven Öhman förutspår det skrivna ordet undergång inom en 50 till 75 år.

Öhman anför två konkreta exempel som belägg för sin teori: miniräknaren och ljudboken. Miniräknaren har snabbt konkurrerat ut handräkningen, och nu dyker det upp en massa ljudböcker på marknaden som på ett liknande sätt kan göra den skrivna boken överflödig.

Problemet är bara att miniräknaren segrade därför att den var snabbare och gav ett mer tillförlitligt resultat en handräkningen. Ljudboken är utomordentligt långsam, och hur effektivt man kan lära sig något med den är en öppen fråga. Ett grundläggande problem är att man inte kan se hela meningar simultant och därmed jämföra olika delar av texten. Vore den en ny miniräknare så skulle så gott som all litteratur nu ges ut som ljudböcker.

Den tilltagande analfabetismen beror nog inte på en ökad datoranvändning utan på det bekvämlighetssamhälle vi lever i. Att försöka ersätta skrift- med talspråk är inte en väg framåt utan bara ett sätt att hålla denna ohållbara samhällsmodell vid liv lite längre. Och skriftspråket försvinner inte på det sättet. Vad som kommer att hända är att vi får allt större klassklyftor mellan de som behärskar det skrivna ordet och de som är hänvisade till Öhmans språkliga rullatorer.

Vad vi borde göra istället är att bannlysa såna hjälpmedel och införa nolltolerans mot analfabetism i skolorna.


Seinfelds snålhet ett dåligt skämt

paradigm | 24 Januari, 2007 20:48

Mer om girighet. I SvD läser jag att komikern Jerry Seinfeld köpt ett hus på Manhattan för 28 miljoner och försökt smita från mäklararvodet. Mäklaren kunde inte närvara vid visningen eftersom hon då skulle fira den judiska sabbaten. Det försökte Jerry använda som skäl för att han skulle få slippa betala arvodet. Det gick inte. Stackars Jerry... Undrar om han brukar springa från notan på restauranger med.

Vrakplundring i Devon

paradigm | 22 Januari, 2007 22:40

I Devon har man tydligen en avspänd inställning till egendomsrätten. I alla fall de bybor och andra i trakten som lockats till det förlista fraktfartyget Napolis vrakgods. Skor, tunnor med vin, blöjor och, mest eftertraktat, motorcyklar av märket BMW, värderade till 12 000 pund, tas nu om hand av människor som knappast kan kallas annat än vrakplundrare.

För även om man har rätt att tillvarata godset så måste man anmäla det till kustbevakningen för att få en hittelön av ägaren. Det lär nog inte de som ses prova ut skor nere på stranden göra. Inte heller det gäng som med hot lyckades avtvinga en man "sin" motorcykel.

Polis och kustbevakning försöker hålla folk borta från området eftersom Napoli var lastat med miljöfarligt avfall, men det verkar inte avskräcka lycksökarna. Dessa strandfynd kan dock bli kostsamma. Den som inte anmäler sig till kustbevakningen kan få böta 2500 pund och tvingas att betala varans dubbla värde till ägaren. Det kan bli 370 000 kronor för att gömma en motorcykel i garaget.


P-ordet

paradigm | 21 Januari, 2007 13:32

Poppadum! Det är just nu bland det värsta en person av indiskt ursprung kan bli kallad, om man får tro stora delar av brittiska och indiska medier. Det är nämligen vad Jane Goody kallade bolllywood-skådespelerskan Shilpa Shetty i teveprogrammet Big Brother. Enligt BBC Asian network har den här affären väckt större publikrespons än konflikten i Kashmir, British National Partys framgångar och Pakistans kärnvapenprogram. Visst är det kul med folk som har sinne för proportioner?

Till viss del beror nog de överdrivna reaktionerna på att det mångkulturella Storbrittanien inte fungerar särskilt väl. Om en händelse av det här slaget kan skapa en opinionsstorm så måste relationerna mellan folkgrupperna ifråga vara rätt ansträngda.

Men kanske mer oroande är att ett uttalande i ett reality-program kan tas på allvar och bli en världsnyhet. Genast fann sig Tony Blair och andra makthavare föranledda att uttala sig. Om Blair haft ett uns av integritet så hade han sagt att han har viktigare saker för sig än att kommentera dokusåpor. Det finns anledning att vara orolig när Big Brother-publiken bestämmer den politiska dagordningen.

Den enda som vann något på den här affären var Channel 4, som visserligen efter påtryckningar avstått från pengarna från utröstningen av Goody, men som ändå fått bättre tittarsiffror och därmed framtida förtjänster. Och kanske också Shetty, en föredetting som nu får massa oförtjänt uppmärksamhet, menar i alla fall Vijay Dutt och Shashi Baglia på Hindustan Times.

Och för den som undrar: Poppadum är enligt Wikipedia ett slags indiskt tunnbröd.


Ingen riktig storstad

paradigm | 17 Januari, 2007 14:29

Vad är värst med Stockholm? I dagens DN listar man stockholmarnas största irritationsmoment. Som väntat retar sig många på folk som knuffas, spottar, blåser rök i ansiktet på andra eller rastar hunden utan att ta hand om hundbajset. Och trettiofem spänn för en latte är väl i saftigaste laget.

Men värst av allt är tydligen "alla som låtsas att Stockholm är en storstad". Det är alltså värre än att trampa i hundskit. Själv trodde jag att en stor stad och en storstad var samma sak, men tydligen fattas det något. Kanske filmstjärnor, terrorism, monumental arkitektur eller något annan statusmarkör.

Man kan undra för vem det här är ett problem. Är det lantisar som flyttat in, ruinerat sig på boendekostnaderna och är sura över att det inte regnar konfetti från himlen? Eller infödda snobbar som tycker att de inflyttade förstört staden med sin brist på kultivering?

Men den stora frågan är hur man beter sig när man låtsas att Stockholm är en storstad. Insisterar man på att få åka i gula taxibilar eller?


Manliga nätverk eller kvinnlig stress?

paradigm | 16 Januari, 2007 17:46

Under rubriken "Män, makt och kvinnor" tar Monica upp begrepet homosocialitet, en samhörighetskänsla med personer av samma kön, som hon och andra menar kan förklara varför chefsjobben oftast går till män. Män umgås helst med andra män, bildar manliga nätverk och hjälper fram varandra. Hon citerar Daniel Sandström i Sydsvenskan:
"Även i jämställda Sverige diskuterar vi helst feminism och homosexualitet, trots att det är i de homosociala nätverken som makten sitter och normerna formeras. Den makten är alltså osynlig."
Det sista kan jag i alla fall hålla med om. Jag har aldrig stött på några nätverk av det här slaget, vilket, enligt Monica, kan bero på att jag inte ingår i något. Visst, men på något sätt måste man väl leda saken i bevis. Att människor bildar nätverk och konspirationer är ju ett bevisat faktum. Att såna gemenskaper brukar bygga på gemensamma intressen finns det också gott om belägg för. Men att de skulle bygga på något slags kamratskap låter osannolikt. Det antyder att en man som inte längre kan bidra med mer än sin vänskap ändå skulle accepteras i dessa kretsar. Det vore ju nästan lite rörande om det var så. Men jag betvivlar att någon kan hitta ett sånt exempel.
Exempel på teorins orimlighet går däremot lätt att hitta. Sossarna tjatar förgäves på Messing, Wallström och Jämtin att kandidera till partiledarposten, men alla vägrar. Är de hindrade av ett homosocialt nätverk? Varför lanserar det nätverket ingen egen kandidat? Och varför släpper de av allt att döma in Sahlin?
En enklare teori är att kvinnor är mer lättstressade. Kvinnor är överrepresenterade i nästan alla sorters psykiska problem som bottnar i stress – utbrändhet, depression, ångeststörningar. Ju högre upp i makthierarkin man kommer, desto mer kritik och offentlig granskning får man räkna med, vilket leder till mer stress. Alltså tackar både män och kvinnor som är lättstressade nej till chefsjobben, vilket leder till att det huvudsakligen är männen som får jobben.

Jag tror att ett mer jämlikt samhälle vore roligare än det vi har idag. Men dit kommer man aldrig genom att slåss mot väderkvarnar.


Fox lägger ned "The O. C."

paradigm | 12 Januari, 2007 21:05

Efter en längre tids fallande tittarsiffror har Fox bestämt sig för att lägga ned The O. C., en dramaserie om livet på den kaliforniska gräddhyllan Newport Beach. Från att ha haft tio miljoner tittare har man numera "bara" drygt tre, vilket tydligen inte räcker. För mig låter det konstigt. Kan man inte tjäna pengar på en serie som har en procent av befolkningen som tittare? Det vimlar ju av teveserier; de flesta måste ju ha mycket blygsammare tittarsiffror.

Hursomhelst var O. C. i all sin enkelhet en rätt bra serie. Även om den inriktade sig på de unga tittarna så tror jag att man kan gilla den oavsett ålder. Bra dialog och välgjorda, trovärdiga karaktärer samt ett enkelt men snyggt foto gjorde att serien, trots sin ytlighet, höll sig långt över genomsnittet. Och med avsaknaden av skakiga actionsekvenser och specialeffekter kombinerat med den lågmälda musiken var den perfekt att varva ner med.

Så varför svek tittarna? En del menar att det var docksöta Mischa Bartons avhopp som avgjorde, men tittarraset tycks ha börjat redan innan det. Kanske är det som Emma Rosenblum på New York Magazine påstår att serien blev en modegrej så att fansen hoppade av när de märkte hur mainstream den blivit. Vem vet. Synd är det i alla fall.


Esther Reed - tjejen som kan lura vem som helst

paradigm | 10 Januari, 2007 15:24

Washington Post har en intressant artikel från i måndags som jag inte kan låta bli att ge ett sammandrag av. Det handlar om identitetsstöld, tydligen ett rätt vanligt brott i USA. I det här fallet gäller det en kvinna, Esther Elizabeth Reed 28, som försvann 1999, förmodligen för att undgå åtal för stöld och checkbedrägerier. Det året försvann också en annan kvinna, Brooke Henson, med samma födelsedatum som Reed och med ett snarlikt utseende, vars identitet hon alltså antagit. Genom att på okänt sätt fått tillgång till en polisdatabas har hon skaffat utförliga personuppgifter om Henson.

Med sin nya identitet lyckades Reed bli antagen till det ansedda Columbia University och pluggade där i två år innan polisen kom henne på spåren. Hon har även läst vid Harvard och California State University at Fullerton under en annan identitet. Inget av dessa lärosäten vill kommentera det inträffade utan hänvisar till sekretessregler. Det var inte förrän hon sökte jobb som hushållerska på Manhattan i juni i år som hon upptäcktes, när hennes tilltänkta arbetsgivare sökte hennes namn på nätet och fann en sida gjord av Hensons familj där det stod att hon var försvunnen.

När polisen besökte Reed i hennes lägenhet så insisterade hon på att hon var Henson och att hon och hennes familj glidit ifrån varandra. Enligt Jon Campbell, den polis om utredde Hensons försvinnande, blev han uppmanad att lägga ned fallet eftersom man nu hittat henne. Det var bara det faktum att Campbell misstänkte att Henson var död som gjorde att han krävde mer bevis. Reed gick med på att lämna DNA men dök aldrig upp och har nu försvunnit spårlöst. Hon har lämnat kvar nästan allt i sin lägenhet men inget spår av DNA.

En märklig sak med Reed är att hon inte utnyttjat sin identitet för att dra på sig skulder, vilket är det vanliga. Exakt hur hon försörjt sig vet man inte. En misstanke är spioneri. Hon har dejtat elever från militärskolan West Point under namnet Natalie Fisher. Enligt en elevs familj har Reed fått stora summor överförda till sig från utlandet. Därför har Reed nu blivit föremål för en militär brottsutredning. Men Reed själv är fortfarande spårlöst försvunnen. Att sätta upp hennes foto på FBI:s mest eftersökta eller liknande är nog lönlöst – hon har redan tidigare förändrat sitt utseende med plastikkirurgi. Dessutom har hon nu, tack vare några av landets bästa universitet, rätt gedigna kunskaper i kriminologi och psykologi.

Om det inte är ett påhitt av Washington Post så lär det väl bli en film av det här.




Genombrott i stamcellsforskningen

paradigm | 08 Januari, 2007 15:01

Och så lite goda nyheter: I Wake Forest University School of Medicine in Winston-Salem, North Carolina har Dr. Anthony Atala med tillsammans med sitt forskarteam lyckats utvinna stamceller ur fostervatten. Utan att skada vare sig mamman eller barnet. Metoden kan på sikt innebära ett slut på debatten om stamcellsforskningens etiska aspekter.

Om de här cellerna helt kan ersätta embryonala stamceller är dock oklart. Atala beskriver dem som ett slags mellanting mellan stamceller och vanliga kroppsceller. Hittills har de här fostervattencellerna kunnat utvecklas till en mängd olika sorters celler, som exempelvis ben-, brosk-, nerv-, leverceller. Men det är fortfarande en öppen fråga om de i likhet med embryonala celler kan återskapa alla kroppens 220 celltyper. Hur som helst är det ett steg i rätt riktning.

En del av äran för detta tillfaller rimligen också George W Bush vars strypning av federala medel till embryonal stamcellseforskning tvingat forskarna att hitta alternativa lösningar. Man kan bara önska att han gjort något liknande för att komma till rätt med plågsamma djurförsök.


Designer babies

paradigm | 04 Januari, 2007 13:29

Att förbättra människan genom att eliminera dåliga anlag och förmera de bra är ingen ny tanke. Det brukar kallas eugenik eller ibland rashygien, även om det inte nödvändigtvis har med ras att göra. För Francis Galton som myntade termen handlade det mest om studiet av de ärftliga mekanismer som gav upphov till genier. Att det låg i släkten anade han eftersom hans kusin hette Charles Darwin. Men särskilt långt kom han aldrig i sin jakt på genialitetens ärftlighet.

Senare hamnade eugeniken i vanrykte då den kom att handla om ras. I USA införde man 1924 en lag i syfte att minska inflödet av immigranter från syd- och österuropa, som man ansåg var av sämre virke än andra européer. Men de som verkligen sänkte eugeniken som idé var nazisterna som i ett led för att uppnå världsherravälde ville rädda den ariska rasen med det så kallade Lebensborn-programmet.

Idag vill därför ingen tala om eugenik, men tanken på att förbättra människan har ändå levt kvar. Numera bedrivs istället något som kritiker kallar kosument-eugenik - infertila par som med hjälp av kryobanker förses med ägg och sperma från mycket noggrannt utvalda donatorer för att deras barn ska få så "bra" anlag som möjligt. Bankerna dokumenterar alltifrån donatorernas kroppsmått, intelligens, personlighet, hår-, hud- och ögon färg, till sånt som favoritfärg, religion, handstil och andra egenskaper som förmodligen inte är särskilt ärftligta, men som de blivande föräldrarna tror och hoppas att deras barn kommer att få.

Man skulle kunna tro att den här petigheten handlar om att barnen ska bli så lika sina föräldrar som möjligt, men det är bara halva sanningen. De flesta vill förvisso att barnet ska ha samma etniska tillhörighet som man själv har. Men det finns ingen efterfrågan på kortväxta eller överviktiga eller ens genomsnittligt intelligenta donatorer. Dessutom tycks det finnas en stark efterfrågan på donaorer med, tja, ett ariskt utseende. Danska kryobanker har de senaste åren etablerat sig på olika håll i världen med sina långa, blonda och blåögda donatorer. "Congratulations, it's a Viking!", utbrast en av dem, Scandinavian Cryobank, i en reklamkampanj på Manhattan för några år sedan.

Nästa steg i den här utvecklingen togs i fjol då Abraham Center of Life (ACL) öppnade sina dörrar. Det är en infertilitetsklinik i Texas som är ensam i världen om att kunna leverera barn vars båda biologiska föräldrar är donatorer. Genom att paren får välja ut vilka donatorer som ska kombineras i skapandet av just deras barn får de en unik chans att bestämma, eller designa säger kritikerna, sina blivande barns egenskaper. Kritikerna menar att ACL bara skapar embryon med anlag för blåa ögon och blont hår. ACL:s chef Jennalee Ryan är oförstående till kritiken och hänvisar tilll att hon själv har svarta och latinska adoptivbarn."Jag är inte inställd på att skapa en ny arisk ras. [...] Det finns helt enkelt en efterfrågan på vita barn", säger hon in en artikel i San Antonio Current.

Om det bara var infertila par som ägnade sig åt den här nya formen av eugenik så kunde man väl rycka på axlarna åt det. Men ny teknik gör det möjligt för alla par att välja vilka anlag deras barn ska få. Man kan redan idag kartlägga vilka anlag ett embryo bär på innan det implanteras i livmodern, så kallad pre-implantatorisk gendiagnostik (PGD). Man kan natuurligtvis inte trolla hur som helst med PGD, ett centralafrikanskt par kan inte få ett blont barn på det sättet. Men ett vitt par med bruna ögon men med anlag för blå kan bestämma att deras barn ska ha blå ögon, för att ta ett exempel. Om PGD blir så billligt att alla har råd med det riskerar vi att hamna i en märklig situation där alltfler barn blir "vikingar". "Det vore en historisk ironi om vi alla till sist fick det utseendet", säger Jonathan Moreno, professor i biomedicinsk etik vid University of Virginia.

Drömmen om den förbättrade människan lever alltså vidare. En dröm som skulle fått Hitler att le, men som nog inte enbart har med rasism att göra. Många vill säkert ha blonda barn därför att de tycker att de är söta. Att vita som grupp är mer framgångsrika än många andra grupper gör väl också att man associerar det nordiska utseendet med framgång. Och en del kanske vill ha barn med ett ovanligt utseende, för inte ens bland vita amerikaner är kombinationen ljust hår och blå ögon särskilt vanlig.

Det spelar det väl egentligen ingen roll om vi alla får ett nordiskt utseende, även om det verkar lite trist. Men vad händer med samhället när alltfler genvarianter sorteras bort i jakten på det perfekta barnet? Hur mycket vet dessa föräldrar om genetik, evolutionen och de långsiktiga konsekvenserna? Väldigt lite, av deras önskemål att döma.

Källor:

Janet Golden, Journal of Social History 22/9 2004

Kiko Martinez, Designer genes, San Antonio Current 10/03 2006

Cheryl Miller, Babies for sale, The new Atlantis nr 13 2006

Jamie Talan, Newsday, 5 Juni, 2005


Oprahs flickor ska rädda Sydafrika

paradigm | 01 Januari, 2007 21:29

Oprah Winfrey har bestämt sig för att bygga en skola i Sydafrika, en stor anläggning om 28 byggnader på 22 hektar mark till en kostnad av 40 miljoner dollar. Det låter som en storskalig utbildningssatsning men det det finns en hake – det är bara 152 flickor som ska gå i skolan. Det lyckliga fåtal som enligt Oprah har "det" kommer att kunna se fram emot en tillvaro i lyx – öppna spisar i alla hus, yoga-studio, skönhetsalong, inom- och utomhusteatrar och så vidare. Till invigningen väntas bland annat kändisar som Julia Roberts, John Travolta och Nelson Mandela.

Syftet med projektet är att skapa de ledare som efter att ha blivit "Oprah-cized", som Newsweeks Allison Samuels uttrycker det, ska lyfta upp Sydafrika ur dess fattigdom. För fyrtio miljoner dollar (286 miljoner kronor) skulle man kunnat bygga en förstklassig skola till alla 3500 flickor som ansökte, men Oprah avfärdar sån kritik med att det är det här hon vill göra och att hon har lika mycket förstånd som hon har pengar. Och det är väl mer förstånd än vi dödliga riktigt kan fatta. Till hennes försvar får man väl säga att det är ett under att hon inte tror att hon är en gud med tanke på den dyrkan hon är föremål för i sitt hemland.

Men det verkliga skälet till grundandet av Oprah Winfrey Leadership Academy for Girls är personligt, menar Samuels. Oprah har haft en svår barndom och har inte några egna barn. Nu kompenserar hon sig för det genom att att ta hand om ett relativt litet antal barn som hon planerar att undervisa och bo tillsammans med en hel del i framtiden. Hon kallar dem för "mina flickor" och talar om skolan som "fullbordan av mitt arbete på Jorden". När hon kramade om några av flickorna efter ansökningsintervjun så viskade en av dem, Thelasa Msumbi, i hennes öra: "Vi är dina döttrar nu." "Och, jo, Thelasa blev antagen", avslutar Samuels menande.


Spökerier inget för de rättrogna

paradigm | 17 December, 2006 19:19

DN hade i veckan en artikel om "spökboomen" i medierna. Både program som påstås beskriva faktiska händelser och dramaserier om det "övernaturliga" verkar bli allt vanligare. "Det är en jättevåg. Jag tror att det beror på att kyrkan inte har samma grepp om oss, men att vi fortfarande har ett behov av att tro på något större än oss själva", säger programledaren Caroline Giertz, som själv tror på fenomenen.

I den andra ringhörnan befinner sig civilingenjören Jesper Jerkert och filosofiprofessorn Sven Ove Hansson, medlemmar i föreningen Vetenskap & folkbildning (Vof) som säger sig vilja bekämpa vidskeplighet och pseudovetenskap. De anser att de medierna utnyttjar människor på ett "moraliskt tvivelaktigt" sätt.

Personligen har jag aldrig gillat de dokumentära programmen. Det brukar vara någon tant som går runt i ett hus och säger sånt som: "Här känner jag en stark närvaro", till vilket husägaren, någon lantis i hockeyfrilla, nickar allvarligt och instämmande. Bevisvärdet är naturligtvis noll. (Dramaserierna brukar vara desto bättre, TV4:s nya "Afterlife" rekommenderas.)

Men den grundläggande frågan är om det är rätt eller fel att göra program av det här slaget. Jag har själv svårt att se hur det kan vara fel att beskriva något som människor upplever som verkligt, vare sig man har vetenskapliga belägg eller inte. En sådan inställning leder till orimligheter. Som Olav Hammer, professor i religionshistoria, säger i artikeln: "Skeptikerna gör ju sällan en stor affär av att en massa svenskar, utan minsta belägg, tror att en snickare var Guds son." Det skulle bli rätt tyst om man inte fick framföra obevisade påståenden. Även vetenskapsmän skulle få hålla igen på svadan eftersom den moral som de oftast tar för given är minst lika irrationell som någon religion.

Vad skeptikerna missar är att det finns andra förmågor än empirisk observation och logiskt tänkande. Moraliska frågor kan aldrig avgöras vetenskapligt. Och ny kunskap kommer ofta till genom att man anar sig till saker med sin intuition. Det är nog också som Giertz säger att vi behöver något större än oss själva att tro på. För Vof tycks detta något vara vetenskapen själv. Med denna allena saliggörande metod stänger de dörren till alla övriga sätt att förhålla sig till verkligheten. Att försöka påtvinga andra denna trista lära är dock dömt att misslyckas. Den som har fler strängar på sin lyra kommer att spela på dem. Det ligger i vår natur.


Christer Fuglesang - vår påfågel i rymden

paradigm | 16 December, 2006 17:39

Så har vi till sist fått upp en svensk i rymden. Visserligen fick han sitta längst ned bredvid toan och nödutgången, men ändå. I media har man hakat på med en entusiasm som ligger närmare groupies än granskares. Mer kritiska röster har oftast blivit notiser överskuggade av alla flersides-reportage om Fuglesangs stora "rymdäventyr".

Men vad är poängen med bemannade rymdfärder? Få av alla dessa entusiaster verkar ens fundera över meningen med miljardrullningen. Själv hade jag hellre sett att man köpte och skyddade regnskog för pengarna. Tänk om folk kunde bli lika glada över en sån grej.

En som har funderat är filosofen Torbjörn Tännsjö. Enligt honom måste vi kolonisera rymden för att överleva. Jorden börjar bli alltmer obeboelig och förr eller senare måste vi hitta ett nytt hem. Det är också viktigt att vi blir fler och fler, enligt Tännsjö. "En värld med många lyckliga kännande varelser är bättre än en värld med få" skriver han i en artikel i DN och fortsätter: "Vi kan handla fel också genom att inte sätta nya individer till världen. Ja, det värsta fel vi kan göra är att göra slut på oss själva. Detta är fel, inte bara för vår egen skull, utan framför allt av hänsyn till allt framtida möjligt liv, som i så fall aldrig kommer att få finnas till." Vi bör alltså föröka oss som kaniner så att vi inte fråntar något potentiellt barn ett möjligt liv. Eller annorlunda uttryckt: Jorden till Tännsjö, hallå?

Jag tror att John F. Kennedy kom närmare sanningen när han sa att vi väljer att resa till månen, inte därför att det är lätt utan därför att det är svårt. Det är i grund och botten en rätt primitiv styrkeuppvisning det handlar om. Vill man blåsa upp sig inför omvärlden måste man göra något man inte behöver göra. Så fort man gör något det finns ett behov av, som att rädda regnskogen, så för det uppmärksamheten till att man har problem snarare än att man har styrka. Därför finns det ingen egentlig poäng med rymdfärderna. De är våra påfågelsfjädrar helt enkelt.


Klonerna anfaller inte

paradigm | 04 December, 2006 19:41

Snart nio år har gått sedan det klonade fåret Dolly väckte farhågor och förhoppningar om att även människor snart skulle klonas. Men fortfarande verkar det långt kvar dit. Visserligen jobbar de som vill skapa mänskliga kloner oförtrutet vidare. "Time is near", skriver fertilitetsexperten Panos Zavos på sin hemsida, den mest kände förespråkaren från det vetenskapliga samfundet. Men andra menar att det kommer att kräva helt andra tekniker än de som man skapat Dolly med. Hittills verkar Zavos inte kommit längre än till ett embryo om 8-10 celler, som han fryst ned för observation.

Ändå verkar frågan fortfarande känslig; kanske ligger den bara på sparlåga redo att flamma upp den dag det första klonade barnet föds. Ett tecken på det är att forskarna vill byta uttrycket "terapeutisk kloning", där man klonar embryon i syfte att skapa stamceller mot, "somatic cell transfer", som inte för tankarna till klonade människor. Bakgrunden är att Dolly inte bara gjorde Ian Wilmut och hans kollegor kända; deras statliga anslag drogs också in. Forskarna får ytterst sina anslag från väljarna och ordet "kloning" har fått en dålig klang.

Man kan undra varför så många blir så upprörda över tanken på mänskliga kloner. En klon är egentligen inget mer än en försenad enäggstvilling. Men många uppfattar dem som ett slags kopior som verkligen är den person de skapats ur. Och ändå inte. Kanske är det religionen som färgar tänkandet. Gud skapar människor och vetenskapsmän skapar kloner – alltså är kloner inte riktiga människor utan kopior av människor. "Det är ett horribelt brott att göra en Xerox-kopia av någon", som bioteknik-kritikern Jeremy Rifkin uttrycker det. Men kloner är människor - det är det man måste förklara. Kritikerna borde framföra befogad kritik och inte spela på en irrationell rädsla. Och forskarna borde informera om vad man håller på med istället för att gömma sig bakom avsiktligt vilseledande uttryck som "somatic cell transfer". Först då kan vi få en meningsfull debatt.


Niklas Ekdal - mesen som röt

paradigm | 03 December, 2006 21:18

Vad betyder egentligen "politiskt korrekt" och "inkorrekt"? DN:s Niklas Ekdal gör ett förvirrat försök ett definiera det här begreppsparet: "'Politiskt inkorrekt' har blivit en form av beröm i vårt påstått instängda debattklimat, syftande på självständigt tänkande i form av till exempel negervitsar och blondinskämt." Till viss del har han rätt. Neger- och blondinskämt är inkorrekta. Men hur många av de som drar vitsar av det slaget kan ens stava till "politiskt inkorrekt" eller "debattklimat"?

Inkorrekta är alla som inte är korrekta. Såklart. Och politiskt korrekt är man om man i varje läge intar den ståndpunkt som väcker minst kritik. Ett mikroskopiskt antal människor är nog korrekta därför att de kommit fram till sina korrekta åsikter och värderingar genom att tänka själva. Men den överväldigande majoriteten är det av bekvämlighet eller konflikträdsla.

Därför kan "politiskt inkorrekt" aldrig bli ett honnörsord, som Ekdal påstår. Det täcker allt från Galilei till Lasermannen. Och därför kan "politiskt korrekt" aldrig bli något annat än ett skällsord – det syftar nämligen bara undantagsvis på något annat än lathet eller feghet.


Drottningen av Österlen

paradigm | 02 December, 2006 20:06

En gång för länge sedan recenserade Linda Skugge en bok av Björn Ranelid. Hon fastnade då så mycket vid hans utseende att folk blev irriterade - även jag tyckte, utan att ha vare sig läst boken eller sett författaren, att det var en dum vinkling. Och det gör jag fortfarande.

Men så såg jag annonsbilden av honom i DN kultur idag. Nu börjar undra om kritiken mot Skugge - hur befogad den än var - ändå gav en rätt ensidig bild av situationen. Jag menar, är en man som gör reklam för sig själv som författare med ett sånt här foto helt oskyldig till att det sedan skrivs om hans utseende?


PR-katastrofen Pär Nuder

paradigm | 02 December, 2006 14:35

Diskussionen om vem som ska ta över som partiledare för sossarna är i full gång. Avgående Göran Persson föreslår ett dubbelt ledarskap som hos miljöpartiet - ett genomskinligt försök att få fram sin grabb Pär Nuder. Mona Sahlin som avfärdar idéen antyder i Dagens DN att någon annan form av kollektivt ledarskap kan vara intressant, men utan att precisera närmare.

I en kolumn brevid artikeln funderar DN:s Henrik Brors om riskerna med två partiledare - maktkamp, motstridiga uttalande, splittring av partiet. Men det största problemet, som han inte nämner, är att media alltid letar efter personifikationer. Väljer man inte partiledare själva kommer media att göra det istället. Ta bara miljöpartiet där ledaren Maria Wetterstrand knappast är hjälpt av den "inkvoterade" Peter Eriksson.

En annan elefant som ingen vill tala högt om är att en partiledare måste ha en attraktiv personlighet. Persson var med all sannolikhet den sista som kunde buffla sig fram. Han charmades ut av Reinfeldt. Men Nuder? Miljöpartiet kan vid en jämförelse skatta sig lyckliga att Eriksson bara gör ett sömnigt och frånvarande intryck. Nuder med sin beskäftiga, egenkära och rigida personlighet kan, om han får chansen, mycket väl ge Alliansen fyra år till.


SvD förmedlar tvivelaktiga forskningsresultat

paradigm | 30 November, 2006 20:13

Under rubriken "Unga brottslingar tar oftare sitt liv", skriver Inger Atterstam i SvD idag en artikel som är full av motsägelser och oklarheter. Det finns exempelvis inget i texten som styrker påståendet i rubriken. Vad man kommit fram till är att unga brottslingar har en ökad förekomst av "för tidig våldsam död " där självmord alltså ingår som en del. Och hur överrepresenterade är de unga brottslingarna? Enligt professor Per Anders Rydelius vid Karolinska Institutet är för tidig våldsam död fyra gånger så vanligt som inom de två andra grupper man undersökt, nämligen vanliga ungdomar och ungdomar som fått behandling inom psykiatrin. Om han menar fyra gånger vanligare än den ena eller den andra gruppen eller båda sammantagna framkommer inte. Men Rydelius menar ändå att detta visar att de unga kriminella är mer utsatta och sårbara än unga med psykiska besvär.

Om det här gällt självmord kunde jag förstå resonemanget, men kan det inte lika gärna vara så att brottslingar överlag är omdömeslösa och dör i trafikolyckor och liknande? Just uttrycket "utsatt och sårbar" för i alla fall mina tankar mer till självmord än olyckor. Vilket motsägs av att, som det framgår av artikeln, 90 procent av de som begår självmord lider av någon form av psykisk sjukdom. Givet att många kriminella också är psykiskt sjuka så pekar det på att skillnaderna vad gäller självmord inte kan vara särskilt stora mellan de här grupperna. Så vad säger oss artikeln om unga brottslingar? Att de dör tidigare och våldsammare än vissa andra (oklart vilka). Denna banalitet dominerar pappersupplagans första sida. Hur gick det egentligen till?

En förklaring kan vara trötta och överarbetade journalister. Men en så framträdande artikel borde väl inte kunna slinka igenom på det viset. Min elaka misstanke är att det handlar om politik. Den forskning som Atterstam refererar presenterades på Läkaresällskapets riksstämma där självmord var ett tema. Anledningen till det är att "Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet den 15 december ska lämna över ett av regeringen beställt förslag till nationellt program för att förebygga självmord", för att citera artikeln. Man ska alltså be regeringen om pengar till sin självmordsforskning och prevention. Alltså har man dragit igång studier om till exempelvis unga brottslingars självmordsbenägenhet, en grupp som man antagit kunde vara intressant i det här sammanhanget. När sedan resultaten blev för nedslående så tog man till "för tidig våldsam död" som en räddningsplanka. Genom att använda detta begrepp som ett slags synonym för självmord har man hoppats kunna rädda sina anslag. Och detta har SvD sedan okritiskt förmedlat utan några egna åsikter eller reflexioner. Kanske får man något i gengäld, som snyggt sammanställt informationsmaterial som utan större bearbetning kan publiceras i tidningen. Något lurt är det i alla fall.


Att glasa in eller glasa ut

paradigm | 27 November, 2006 20:39

Så är det dags för ännu en inglasad galleria. Den här gången är det fastighetsbolaget John Mattson som planerar att på detta sätt skapa ett stadsdelscentrum vid Hornstull. Alla inblandade verkar nöjda. Utom en hemlös man som oroar sig för att han kommer att uppfattas som "osanitär".

Jag tror att han har all anledning att vara orolig. För poängen med de här "moderniseringarna" är nog främst att skapa pseudo-offentliga miljöer där välbärgade människor ska kunna handla, äta och så vidare utan att konfronteras med bråkiga, illaluktande eller bara sjaskigt klädda personer.

Men man kan ju undra vart alla icke önskvärda individer tar vägen när man stänger ute dem på det här sättet. Förmodligen flyttar de till andra platser och skapar desto mer problem där istället. Och då bygger man en galleria där... Kanske borde vi bjuda alla hemlösa, missbrukare med mera på en jorden runt-kryssning och passa på att glasa in hela Sverige medan de är borta.

Bloggtoppen.se


Hitlers hemmafilmer ljudsatta

paradigm | 26 November, 2006 16:32

Brittiska Telegraph rapporterar att en röstigenkänningsexpert vid namn Frank Hubner nu utvecklat ett program om gör det möjligt att utläsa vad som sägs i filmer när ljudet saknas – så kallad Automated Lip Reading (ALR). Tack vare denna teknik vet man nu vad Hitler säger på sina hemma-filmer. Filmerna har tolkats och dubbats av skådespelare och ska visas i en dokumentär på tevekanalen Five.

Och vad säger han? Han drar skämt, flirtar med livskamraten Eva Braun (som ofta är bakom kameran), uttrycker sin avsmak inför Görings frosseri och så vidare. Han berättar också om sitt filmintresse; tydligen hade han i likhet med diktator-kollegan Mussolini en förkärlek för Musse Pigg. Det är med andra ord en mycket skrämmande bild som målas upp.

Den här fascinationen inför allt som har med Hitler att göra känns rätt sjuk. Vad blir nästa grej? Kommer experter att rekonstruera hur det lät när han åt sin frukostflingor? Förmodligen tuggade han hårt och skoningslöst – flingorna hade aldrig en chans.

Man får väl hoppas att ALR kan användas till någonting vettigt också, som brottsbekämpning till exempel.


En annorlunda teori om aneroxia

paradigm | 23 November, 2006 22:06

Varför svälter en del människor sig ihjäl sig? Alla har sina favoritförklaringar: familjesituationen, personlighetsegenskaper, massmedia och så vidare. Trots att man studerat aneroxia i många år finns det ingen teori som ger en heltäckande förklaring. Förrän nu.

Det var i alla fall så jag reagerade när jag läste om en evolutionär teori som framlidne psykologen Linda Mealy refererar i Robert Burgess och Kevin MacDonalds Evolutionary perspectives on human development (Sage 2005). Jag har ingen aning om hon har hittat på teorin själv men så här lyder den: Anorexia är en evolutionär strategi som går ut på att undvika att bli gravid i en situation som riskerar att äventyra ens sociala ställning. Förr när man ofta levde hela sitt liv i en liten grupp så kunde en kvinnas ställning avgöras nästan helt av vem hon hade barn med. Om mannen redan hade barn med en, eller flera andra kvinnor, eller om hans ställning i gruppen var ifrågasatt, så låg hon förmodligen illa till. Att bli utstött var säkert under en lång del av vår historia liktydigt med en dödsdom. Och även om man undgick det ödet så gav man sina barn sämre föutsättningar i form av exempelvis mindre resurstilldelning än vad man annars skulle gjort. Därför har, enligt teorin, det funnits ett överlevnadsvärde i att sluta äta när man utsätts för stark social stress. Den stressen signalerar att ens ställning är i fara och att det inte är läge att skaffa barn.

Teorin förklarar mycket av det som tycks ologiskt med anorexia. Som varför det nästan bara drabbar tonårsflickor. Teoretiskt borde det lika gärna kunna börja i tioårsåldern. Men det börjar alltså först när man kan få barn, innan dess fyller det ingen funktion. Män utvecklar sällan anorexia eftersom de inte kan bli gravida. I länder där svält är en realitet finns det knappt några anorektiker. Skälet är att strategin helt enkelt blir för farlig. Anorexia är också vanligare bland personer från medel- och överklassen. Dessa grupper har mer "fallhöjd" och oftast högre krav på sig, vilket gör de mer lättstressade. Personlighetsmässigt handlar det om perfektionistiska strebrar som är överdrivet måna om att visa sig duktiga och som samtidigt lider av låg självkänsla och social fobi. Alltså de som lättast kommer att känna av social stress.

Och var kommer medias slankhetsideal in i det här? Enligt Mealy handlar det om att kvinnor (inte nödvändigtvis anorektiker) som känner den här stressen pressar varandra. Lite som att män som lider av social rädsla lätt kan få ett gräl att övergå till slagsmål. Hon refererar forskning som visar att män sällan uppskattar skeletala kvinnokroppar och att kvinnor sällan rådfrågar män om skönhet och utseende. Verkligt framgångsrika kvinnor som känner sig säkra och ohotade brukar aldrig vara särskilt smala. De enda framgånsrika kvinnor som är det är just de som har som yrke att förmedla det trådsmala idealet, som modeller eller skådespelerskor.

Och om teorin stämmer- vad kan man göra? Jag tror personligen att den effektivaste åtgärden vore att skapa ett mindre individualiserat och konkurrensinriktat samhälle. Ju mer krav man ställer på den enskilde och ju mer fallhöjd man skapar med stora klassklyftor desto mer social stress. Och desto fler anorektiker.


Auschwitz' skugga

paradigm | 20 November, 2006 12:54

Ingen är väl numera obekant med Förintelsen, nazisternas systematiska mord på sex miljoner judar under andra världskriget. Den här boken, liksom en rad liknande böcker, har skrivits i syfte att hållla detta minne vid liv. Boken tar upp Förintelsen genom en mängd olika perspektiv – alltifrån religion, litteratur till överlevarnas barns situation och hur man bäst informerar i skolorna. Men den lyckas inte engagera. Inte mig i alla fall.

I det första kapitlet funderar rabbinen Morton Narrowe över hur det kan vara möjligt att tro på Gud efter en sån här händelse. Och han kommer fram till slutsatsen att utan Gud så är allt tillåtet och att Gud därför måste finnas eftersom Förintelsen annars är helt okej. En vag och märklig analys.

En annan av författarna, Karl-Johan Illman, redogör för kyrkans inställning till judarna efter kriget. Hur man alltmer fjärmat sig från den antisemtiska tradition som funnits bland de egna, och hur man även många gånger, som en uppenbar följd av Förintelsen, gett sitt stöd till staten Israel. Ett hyfsat kapitel.

Kalkon-varning är det däremot på Tobias Berggrens bidrag. Här möter 200 poäng litteraturvetenskap Björn Ranelid. Pretentiöst, svulstigt och jönsigt. Andra bidrag som Hanne Trautner-Kronmanns och Mats Ektströms handlar bara indirekt om Förintelsen. Boken avslutas med ett rätt grälsjukt efterord av Salomon Schulman som beklagar svenskarnas tystnad, upprörs över medias kommersialisering av Förintelsen och tycker att det är skamligt att vi förlåtit Ingvar Kamprad hans nazistiska förflutna.

Överlag är de manliga bidragen sämst, Illman undantaget. Men alla författarna lider av samma oförmåga att förklara hur Förintelsen uppstod. Narrowe citerar till och med författaren Emil Fackenheim som påstår att det är en hädelse att ge en förklaring till Auschwitz. Oavsett om det bottnar i oförmåga eller ovilja – vad är poängen med att komma ihåg något man inte kan förstå?


O. J. "erkänner"

paradigm | 17 November, 2006 11:59

Den 27 och 29 november kommer Fox sända en intervju med O. J. Simpson, den före detta fotbollsstjärnan som 1994 anklagades för att ha mördat sin fru Nicole och dennes "vän" Ronald Goldman. Intervjun sänds samtidigt med utgivningen av Simpsons bok om morden "If I Did It, Here's How It Happened" och är gjord av Simpsons förläggare Judith Regan. Som titeln antyder så berättar O. J. bara hur det skulle kunna ha gått till, men Regan säger att hon betraktar det som ett erkännande.

Jag kommer ihåg att Christer Petterson gjorde något liknande. Man kunde ringa ett betalnummer för att få höra honom berätta om hur han kanske dödade Olof Palme. Simpsons geschäft lika patetiskt, men betydligt mer professionellt skött. Med rikstäckande Fox och förlaget Harper Collins hjälp kan han kanske ta sig ur de ekonomiska besvär han hamnade i sedan han befunnits skyldig till morden i en civilrättslig dom och krävts på 33 miljoner dollar i skadesstånd.

Fast man ju undra vem boken vänder sig till. De som tror att han är skyldig vill nog inte sponsra en dubbelmördare. Och de som anser att han är oskyldig kan väl knappast få ut något av en bok där han i hypotetiska ordalag antyder att han trots allt är skyldig.


Sluta skyll på föräldrarna

paradigm | 15 November, 2006 22:05

På DN:s Insidan berättar journalisten och författaren Malin Nordgren om Ann Hörnfeldt som av vårdpersonal och socialtjänst blev utpekad som ansvarig för sin dotter "Sannas" problem. En intressant artikel om hur psykiatriker och socialarbetare leker Gud med människor.

Sannas aneroxi feltolkades som att hon var "emotionellt störd på grund av relationsproblem i familjen". På oklara grunder ansågs hon ha utsatts för sexuella övergrepp. Kanske räckte det att Sanna mådde dåligt och hade en styvfar. Artikeln visar på ett omfattande problem som det talas rätt lite om, nämligen den skada inte bara barnen lider i en sån här situation utan också föräldrarna.

Det är bra att DN tar upp det här. Men samtidigt har man under hela det här jubileumsåret (150 år sedan Freud föddes) spottat ur sig artiklar om hur Freuds idéer fortfarande är livaktiga. Och visst lever de, men inte av egen kraft. Den terapi som bygger på psykoanalytisk teori är verkningslös. Och den lägger mycket tydligt ansvaret för i stort sett all form av psykisk ohälsa på föräldrarna. Att en majoritet av landets psykoterapeuter använder dessa idéer som grund för sin terapi borde ge stora, och svarta, rubriker.

Hur många föräldrar orkar stå emot när "experter" går till frontalangrepp på det här sättet? Ann Hörnfeldt lyckades med hjälp en advokat hindra att hennes dotter blev fosterhemsplacerad och såg till att hon istället fick vård för det hon led av. Men att övergreppet – det verkliga övergreppet – satt sina spår är självklart. Så här säger Ann själv:

Det tog ett tag innan jag förstod hur kränkt jag själv hade blivit. Men en dag besökte jag, som distriktssköterska, en äldre dam. När jag skulle gå, tog hon om mig och bad mig hälsa mina barn att de hade en bra mamma. Efteråt grät jag så att jag skakade. Jag blev chockad över min reaktion på hennes ord. Då förstod jag hur djupt skadad i min självkänsla jag hade blivit.

Jag vet inte om de som är ansvariga för vad Ann Hörnfeldt och hennes dotter råkat ut för utgått från det psykodynamiska perspektivet. Men jag är övertygad om att det faktum att detta perspektiv fortfarande är så dominerande bland terapeuter och i media bidrar till att övergrepp av det här slaget fortfarande kan förekomma. Här har en stor del av kultureliten ett tungt ansvar.

Om jag vore förälder och någon terapeut kom med grundlösa anklagelser av det här slaget så skulle jag anmäla dem för förtal.


Neologismer - splainy?

paradigm | 13 November, 2006 21:54

Sverige verkar vara ettt u-land vad det gäller språkliga nykonstruktioner, neologismer. På gott och ont. Man kan ju bli rätt trött på de neologismer som kommer av politisk korrekthet. Psykologen Steven Pinker har i sin bok The blank slate myntat uttrycket "the euphemism treadmill" för den process där laddade ord byts ut för att snabbt återfå sin laddning och bytas ut igen. Vi har ju också sånt men vi kommer inte i närheten av deras vansinne. Som hur man gått från "negro" till "black", "colored", "african american" och nyast "people of color", som syftar på alla etniska minoriteter. Pinker nämner också en del ord som LA Times 1994 bannlyste ur sin tidning, som "dutch treat", "stepchild" och "handicapped". Dutch treat, knytkalas, är tydligen ett nedsättande uttryck som engelsmännen använde för att driva med holländare på 1600-talet.

Det är rätt sällan neologismer görs bara för att fånga in ett begrepp, ofta handlar det då om vetenskapliga termer som "transgen" till exempel, syftande på en organism som tillförts främmande DNA. (Och "blogg" är en helt neutral konstruktion.) Men även i vetenskapliga sammahang används nya ord och uttryck för att manipulera. En del menar att termen "pre-embryo" mest används för att underlätta forskning på embryon. Att man experimenterar med foster väcker starkare känslor än att man gör det med embryon. Alltså lägger man till en ny kategori av pre-embryon för att öka avståndet ännu mer. Vem kan bli upprörd över vad man gör med något som inte ens är ett embryo?

En vanlig konstruktion för nyord är ändelser som -fobi, eller -ism, vilket är utbrett även i svenskan. Som "islamofobi", som fick en replik i form av "islamofascism". Det är lätt att se hur neologismer lätt kan användas till sänka debattnivån. Fast politiker verkar hellre satsa på att ta upp gamla ord och uttryck och poppa upp dem. Just nu ska man synliggöra saker. Och spetskompetens är viktigt.

Roligast är de neologismer som inte är till för att manipulera utan bara leka lite. Som "glibido" – att tala om, men inte praktisera sex, "parathon" – ett för långt stycke, "male answer syndrom" – att en del män alltid ger svar på frågor vare sig de har en aning eller inte, "moralgasm" - extatisk självrättfärdighet, "meetnik" – en person som älskar föreningsmöten och liknande evenemang. Det är ju lite konstigt att det knappt finns något liknande på svenska. Någon språkvetare som kan förklara?


Weird science

paradigm | 09 November, 2006 14:28

Läser i DN att brittiska forskare bett om tillstånd att få korsa människor med kor. Visserligen kommer man bara skapa embryon som är till 0.1 procent ko och 99.9 procent människa. Och man kommer inte låta embryona utvecklas mer än några dagar. Men det är ändå en livsform som är en blandning av människa och djur, vilket naturligtvis väcker en del frågor. Och upprördhet. Bioteknik-debattören Jeremy Rifkin menar att vetenskapsmännen nu “gått över en gräns in i den patologiska domänen”. En annan kritiker Cynthia Cohen medlem i något som kallas Canada's Stem Cell Oversight Committee, menar att skapande av så kallade chimeriska varelser med mänskligt DNA innebär ett slags förnekande av människovärdet.

På sätt och vis är det här inget nytt; man har länge tillsatt mänskliga gener i bakterier, men bakterier kan man inte se med blotta ögat. Blandningen av människa och ko låter däremot som något ur en skräckfilm. Först ut med hybrider av det här slaget var kineserna som 2003 skapade embryon av människa och kanin, som sedan förstördes - till Hugh Heffners stora besvikelse.

Irving Weissman vid Stanford Universitetet är en av de ivrigaste förespråkarna. Han skapade med andra tekniker möss med mänskliga immunförsvar redan 1988. Nu hoppas han kunna skapa möss med mänsklig hjärnor som han tänker döda strax innan födelsen för att se om han kan hitta spår av mänsklig tankeverksamhet. Weissman förnekar att han skulle vara "galen vetenskapsman". Han hoppas bara att hans forskning ska kunna ge oss bättre kunskap om hur hjärnan fungerar. Jag har inte lyckats hitta någon uppgift om huruvida Weissman fått tillstånd för sin forskning som är planerad att utföras i år.

Det många frågar sig är naturligtvis vad som händer om det börjar dyka upp varelser med 50 eller 70 procent mänskligt DNA. Hur ska vi förhålla oss till dem? Att det finns forskare som vill skapa dem bara för att skriva in sig i historien kan man lugnt - eller kanske snarare oroligt - utgå ifrån. Kanske är det bara en tisdfråga innan alla har kanin- eller chimpanshybrider som hushållerskor, hantverkare och annat. Tills en dag då en muterad egensinnig hybrid får nog...


GW gräver en skyttegrav

paradigm | 03 November, 2006 11:11

I gårdagens “Kalla fakta” (TV4) anklagas kriminologen och deckarförfattaren Leif GW Persson för att ha kopierat ett verkligt fall till sin roman “Linda – som i Lindamordet”. På tv4.se har man en lista med fjorton likheter som sammantagna verkar mycket misstänkta. Totalt finns det ett hundratal likheter, hävdar man. Själv hävdar Persson att boken är en ren fiktion och ingenting annat. Han hotar nu med att stämma TV4 för förtal.

Det verkar alltid uppstå debatter om vad man får och inte får göra i gränslandet mellan det fiktiva och det faktiska. Rent juridiskt verkar man kunna säga det mesta, bara man kallar det fiktion. Vill jag skriva en bok om en fet kriminolog/deckarförfattare som slår sin fru så är det fritt fram. Det är inte olagligt, bara omdömeslöst.

På ett liknande sätt gömmer sig nu Persson under fiktionens täckmantel, såvida TV4:s lista inte är påhittad (konstigare saker har ju i och för sig hänt). I så fall kommer en seger i förtalsmålet inte ge honom någon upprättelse alls. Den kommer bara att befästa bilden av en honom som en kall och manipulativ person. Varför inte bara erkänna? Alla begår ju misstag.


Lästips till en alfahanne

paradigm | 01 November, 2006 20:31

I dagens SvD menar bergsbestigaren Johan Frankelius att hans bedrift att klättra upp för Mount Everest borde göra honom till en attraktiv alfahanne. “Det är en signal till kvinnor att vi sannolikt har goda gener”, säger Frankelius. Och vad tycker kvinnorna själva?

Om man får tro evolutionspsykologen David Buss så gillar de i hög grad samma saker som män uppskattar hos kvinnor. Omfattande forskning visar nämligen att både kvinnor och män föredrar en partner som liknar en själv. Risktagare gillar med andra ord andra risktagare. Men det finns också vissa egenskaper som är universellt uppskattade av båda könen. Risktagande är dock inte en av dem. Det handlar istället om hur utåtriktad, smidig, lugn och ordningsam man är.

Samtidigt visar forskningen att det delvis är andra egenskaper som avgör hur nöjd man blir med sin partner. Då spelar extraversion inte någon större roll. Öppenhet, en egenskap som har med intelligens och intution att göra, visar sig betyda desto mer. Impulsivitet, den egenskap som tydligast hänger samman med risktagande, förutsäger skilsmässa.

Mer info om den här forskning finns i den utmärkta läroboken Personality Psychology (McGraw-Hill 2005) av Randy J. Larsen och David M. Buss,


Tofuline - en onyttig hälsoprodukt

paradigm | 28 Oktober, 2006 16:48

Som hälsomedveten vegetarian brukade jag tills rätt nyligen äta Tofulines glass. Den innehåller inte en massa obskyra och animaliska ämnen som vanlig glass brukar göra. Den uppfyller till och med veganernas strikta krav (själv är jag dock bara lakto ovo-vegetarian).

Sedan köptes Tofuline upp av Ingman och då tyckte åtminstone jag att smaken försämrades något. En snabb titt på ingrediensförteckningen visade att den innehöll ospecificerat vegetabiliskt fett. Min minnesbild är att den enligt samma förteckning tidigare innehållit rapsolja. Hade man bytt ut rapsoljan mot något annat?

Som den konsumentjournalist-wannabe jag egentligen inte är så ringde jag upp de tidigare ägarna Carlshamn och de nuvarande Ingman för att få klarhet ifrågan. Men allt jag fick var dimridåer. På Carlshamn sade man platt att man inte visste något och att det inte fanns några dokument sparade. Inte ens en gammal plastförpackning hade man kvar. Hm... Ingman försäkrade att det visst var rapsolja i glassen, den var dock blandad med palm- och kokosolja. I vilka proportioner ville man inte tala om; det var en “affärshemlighet”.

Slutsatsen kan bara bli att Tofuline med största sannolikhet innehåller en stor mängd billig palmolja. En olja som ur hälsosynpunkt är rapsoljans direkta motsats. Den ökade efterfrågan på palmolja som Tofulines kunder och andra skapar gör att man nu skövlar regnskogar världen över för att anlägga palmolje-plantager. Eller som Frankensteins monster skulle säga: “Tofuline, bad!”

Vill man äta nyttigt och miljövänligt är förmodligen ekologisk gräddglass ett bättre alternativ.

(Och vill man äta onyttigt rekommenderar jag pommes frites med majonäs - slår ketchup alla gånger. )


Det sociologiska rastret

paradigm | 26 Oktober, 2006 19:45

På Dagens DN Debatt redogör folkhälsoinstitutets Sarah Wamala för en undersökning som visar att svenska kvinnor är fattigare och otryggare än männen. Om den ekonomiska ojämlikeheten har jag redan skrivit tidigare. Vad gäller otryggheten skriver Wamala: “Att svenska kvinnor känner sig upp till sju gånger mer otrygga i sin närmiljö än män väcker många frågor.”

Den självklara frågan man först bör ställa sig är om känslan av otrygghet verkligen motsvaras av en verklig otrygghet. Män är mer utsatta för våldsbrott så det är de som verkligen borde känna sig otrygga. Så varför är kvinnorna så oroliga? Kanske därför att de är mer oroliga? Det finns en omfattande forskning som visar att kvinnnor i mycket större omfattning än män drabbas av ångestsyndrom, alltså överdriven oro och rädsla av olika slag. Ångestsyndromen har alla en tämligen hög ärftlighet. Ärftligt är också den egenskap som brukar kallas sensation seeking, som medför ett orätt och risktagande beteende. Sensation seeking är mycket vanligare bland män än kvinnor. Det är ännu ärftligare än ångestsyndrom och kan iakttas hos barn redan under första levnadsåret.

Om Wamala inte slentrianmässigt lagt de sociologiska standardkategorierna (klass, kön, etnicitet) som ett raster över verkligheten hade hon insett att samhället inte kommer att kunna skapa en värld där män och kvinnor är precis lika rädda eller risktagande. (Om det nu är något att sträva efter.) Vad det handlar om är personlighetsegenskaper som i hög grad är medfödda och förändrar sig mycket lite under ens liv. Tar man bort ett konkret skäl till oro så hittar den orolige bara något nytt att oroa sig över. Och förklarar man riskerna för en sensationseeker hittar han snabbt på bortförklaringar. Eller rycker på axlarna.

Visst, man kan ändå hjälpa till på olika sätt, med terapi till exempel. Men hjälp inte någon för att de hör till det kön hos vilket problemet är vanligt. En sådan attityd förstärker ju bara könsstereotyperna. Hjälp den som har problemet. Borde ju vara rätt självklart.


Låt den rätte komma in, av John Ajvide Lindqvist

paradigm | 24 Oktober, 2006 20:47

Det är 1981, åttiotalet har inte riktigt börjat än, och Oskar är tolv år gammal. Han är mobbad i skolan, hans föräldrar är frånskilda och hans tillvaro verkar rätt hopplös i största allmänhet. Tills en dag då Eli flyttar in i porten bredvid. Eli som blir Oskars flickvän, men som varken är en flicka eller pojke utan en...vampyr!

Nej, direkt skrämmande blir den här boken aldrig. För att det ska bli läskigt måste ondskan ha någon sorts anknytning till huvudpersonen, och i förlängningen till läsaren. Eller så kan den ligga på lur i skuggorna. Men den kan inte flytta in i porten brevid och bara idka vampyrism – och det är tyvärr fallet här.

En annan sak som retar mig är att stilen är så lik Stephen Kings. Hade Lindqvist tillfört något själv så hade det kanske funkat. Eller så hade han kunnat bräcka King men det gör han långtifrån. De enradsstycken som King så flitigt använder för att sänka tempot och höja intensiteten, för att ta ett exempel, borde i Lindqvists tappning många gånger varit inledningen på nästföljande stycke istället. Resultatet blir en blek kopia.

Det har östs lovord över den här boken, vilket förvånar mig. Visst, den är lättläst (courtesy of King) men det i sig kan inte vara att skäl att läsa en bok. Jag antar att recensenterna gläder sig åt tanken på en svensk skräckförfattare, sådant ser man ju inte varje dag. Men den här boken är inte skräck – den skrämmer ingen. Och den är knappast särskilt svensk heller utan i det närmaste ett plagiat av King.

Jag vet inte om det finns någon bra svensk skräck värd namnet. Marie Hermanssons Värddjuret är i vilket fall en bättre kandidat än den här boken.

 Läs mer...

TV-krönika: Lost, stulna karaktärer, snygga tjejer och programtips

paradigm | 20 Oktober, 2006 19:34

Den lärdom man kan dra av det senaste avsnittet av Lost är att det finns två sorters människor: de som trycker på knappen och de som låter bli. Själv hör jag nog till den senare kategorin. Hela grejen luktar ju tvångssyndrom lång väg. Lost har tappat stinget lite på sistone; man eldar på med den ena konstigheten efter den andra utan något övergripande sammanhang. Men den höll länge hög klass, mycket tack vare karaktärerna och skådespeleriet.

Som jag varit inne på förut så spelar karaktärerna en central roll i tv-serier eftersom de återkommer hela tiden - man bygger upp en "bekantskap" med dem. Vilket fick mig att fundera lite över hur många av dessa karaktärer som är stulna. Vet man att en karaktär fungerar så finns det ju potentiellt sett stora pengar att tjäna på att plagiera den. För det är väl så de som skrivit På spaning i New York (NYPD Blue) måste ha tänkt. Den tydligen mycket populäre Andy Sipowicz företer ju mer än ytliga likheter med Pete Marino, känd från böckerna om rättsläkaren Kay Scarpetta. Från Scarpetta-serien har man också försett sig med en ung manlig homosexuell assistent med en alltför livlig inlevelseförmåga. Knappast en tillfällighet.

Men Scarpetta själv lät man vara, för vad det gäller kvinnor tycks man tro att deras enda funktion är att vara något för tittarna att vila ögonen på. När Andrea Thompson (Jill Kirkendall) började se ut som fyrtio så byttes hon mot en söt tjugoåring, helt utan utstrålning. (Samma sak hände för övrigt i NCIS när Sasha Alexander byttes mot Cote de Pablo.) Direkt pinsamt blev det när ersättaren dessutom skulle ha ihop det med Sipowitz.

Unga söta tjejer till varje pris är en helkorkad idé eftersom få människor tittar på dramaserier för den sakens skull. De flesta tittarna är kvinnor; det borde väl vara en ledtråd. Visst kan det fungera på män, kortsiktigt. Jag skulle säkert ha tittat på fem, sex avsnitt av Arkiv X även om de haft titlar som "Scully plockar svamp" eller "Scully hänger tvätten". Men i det långa loppet tröttnar man, hur snygg hon än är.

Bra på teve just nu: 4400 (TV3), Hex (TV6), Tredje skiftet (Kanal 5).


Den kommersiella republikens tilltagande skröplighet

paradigm | 17 Oktober, 2006 14:53

I New Scientist-bloggen Short Sharp Science beklagar författaren, Sean O’Neill, att shoppingmissbruk nu ska inkluderas i den diagnostiska "bibeln" DSM och därmed få officiell status som ett psykiatriskt tillstånd. Enligt en studie kan så mycket som tre procent av USA:s befolkning lida av detta tillstånd/sjukdom/problem.

O’Neill menar att det snarare är ett samhällstillstånd. Vi skapar sociala och fysiska miljöer i syfte att göra oss mer impulsiva. Utveckling drivs på av ekonomiska krafter. Av alla de som har något att sälja är det bara ett fåtal som verkligen har något bra och prisvärt att komma med. Alla andra måste förlita sig på att folk köper på impuls. Eric Schlossinger skrev i sin bok Fast Food Nation att 70 procent av snabbmatskunderna är impulskunder. Väldigt få människor planerar att äta skräpmat, såklart. Idag får handeln hjälp av utbildade psykologer för att designa miljöer och skapa situationer som ska locka fram det impulsiva beteendet och därmed förhoppningsvis det förhastade inköpet.

Forskningen om impulsivitet ger oss en rätt oroväckande bild av vart den här utvecklingen leder. För impulsiva människor äter inte bara skräpmat - de röker, dricker och använder andra droger mer än genomsnittet. De är dessutom inblandade i fler trafikloyckor och skiljer sig oftare, och sitter oftare i fängelse än andra människor. För att ta några exempel.

Värst är det naturligtvis för de som har en medfödd impulsivitet. Men när hela samhället omformas för att locka oss att handla först och tänka senare, så ligger de flesta illa till. Vi kan alltid titta på USA och nöjt se hur mycket bättre vi har det. Men det vore bättre om vi såg på USA som bilden av oss själva om tio, femton år om vi inte hittar på något snart.


Kulturklickar

paradigm | 15 Oktober, 2006 20:21

Linda Skugge går till attack emot kultureliten, exemplifierad av den uppburna men sällan lästa Astrid Trotzig. Hur välförtjänt kritiken är i just det här fallet vet jag inte. Men rent generellt: varför ska vissa kulturarbetare stå på egna ben när andra med hjälp av sina kontakter kan göra karriärer på stipendier, priser och andra skattefinansierade medel?

Och, ännu mer generellt: varför ska någon överhuvuvdtaget få några privilegier på grund av vilken släkt man tillhör eller vilka kretsar man umgås i? Ingen vettig människa tror nog att Thomas Bodström och Britta Leijon verkligen blev ministrar på sina egna meriter. Man kan säga vad man vill om monarkin men där spelar man i alla fall med öppna kort.

Kanske borde man apropå Wiens helmanliga symfoniorkester försöka hitta sätt att rekrytera anonymt. Inom kulturområdet kan man ju slopa bidragen som Skugge vill. Problemet med det är att skit säljer och att man trots allt vill framhäva god kvalitet - i sig ingen dålig ambition. Men vem avgör vad som är kvalitet?

Som jag ser det avgör tiden och enbart tiden. Vi kan sponsra klassikerna, och i övrigt låta folk avgöra själva. Det vore dumt att inte tipsa om det som stått sig genom tiderna, men där bör det, som jag ser det, stanna. Det fina med klassikerna är dessutom att de inte är någons dotter eller kompis.


Limbo - ingenting som snart försvinner

paradigm | 13 Oktober, 2006 14:32

Läser i Expressen att Limbo är på väg att avskaffas. Limbo infördes av Thomas av Aquino på 1200-talet. Han tyckte synd om de odöpta barn som hamnade i helvetet och inrättade därför ett slags ingenting-land där de kunde vistas istället. I Limbo hamnade också en del hedervärda muslimer och judar som man tydligen också tyckte synd om.

Men nu ska det alltså bort så att barnen kan komma till himmelen. Enligt artikelförfattaren är detta en taktisk reform. Man vill värva fler själar i fattiga länder med hög barnadödlighet.

Jag kan inte låta bli att undra vad Gud tycker om allt det här. Sitter han bara och ser på när allsköns teologer möblerar om hemma hos honom?


Simon says...Pamuk!

paradigm | 12 Oktober, 2006 14:54

Så har Orhan Pamuk fått Nobelpriset och tusentals kvinnor och hundratals män kommer att köpa hans mest lättillgängliga bok. De kommer att läsa den, ställa den i bokhyllan bredvid de andra pristagarna, och fortsätta läsa det de egentligen är intresserade av. Varför?!


Risken är att Stegö Chilos dåliga rykte blir SVT:s goda

paradigm | 12 Oktober, 2006 14:39

Visst bör man betala TV-licensen. Och förmodligen säger det något om en persons karaktär om man som miljonär ändå låter bli att betala.

Men är det inte något märkligt med hur SVT finansieras? Har du en TV så betalar du till oss, oavsett vad du har den till. Är det bara jag som associerar till organiserad brottslighet? Anledningen till att man avgiftsfinaniserar kan väl bara vara att man vill att de som inte tittar inte heller ska behöva betala. Men hur många skulle betala för just SVT:s service? Ingen annan kanal skulle kunna kräva 2000 kronor årligen för det som SVT bjuder på utan att gå i konkurs. Alltså måste man tilltvinga sig pengarna på något sätt.

Betalar man skatt så vet man att man betalar till det allmänna, och därmed till saker man inte själv gillar. Det tror jag att de flesta kan acceptera. Problemet med TV-licensen är att man betalar till det allmänna men det bokförs som något man personligen efterfrågat. Och det går i alla fall mig på nerverna. Speciellt som SVT till stora delar håller samma kvalitet som en gratis-kanal.


Min dåliga smak

paradigm | 10 Oktober, 2006 21:03

Såg på kulturnyheterna, tror jag det var, att någon retat sig på att nya kulturministern Cecilia Stegö Chilòs uttryckt ett ointresse för konstmusik. P2-lyssnare som jag är exponeras jag ibland för den här genren eller vad man ska kallad det. Jag menar det finns musik som jag gillar och som jag ogillar, men konstmusik har jag svårt att överhuvudtaget uppfatta som musik. Det enda som fastnat i minnet av det som kallas konstmusik är Arvo Pärt. Av det enkla skälet att Pärt är det enda som låter som musik. Resten känns mest som något slags ljudbögeri.

Risken är väl att jag helt enkelt är en bracka. Jag blev kallad det av en tjej en gång när jag påpekade att Duchamps berömda flaskhållare bara var en flaskhållare. Jag har svårt för folk som dissar det vackra som banalt och menar att det fula är mer intressant. Män av det slaget brukar aldrig tycka att fula kvinnor är intressanta, så jag misstänker att det mest är åsikter man har för att göra sig intressant med.

Fast nu när det inte finns särskilt mycket status i att vara ett pretto längre så innebär det kanske att man återvänder till att skapa skön konst. För oss brackor. Det vore ju kul.


Borgströms utopi snart en dyster verklighet

paradigm | 08 Oktober, 2006 15:01

Så har man blivit taliban igen. Varför inte nazist? Vore roligare att få vara något mer djävulskt än bara efterblivet. Dessutom har jag alltid gillat svastikan, rent estetiskt alltså.

Enligt jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström bygger nämligen löneskillnaderna mellan män och kvinnor i Sverige på samma idé som gör att män köper kvinnor och att talibaner stänger in dem i enmanstält. Hur stor den rena lönediskrimineringen är vill Borgström inte tala om men det framgår att den är under sju procent. Spelar några ynka procent verkligen någon roll?

Ja, om man får tro Borgström så kommer en utjämning göra all skillnad i världen. Jämnställdhet i arbetslivet kommer att "påverka alla andra områden i samhället". Hur det ska ske rent praktiskt säger han inget om. Borgström är en princip-människa; håller man bara på principen så går allt väl. Det är kartan, och inte verkligheten, som gäller.

Vi kommer att nog få den utjämning Brogström efterlyser rätt snart, men jag betvivlar att samhällsklimatet kommer att förbättras av det. Den NO-lärare som gav flickor högre betyg på grund av språklig kompetens gjorde förmodligen rätt. Vad man än jobbar med nuförtiden så bli språkförmåga och social kompetens allt viktigare. Därför kommer kvinnor att kunna ta för sig en allt större del av arbetsmarknaden.

Men det leder oss inte till något Utopia. Det kommer bara att ge oss horder av överflödiga halvanalfabetiska män. Män för vilka det enda möjliga karriärvalet är kriminalitet. Män som kommer att försöka återupprätta sin självkänsla med våld mot såväl kvinnor som män.

Jag tror att ett bättre, vänligare sammhälle för både män och kvinnor måste bygga på en ekonomisk och social jämlikhet för alla. När alla, även obegåvade män, känner att de räknas som fullvärdiga medborgare så kommer man att välja att försöka ha roligt istället för att trycka ned andra, med våld eller vilka medel man nu har till sitt förfogande, i hopp om att man på så sätt ska må lite bättre själv.

Men för att det ska kunna ske behövs en ny vänster...


Forskare upptäckte Gud och fick tio miljoner för besväret

paradigm | 04 Oktober, 2006 16:07

Årets Nobelpris i fysik kammades hem av amerikanerna John Mather och George Smoot. De har tydligen med hjälp av en satellit visat att universum avger bakgrundsstrålning, vilket i sin tur anses ge stöd åt Big Bang-teorin om att universum uppstod vid en viss tid och punkt, som en explosion.

Och? Kommer det här att få stopp på några pandemier eller lösa Israel/Palestina-konflikten? Finns det några praktiska tillämpningar alls? Jag kan i alla fall inte hitta några sådana uppgifter,

Behövs inte, menar en del som vurmar för förutsättninglös grundforskning. Den ska borga för att vi inte snöar in, utan ser på världen med ett vitt perspektiv. Själv köper jag inte detta sysnsätt. Forskar gör man ju därför att man vill lösa ett problem, få något uträttat. Det vida perspektivet ger oss oändliga mängder värdelöst vetande. Och inte är det gratis heller.

Jag tror för övrigt inte att Mather och Smoot forskar förutsättningslöst. Det har vissa problem som ska lösas. Som Hur får man ett Nobelpris, till exempel. Men ett viktigare skäl handlar om religion. Jung sa något i stil med att alla människor är religiösa. Skilllnaden är bara att en del religioner är av sämre kvalitet. Vetenskapligt sinnade personer har ofta svårt att hitta något att tro på. För dem kan Mather och Smoots vetenskapliga religion bli ett substitut. Smoot säger om sin forskning: "Det är som att upptäcka den drivande mekanismen för universum, och är inte det vad Gud är?"

Det här är inte bra forskning. Det är dålig religion.


Grattis Gandhi!

paradigm | 02 Oktober, 2006 20:15

Idag är det Mahatma Gandhis födelsedag, mannen som utan att använda våld gjorde slut på det brittiska kolonialväldet i Indien. Och, apropå förra inlägget, så var han också en hejare på att städa och tvätta.


Tillbaka till framtiden

paradigm | 01 Oktober, 2006 18:05

I gårdagens SvD försöker nyblivna moderata riksdagsledamoten Maria Borelius utmåla det gammaldags klassamhälle som Alliansen nu vill återinföra, som något nytt och spännande. "Vi var många som skruvade på oss när Göran Persson kallade servicejobb för pigjobb i valrörelsen. Tänk så lite insikt han visade om vad ett komplext servicesamhälle kan vara", skriver hon. Så vad handlar det om rent konkret? Borelius ger några exempel: "Gå och handla, städa, hänga upp gardiner, klippa buskarna, rasta vovven, köra bilen till lagning, hämta barnen på dagis." Ja, hur kan någon kalla det för pigjobb? Jag måste vara lika efterbliven som Persson.

I liberal terminologi kallas det för "livschanser" - i vardagsspråk kallas det för pigjobb eller skitjobb. Jag undrar hur många av dem som städar hos andra och sedan kommer hem och ska städa hos sig själva som känner att de fått en livschans. Enligt Borelius är det ett dåligt argument som Maud Olofsson tog kål på med sin motfråga: vem målar hos målaren? Inte särskilt dräpande; städar gör man ju nästan varenda dag - hur ofta målar man?

En livschans, som jag ser det, är en möjlighet att få leva sitt liv på det sätt man själv vill. Att utvecklas som människa, att ha roligt. Sverige är mycket rikt. Vi skulle kunna skapa jobb som gav sådana chanser istället, om det fanns lite fantasi och solidaritet. Men den nya regeringen har inga nya idéer. Och solidaritet eller medkänsla finns inte heller på deras repertoar. Paret Reinfeldt, som rimligen är mycket välbeställda, ger inte sina barnflickor ett öre över minimilönen på 57 kronor i timmen. "De här flickorna blir som familjemedlemmar" säger Filippa Reinfeldt i dagens SvD. Jag slås av den olustiga misstanken att sådana som har sommarkatter snart sitter i regeringen.


Ordning viktigare än kunskap i skolan

paradigm | 30 September, 2006 14:09

Läser i dagens DN att pojkar får sämre betyg än flickor i förhållande till sina resultat på de nationella proven, enligt forskaren Maud Nycander vid Uppsala universitet. Men någon entydig förklaring till varför det är så har hon inte. En lärare som citeras i artikeln menar att ambition i sig bör ge bättre betyg; en NO-lärare anser att verbal förmåga ska få genomslag i betyget även i hans ämnen. Nycanders tänkbara förklaringar handlar om att uppförande, flit slår igenom. Liksom att kvinnliga lärare ger bättre betyg till flickor.

Jag kommer ihåg att jag själv fick sämre betyg av mina kvinnliga lärare i gymnasiet. Då trodde jag mest att det berodde på att de undervisade i språk och att jag helt enkelt hade sämre anlag. Bevisligen har ju kvinnor en fördel på det området. Men när jag gjorde Högskoleprovet så var jag om något lite bättre på de språkliga momenten. Jag fick också på omvägar höra att några tjejer i klassen hade beklagat sig över sina betyg i ett annat ämne och anfört mig som ett argument. Varför skulle jag som var så slö, aldrig antecknade, hade hög frånvaro få så bra betyg? Inte rättvist. Men läraren höll uppenbarligen inte med. I alla fall fick jag behålla mitt betyg.

Det finns nog lika många lärare som förklaringar till det här. Många lärare är nog omedvetna om sina motiv. I en studie från USA, om jag kommer ihåg rätt, så gav man ett stort antal lärare uppsatser som de skulle betygsätta. Vissa var skrivna med en slarvig handstil; andra var prydligt skrivna. Och trots att man gjort klart att uppgiften bara var att betygsätta innehållet så fick naturligtvis samma uppsats olika genomsnittsbetyg beroende på handstilen.

Finns det någon lösning? En tanke är att låta provresultaten helt bestämma betygen. Fast det skulle slå hårt mot nervösa elever. Och proven kan också utformas så att prydlighet smyger sig in i resultatet. Kanske är det lärarna som måste utbildas på det här området. Det är en smula oroande om de anser att uppförande ska slå igenom i alla betyg. Det är ju meningen att eleverna ska använda sin kompetens senare i yrkeslivet. Vem vill ha en läkare som kan medicin lite sådär, men är oändligt väluppfostrad?


Svartskalle-gate

paradigm | 28 September, 2006 14:40

Sjödin-affären verkar bli en utdragen historia. Kanske skulle man haft användning för polygraftester då ord står mot ord. De är ju inte hundraprocentigt tillförlitliga men de är i alla fall objektiva. Hur man bedömer SSU-ordföranden Anna Sjödins och dörrvakten/läkaren Babak Jameis trovärdighet beror nog rätt mycket på vilken bakgrund och politisk inriktning man själv har.

Men om nu Sjödin kallat Jamei för svartskalle, hur allvarligt är det egentligen? Hon är full och irriterad på en dörrvakt och häver ur sig en massa glåpord. Rätt otrevligt, men knappast särskilt anmärkningsvärt.

Värre i så fall är om hon använt våld eller försökt uttnyttja sin maktställning. Men de frågorna hamnar i bakgrunden, allt verkar handla om ordet "svartskalle". Extra märkligt blir det om man betänker att sådana föromlämpningar mot svenskar aldrig uppmärksammas. Hur många personer av invandrarbakgrund har fällts för hets mot folkgrupp riktad mot etniska svenskar? Jag har aldrig hört talas som det. Är det ett brott som aldrig begåtts? Knappast.

Nej, jag menar inte att man ska ta förolämpningar mot svenskar på större allvar. Ta istället alla förolämpningar på lite mindre allvar, och ägna mer kraft åt att bekämpa grövre brott som våld och maktmissbruk.

Bloggtoppen.se

Ingen väljer att ha svenska som modersmål

paradigm | 26 September, 2006 17:08

Läser i DN att Föreningen Svenska läromedel (FSL) oroar sig för att svenska språket ska försvinna ur den akademiska världen, och vad det kan innebära för svenskans utveckling. Kanske oroar de sig också för att svenskan ska försvinna helt, eller så är det bara artikelförfattarens vinkling, lite svårt att utläsa.

Lingvisten Mikael Parkvall avfärdar oron med att svenskan ställning internationellt sett är stark. Det märks på film- och bokproduktion, på nätet, samt i viss mån på antalet människor som har svenska som sitt modersmål. Parkvall verkar vara en av de där akademikerna som ser det som sin speciella uppgift att tala om att det inte finns något att hetsa upp sig över. Fast på en rak fråga om det finns risk att engelskan tar över säger han: "Man brukar säga att det språk som har skriftspråk sannolikt är mer livskraftigt än det som inte har det." Låter inte särskilt övertygande i mina öron.

Jag diskuterade lite med Monica för ett tag sedan möjligheten att starta Engelska partiet för modersmålets avskaffande. På skämt alltså. Men ju mer jag funderar på det desto mer börjar jag undra om det inte ligger något i det. För om det nu gick att välja: vem skulle välja svenska som modersmål framför engelskan? Svenska, liksom andra småspråk, är lite som dövkultur - något som ingen vill ha, men har man väl påtvingats det så intalar man sig att det är något värdefullt. Varför inte tänka om och ge barnen en gedigen utbildning i det språk som de har störst användning för?


Angels in America

paradigm | 24 September, 2006 20:21

Till och med SVT har lyckats göra något vettigt, nämligen att reprisera Angels in America, en annorlunda TV-serie om aidsepidemin i New York på åttiotalet. Missade tyvärr början så någon gång får man väl se om alltihop. Visst märks det att det är en teaterpjäs som omarbetats, men det gör inte så mycket. Tvärtom känns det rätt skönt med lite längre scener med mycket dialog istället för alla ADHD-anpassade tjugosekundersscener som gäller nuförtiden. Och skådespelarna är ruggigt bra - Al Pacino, Meryl Streep - till och med Emma Thompson, som jag brukar ha allvarliga problem med, är långt över förväntan. Även de mindre kända skådespelarna gör mycket bra ifrån sig.

Varför kan man inte göra fler serier som håller den här klassen? Kanske för dyrt; för liten publik. Fast man borde väl kunna sponsra ihop till smalare produktioner? Gör ett pilotavsnitt lägg ut det på nätet och se om någon nappar. Jag hade i alla fall lagt en hundring på den här.


Skrivboken av Siv Strömquist

paradigm | 19 September, 2006 14:03

Bloggosfären är full av stavfel, syftningsfel och sakfel. Mitt inlägg är säkert inget undantag. Det ligger i sakens natur. Hade vi haft redaktörer, korrekturläsare och faktagranskare så hade bloggarna hållit samma klass som vilken dagstidning som helst. Ja, många hade det i alla fall. Kanske är det den insikten som plågar Jan Guillou. Att han, sitt uppblåsta ego till trots, inte är särskilt anmärkningsvärd.

Men det finns alltid rum för förbättringar. Visst finns det naturbegåvningar som Sally Klee som dagligen kan prångla ut högklassiga texter. Men för oss andra kan lite coachning (första stavfelet?) vara på sin plats. Min favoritcoach är Siv Strömquist, eller rättare sagt hennes Skrivboken (Gleerups 1998). I den tar hon upp praktiskt taget allt som är värt att veta om skrivandets ädla konst - kortfattat och rakt på sak. Som till exempel att ordens positioner i en mening ger dem olika emfas. Störst tyngd har oftast slutordet, så man tjänar på att lägga poängen där. Jämför "han var död en vecka senare" med "en vecka senare var han död" så ser ni effekten tydligt. Eller en sådan sak som textbindning - att knyta ihop texten genom att låta varje mening syfta på den föregående. Till exempel kan "Mannen gick hem. Han kokade kaffe" bindas ihop till "Mannen gick hem. Väl hemma kokade han kaffe." Genast lite mer flyt. Hon förklarar också varför upprepningar och passivformer, som en del andra skrivhandbokförfattare varnar för, faktiskt har sin givna plats. "Jag kom, jag såg, jag segrade" är ju en klassiker. Och man kan skriva om "Galoscher används sällan nuförtiden" till det aktivare "Man använder sällan galoscher nuförtiden." Men då hamnar galoscherna, som det ju handlar om, i skuggan och fokus hamnar istället på det anonyma "man".

Strömquists bok är smockfull med sådana här matnyttigheter. Jag kan väl knappast påstå att den gjort mig till någon demonskribent, men jag skriver mycket bättre nu än jag gjorde innan jag läst den. Jag tror att alla som vill utveckla sitt skrivande kan ha glädje av den - särskilt bloggare och andra som inte har tid med någon omfattande bearbetning.


Bok till Guillou

paradigm | 17 September, 2006 15:04

Jimmyroq vill göra en bok med inlägg från olika delar av bloggosfären till Jan Guillou och andra som har lite svårt att hänga med. Så har ni något inlägg ni är extra nöjda med så skicka det hit.

Imorgon står det mellan Six feet under och Vita huset

paradigm | 16 September, 2006 14:00

Årets valkampanj har handlat väldigt lite om politik, eftersom en diskussion om de närmast obetydliga skillnaderna partierna emellan skulle minska ett redan svalt intresse hos väljarna och, än värre, riskera att bli ett reductio in absurdum för hela det politiska systemet. Och det vill ingen av dem som har politiken som levebröd - varken folkvalda, journalister, konsulter eller någon annan som positionerat sig vid köttgrytorna. Här som överallt annars lever man i den populära vanföreställningen att det går att fortsätta som förr.

Istället fokuserar medierna alltmer på personerna i hopp om att detta ska liva upp tillställningen. I gårdagens SvD ägnar man exempelvis två sidor åt partiledarnas "poppighet". Som väntat visar sig det att de gillar sådant som deras väljare kan tänkas gilla. Vänstern äter på Söders etno-chicka restauranger och tittar på Six feet under. Högern gillar Carl Larsson, Peter Dahl och tittar på Vita Huset.

Den enda som vågar sticka ut hakan lite är Göran Hägglund som nämner Salvador Dali som sin favoritkonstnär - en man vars tavlor nog rätt många av kristdemokraternas väljare uppfattar som groteska och obscena, misstänker jag. Kanske borde jag rösta på KD bara därför. Fast det är nog bara en slug machiavellisk fint som jag går på i så fall. Nej, ska man rösta ytligt och inte bli lurad är nog miljöpartiet det givna valet. Maria Wetterstrand är ju utan konkurrens den snyggaste kandidaten.


Sverigedemokraterna på frammarsch

paradigm | 13 September, 2006 16:38

Sverigedemokraterna får 2.4 procent i dagens Sifomätning. Trots att de får mycket mindre uppmärksamhet än småpartier som FI eller Junilistan. Trots att den uppmärksamhet de får nästan alltid är starkt fördömande. SD verkar inte ta stryk av medias behandling, snarare kanske de är hjälpta av den?

Jag träffade en tjej som arbetat på ett dagis i Alby för ett antal år sedan. Hon berättade att alla svenska tjejer slutat eftersom barnen spottade på dem och kallade dem för horor. Barn i sex-sjuårsåldern. I media filtreras allt sådant bort. Där talar människor som skulle få panik av att bo i Alby sig varma för det mångkulturella samhället. Och om man alls påtalar några problem så handlar det om hur invandrare diskrimineras.

För de som lever bakom den putsade fasaden kan nog medias behandling av deras verklighet bli droppen som får dem att lägga sin röst på SD. Kanske löser det inga problem men man får i alla fall en chans att ge igen. Man får en chans att visa att man faktiskt existerar.

Alla etablerade partier är eniga om att frysa ut SD om de kommer in i riksdagen. Samma logik här. Om vi bara låtsas att det inte finns ett problem och ryter tillräckligt högt mot de som vågar hävda motsatsen så försvinner nog problemet av sig självt. Den här attityden ger SD ett drömläge men det verkar alla inblandade vara för dumma för att fatta.


Orimliga partiet

paradigm | 12 September, 2006 21:18

Läser i DN att Piratpartiet som ligger kring en knapp procent i opinionsundersökningarna tror att de kan komma in i Riksdagen. Deras väljare försvinner i statistiken eftersom Temo och de andra inte ringer upp mobiltelefoner, menar partiledaren Rickard Falkvinge. Det låter väl optimistiskt, men det visar sig snart om han har rätt.

Falkvinges idéer om upphovsrätt är i mitt tycke märkliga, även om många uppenbarligen håller med honom. "Om priset för att upphovsmännen ska ha ersättning skulle vara att vi inte får behålla viktiga medborgerliga rättigheter, då får de hitta andra sätt att få betalt.", säger han. Och slänger in en brasklapp om att nästan allt ändå går till distributörerna. Så om upphovmännen får så lite så spelar det ingen roll om vi tar det lilla ifrån dem?

Generaliserar man det här resonemanget till att gälla alla former av upphovsrätt - vilket Piratpartiet gör - så leder till man inte ska kunna patentera något alls. Musik, böcker, film, medicin, uppfinningar - det är bara att ta för sig. Visst läkemedelspatent leder till överpriser, men vem kommer att utveckla mediciner överhuvudtaget utan patent?

Kortsiktigt skulle många tjäna på om patenten försvann. Men i ett längre perspektiv skulle alla självfallet förlora. För försvinner patenten så försvinner väldigt många av upphovsmännen. Och därmed hamnar man snart i en situation där allting är gratis men ingenting till salu. Hyllorna kommer att gapa tomma som i det forna Sovjetimperiet om Piratpartiet får som de vill.


Osalig ande av Carina Rydberg

paradigm | 10 September, 2006 14:38

Marika är död och svävar omkring som en osalig ande (därav titeln) och som en allvetande berättare. Hon följer sina närmaste, kommenterar deras handlingar och blickar tillbaka på sitt liv. Framför allt kretsar hennes tankar kring sin älskade tvillingbror Carl, konstnären vars begåvning hon aldrig når upp till men som hon blir en musa för.

Ytligt påminner boken om de böcker jag läst av Marie Hermansson. En blanding av realism och spänning, med fokus på karaktärerna och sparsamma miljöskildringar. Men Rydbergs ton är betydligt mörkare. "Ibland önskar man människor slapp upptäcka sanningen om sig själva. Det är illusionerna som lyckliggör", är ett rätt typiskt uttalande. Rydberg skriver i en gammal svensk ångesttradition som känns rätt seg, men som jag antar går hem hos många. Hon skriver väldigt enkelt och med någon sorts kvalitet som jag inte riktigt kan fånga i ord - poetiskt, personligt insiktsfullt. Något åt det hållet.

Det jag retar mig på är hur osannolikt det scenario Rydberg målar upp är. Redan tidigt i boken framgår det att Marika har ett incestuöst förhållande med sin bror, som är bisexuell och har ihop det med sin mosters man som i sin tur har ett förhållande med Marikas man. Och så vidare. Att huvudpersonen är ett spöke är inget problem; det hör till berättelsens grundantaganden på samma sätt som att det finns troll i sagorna. Men de här sexuella förvecklingarna känns bara väldigt osannolika. Hade boken utspelats sig på en gaybar så hade det kanske fungerat.

Tyvärr känns det som att Rydberg helt enkelt inte har några idéer. Sex, och lite våld, i en finkulturell förpackning - mycket mer än så är det inte. Den enda behållning är hennes språk. Men i längden spelar det ju ingen roll hur skicklig berättare man är om man inte har något att berätta.


Utan knarkarna stannar Sverige

paradigm | 08 September, 2006 18:15

En heroinist måste, enligt en artikel i dagens SvD, stjäla för mellan fem och tiotusen kronor om dagen för att finansiera sitt missbruk. Och framöver blir det ännu mer eftersom priset på en "kabbe" just gått upp till 700 kronor. Pengar som finansierar krig och terrorism världen över.

Om man legaliserade tung narkotika så skulle knarkarnas brottslighet säkert minska. Förmodligen skulle även deras hälsa förbättras, den skulle avgjort förbättras för dem som finansierar sitt missbruk med prostitution. Och det skulle ju fortfarande vara fullt möjligt att ge dem den vård de behöver. Dessutom skulle talibanerna få en rejäl budgetåtstraming. Så vad är egentligen problemet?

Jag misstänker att det är så här: Vi har levt under antagandet att narkotika bör vara förbjudet så länge att de flesta människor tar det för givet. Under denna tid har samhället byggt upp en massa institutioner som sysslar med narkotikafrågan under det antagandet. Om antagandet är falskt så är det inte säkert att de har någon karriär längre. "Idealet vore att mitt jobb kunde avskaffas", brukar en del med sådana yrken säga. Men om någon antyder att det kanske låter sig göras så blir det annat ljud i skällan.

Missbrukarna har det illa nog med sitt drogberoende. Att göra dem till brottslingar tjänar ingen på. Ingen utom experterna förstås.


Opera i den gamla och den nya världen

paradigm | 05 September, 2006 14:55

Ett billigt, eller rättare sagt gratis, alternativ till att gå på opera är att låna DVDer på bibilioteket. Nu senast såg jag Puccinis Turandot i regi av David Pountney. Och än en gång kan jag konstatera att en amerikansk uppsättning av samma föreställning som jag sett tidigare är avsevärt bättre.

För i Europa ska varje opera uppdateras, sättas in i vår tid för att tittarna ska kunna relatera till den. Det är i alla fall tanken. Resultatet blir alltid att musiken och handlingen (den ursprungliga handlingen) hamnar i skymmundan på bekostnad av regissörens uppsvällda ego. Dekor, kostymer och ljussättning blir också allt viktigare. Allt som kan användas i uppdateringens tjänst prioriteras högt. Musiken är det som prioriteras lägst, eftersom man inte kan ändra den - då skulle publiken garanterat svika. Resultatet blir lite som när vuxna försöker visa ungdomar att de minsann hänger med. Som en lärare som säger till sina elever: "Yo kids, vetenskap är som ett raveparty - wow, liksom!"

I USA gör man istället operor som kan tyckas dödligt förutsägbara, eftersom de inte tillför något nytt. Här handlar det enbart om att återge något så pietetsfullt som möjligt. Vilket bara vore ett problem om David Pountney verkligen var ett större geni än Puccini. Resultatet blir hög musikalisk kvalitet och enkel och tydlig regi, som till exempel i den uppsättning av Turandot som gjordes på San Francisco-operan 1994 i regi av Brian Large.

Varför blev det så här egentligen? Kanske har de europeiska länderna en kulturpolitik som syftar till att nå ut till en större publik. I Sverige är det helt klart så, i alla fall av de stora subventionerna att döma. Själv tror jag att uppdateringskitschet har motsatt effekt. Man får inte en chans att se vad det är som har gjort Puccini, Verdi och de andra uppskattade världen över. Sätt upp Puccini, inte Pountney, och låt folk bestämma själva. Och om det visar sig att det bara är en minoritet som gillar opera så går väl livet vidare.


Vem lockas av Islam?

paradigm | 03 September, 2006 15:57

Vad är det egentligen som får svenskar att lockas av islam? Väldigt lite tycks det, med tanke på hur få som konverterar. Men en del gör det ändå. I DN Söndag porträtteras två av dessa Terése och Elin, två helt vanliga tjejer, eller?

En banal förklaring till deras konvertering verkar handla om utseende. Terése berättar att hon fick många frierier när hon satte på sig slöjan och att andra muslismska tjejer var avundsjuka. Elin säger att hon har dåligt självförtroende vad gäller sitt utseende och att hon känner sig vacker när hon har sin nikab på sig.

Men en kanske viktigare orsak verkar vara ett behov av att se världen i svart och vitt. Det finns en gud, inte någon luddig treenighet. Och Satan som praktiskt taget försvunnit ur kristendomen finns kvar som en förklaring till allt ont som sker. Och himlen är precis som i filmerna: fåglarna kvittrar och blommorna blommar. Elin drömmer om att leva i en shariastat där otrogna kvinnor stenas till döds. Och män, tillägger hon, men hur ofta sker det egentligen?

När man läser den här artikeln är det svårt att inte gripas av misstanken att Islam är en religion som drar till sig fanatiker och att det är av det skälet som terrorister nästan alltid är muslimer. När hörde man senast talas som en hinduisk, kristen eller buddistisk terrorattack?

I debatten försäkras gång efter annan att det inte handlar om religionen utan om fundametalism. Men varför har i så fall just den här religion så många fundamentalister? Och varför är muslimska fundamentalister så mycket våldsammare än till exempel kristna? Risken är nog att man vill vifta bort det obekväma faktum att det just är religionen som är problemet.


En blekt blondins bekännelser

paradigm | 31 Augusti, 2006 15:55

Dagens SvD citerar en av moderaternas kandidater i Nykvarns kommun, Agneta Östman-Wenger, som beklagar att barnen i Sverige blir allt mörkare: "Jag älskar att se små lintottar. Är det fel i ett land som ursprungligen kryllade av dessa?", undrar hon i ett mejl.

Det är väl inte säkert att Agneta är mer rasist än alla barnlösa par för vilka blondhet står högt på önskelistan, eller alla män världen över som föredrar blondiner. Men det är lustigt att se den infällda bilden av henne i notisen. Uppenbart ljusblond - med korpsvarta rötter. Kanske har hon lösningen på problemet i sitt badrumsskåp?


Långt straff för Bobbys mamma

paradigm | 29 Augusti, 2006 14:34

I gårdagens DN kritiserar socionomen Hjördis Flodström Nilsson det rättssystem som kan döma förståndshandikappade som Bobbys mamma till långa fängelsestraff. Hon beskriver det som "både grymt och meningslöst mot en människa som inte har en möjlighet att förstå vad han eller hon gjort". Samtidigt påpekar hon att det inte går att döma till vård eftersom dessa personer inte går att rehabilitera.

Hon söker förklaringen till den här situationen i vår historia. Tvångssteriliseringar och andra övergrepp har lett till att ingen vill ta i frågan. Det politiskt korrekta har varit att ge dessa "intellektuellt funktionshindrade" samma rättigheter som alla andra, något som enligt artikelförfattaren sker till ett högt pris som fallet Bobby illustrerar.

Jag är inte så säker på att den här missriktade och destruktiva välviljan har en historisk förklaring. Jag är föga insatt i den historien, men jag vet att jag själv tycker att det är obehagligt att säga till någon annan att de inte håller måttet. Jag tror att de som likställer dessa människor med oss andra mest gör det för sin egen skull. De gör det för att bespara sig själva obehaget av att säga "du duger inte som förälder" eller "du bör inte ha körkort" eller vad det nu kan handla om.

Det obehaget byter man hellre ut mot den angenäma känslan av att vara en stor humanist. Och när det sedan går åt helvete så säger man att det är en tragedi eller en olyckshändelse. Eller möjligen kan man skylla på någon av de inblandade. Men aldrig faller det en skugga över dem som har det största ansvaret - de "goda" människorna.


Gryning över Kalahari

paradigm | 28 Augusti, 2006 13:47

För ungefär 83 000 är sedan utvandrade en liten grupp människor, förmodligen bara några tusen, ut ur Afrika genom Bab el mandeb, "Sorgeporten", vid Röda havets sydspets, och gav upphov till alla nu levande människor. Allt enligt klimatologiska och genetiska bevis. Evolutionen hinner inte göra mycket på en så kort tid så vår natur, våra inneboende egenskaper, var redan då densamma som de är idag, menar Berg. Vi skapades i Afrika, kort sagt. Än idag finns det folkslag, bushfolk och pygméer, som lever ett mycket traditionellt liv i stil med hur de första människorna levde. Kan vi lära oss något av dem om oss själva? Om hur vi är och eventuellt borde vara?

Ja, menar Lasse Berg. Och han målar upp en mycket ljus bild av bushfolken i Kalahariöknen. "Jag mår bra av att vara med människor som ständigt har det där befriande skrattet i beredskap, som trivs med varandra och så generöst innesluter mig i sin gemenskap", skriver han till exempel. Och viktigast av allt: bland dessa ädla vildar råder jämlikhet, både mellan könen och mellan enskilda individer. (Nåja, allt är ju relativt.) När vi vandrade mellan horisonterna, som Berg så poetiskt uttrycker det, som samlare och jägare i små jämlika grupper, då var vi lyckliga.

Och det är denna inneboende godhet, empati, solidaritet eller vad man vill kalla det som gjort oss så framgångsrika som art. För vår empati har gett oss en fenomenal samarbetsförmåga, den har förmodligen gett oss språket och de kunskaper som kan bibehållas med det. Det är detta vi använt vår stora hjärna till snarare än att gå upprätt eller andvända verktyg, menar Berg (och många forskare med honom).

Berg är uppenbart rädd för att romantisera exotiska folkslag. Han skriver därför uttryckligen att det som är naturligt inte nödvändigtvis är rätt. Men hela boken andas motsatsen. Om ondskan säger han till exempel: "Bara en omsorgsfullt uppbyggd gemensam moral grundad på den godhet som är vår innersta natur kan skydda oss." Och om det moderna livet: "Allt detta har blivit så normalt att vi inte ser hur naturvidrigt det är. Vi är gjorda för något annat."

Det moderna livet började ur ett evolutionärt perspektiv för ungefär 10 000 är sedan med jordbruket. Med denna uppfinning blev vi ojämlika - den som ägde jorden kunde leva på andras arbete. Överskottet lade grunden till städer och senare riken. Tillsammans med bofastheten gjorde jordbruket det möjligt att äga saker, något som förekom i väldigt begränsad omfattning tidigare, vilket i sin tur ledde till ökat våld. Vi fick dessutom en ensidig kost, trångboddhet och sjukdomar på köpet. "Slutsatsen är oundviklig. Miljöförstöring, sociala konflikter och mänskligt lidande har sin grund i jordbrukets och civilsationernas uppkomst." Bergs sluttanke är att vi inte kan återgå till naturtillståndet, men kanske kan vi hitta en modern motsvarighet.

I grund och botten håller jag med honom. Om 15 procent av befolkningen har en psykiatrisk diagnos, uppemot var femte man är alkoholiserad och vartannat äktenskap spricker, så är vi nog gjorda för något annat. Men vad? Det känns självklart att samhället borde vara anpassat efter vår natur, men hur den anpassningen ska ske är en svårare fråga. För Berg är vi jämlika av naturen och därför borde samhället vara jämlikt. Det kan låta uppenbart, och jag tror själv att ett mer jämlikt samhälle än dagens är att föredra. Men med samma logik kan man säga att kvinnor bör/vill stanna hemma och passa barnen eftersom det i alla kända kulturer är kvinnans mer än mannens uppgift, som Elise Claesson gjorde nyligen i SvD. Om ett beteende är oberoende av kultur så antyder väl det ett beroende av natur? Här slår dock Berg bakut: "Vi kan ordna våra könsroller precis som vi vill", slår han fast utan någon närmare förklaring.

Debatten om den mänskliga naturens roll i politiken har just börjat. Man kan inte avkräva vare sig Claesson eller Berg några färdiga tankesystem. De bör snarare ha en eloge för att de tar upp frågan överhuvudtaget. (Claesson blev snabbt anklagad för att hennes resonemang riskerade att leda oss till en fascistdiktatur. Säger en hel del.) Gryning över Kalahari är en bra, och lättläst introduktion i det här ämnet. Den väl underbyggd, rolig och inte särskilt polemisk. Rekommenderas alla som vill bilda sig en egen uppfattning istället för att förlita sig på proffstyckarna.


Motdemonstranter

paradigm | 23 Augusti, 2006 15:37

Döda de rika! skanderade en liten grupp motdemonstranter vid gårdagens manifestation mot fastighetsskatten. En rätt självdestruktiv hållning kan man tycka med tanke på att den lilla skara människor som fortfarande räknar sig som vänster i hög grad är just rika. För vänstern är motdemonstrationen ett desperat sätt att få uppmärksamhet. Man har inga egna åsikter (inga som någon tar på allvar i alla fall) utan nöjer sig med att vara emot andras.

Man kan tycka vad man vill om att välbärgade villaägare går ut på gator och torg för att försöka bli ännu mer välbärgade. Grejen med med yttrandefrihet är att alla ska få föra fram sin åsikt. Motdemonstrationen är mer än något annat en demonstration mot yttrandefriheten. Det är nog ingen slump att de som tills helt nyligen kallade sig kommunister (och nazister) är de flitigaste motdemonstranterna.


Låt barnen rösta - på riktigt

paradigm | 21 Augusti, 2006 17:05

För något år sedan förelsog barnläkaren Hugo Lagercrantz att barn skull beviljas rösträtt. Men vid närmare påseende var han inte så djärv som han ville ge sken av; det var snarare föräldrarna som skulle få mer rösträtt. Så här uttryckte han det:

Min uppfattning är att det enda sättet att förändra situationen är att barnen får rösträtt, det vill säga att föräldrarna får rösta för barnen. Motiveringen är att alla människor har lika stort värde. Även små barn och nyfödda är medborgare med fullt människovärde. Liksom många gamla och förståndshandikappade människor får rösta via ombud, så måste barnen också ha rätt till detta.

Själv tycker jag att det är ett stort problem att förståndshandikappade får rösta, när även normalbegåvade personer röstar på dem som ser bäst ut och liknande. Är inte det illa nog?

En del barn, däremot, borde få rösta, på riktigt alltså, och inte som i Lagercrantz förslag. När man satt en artonårsgräns så har man i praktiken medgett att det finns en poäng med meritokrati - att låta de bäst kvalificerade styra. Men varför ska intelligenta och omdömesfulla tolvåringar stå tillbaka för horder av dementa eller halvdementa åldringar? Vem vinner på det?


Spökhistorier i akademisk förklädnad

paradigm | 18 Augusti, 2006 13:28

Så har det kommit ännu en bok om svensk rasbiologi. Maja Hagerman vill förklara hur bilden av den nordiska människans överlägsenhet växt fram. Och alla recensenter jublar.

Men behöver verkligen vår uppblåsthet förklaras med en historisk analys? Antropologer som Donald Brown menar att det inte finns ett folk på jorden som inte har en föreställning om den egna gruppens förträfflighet (och har såvitt jag vet inte fått mothugg). Vi är alltså precis som alla andra i det avseendet. Hur intressant är det egentligen?

Det verkar som att böcker av det här slaget fungerar som en nervkittling för en del personer. Berättelser om något väldigt ondskefullt som lurar i vår närhet. Om detta ondskefulla finns hos alla andra blir det banalt och skrämseleffekten uteblir. För vem skulle läsa en bok om Yanomamö-indianernas överlägsenhetskänslor?


Extremism lösningen för misslyckade ideologier?

paradigm | 15 Augusti, 2006 15:39

Mer Kristian Karlsson (mannen som gillar Bullshit). I söndagens SvD beklagar han den så kallade konsensussjukan, det att alla partier i stort sett har samma åsikter. Han rekommenderar en bok som tydliggör skillnaderna, nämligen Ett annat Sverige av Johan Norberg och America Vera-Zavala. En nyliberal och en kommunist ska alltså vitalisera debatten är det tänkt.

Fast vem tror på kommunismen idag? Livets Ord har förmodligen fler anhängare. Och det är nog det som Karlsson (och Norberg) gillar med den här boken. De nyliberala idéerna har fått gott om uppmärksamhet under lång tid utan att väcka något större intresse. Kanske hoppas man på att ändra på detta genom att påstå att politiken i grund och botten handlar om ett val mellan nyliberalism och kommunism. Själv skulle jag påstå att den ideologi som behöver jämföras med kommunismen för att framstå som attraktiv är rätt körd.

Vad som behövs är inte extrema idéer, utan nya idéer. Som psykologen Steven Pinker har påpekat bygger vår tids ideologier på teorier om människans natur som är flera hundra år gamla. Och teorierna har i stort sett gått ut på att människan inte har någon natur utan helt bestämms av de yttre omständigheterna. Både inom liberalismen och socialismen har man därför velat skapa en ny människa genom att omforma samhället. Idag vet vi vad många vetat hela tiden, nämligen det finns en mänsklig natur - inneboende egenskaper som inte går att omforma efter behag. Därför har de traditionella ideologierna ingen framtid, hur extrema och tillspetsade de än gör sig. I framtiden måste vi bygga samhället utifrån hur människor faktiskt är, och inte hur vi önskar oss att de ska vara.


Im Kirchsteigerland

paradigm | 11 Augusti, 2006 16:17

Både DN och SvD tog igår upp fenomenet Ernst Kirchsteiger. Såväl män som kvinnor tycks falla före denne avspände livsstilscharmör. Fast mest kvinnor misstänker jag. Själv tycker jag att hans fullkomligt reservationslösa blick är lite kuslig. Som om ett rovdjur dolde sig bakom den där mysfasaden. Men så är jag rätt lättskrämd också.

DN:s Bo Madestrand menar att Ernst är en av idag få som gör något för integrationen. Med sitt avspända förhållande till unga invandrarkillar visar han att man kan umgås med invandrare även om man kommer från svensk medelklass, menar Madestrand. "De trogna tittarna lär knappast invända, Ernst kompisar är våra kompisar." Han passar också på att ge en känga åt Vellinge, en särskilt segregerad kommun i Skåne och frågar sig varför just denna kommun inte gillar invandrare, utan att komma på något svar.

Det enkla svaret är att ingen gillar mångkulturellt boende; ingen som har råd att låta bli i alla fall. Och det spelar ingen roll var man står politiskt. Vänstern har sitt eget Vellinge i form av Södermalm. Bor Madestrand eller Kirchsteiger i Alby eller Rinkeby? Nä, knappast. Ernst kompisar inte är våra kompisar - de är inte ens hans kompisar.

I SvD kritiseras Ernsts program för att vara orealistiskt av TV-krönikören Lena Andersson. "Men vem har en anordning så att de kan steka fläskpannkaka när de jobbar utomhus?" undrar hon. Ingen förstås. "Nya rum" är bara ett av många program och tidskrifter som erbjuder människor det ställföreträdande livet. Vi umgås med "Vänner", lagar mat med Tina, renoverar till exempel gamla möbler med Ernst. I verkligheten är det många som lever ensamt, slänger något halvfabrikat i mikron och köper möbler på IKEA.

Att vi nu erbjuds att hänga med unga invandrarkillar på samma sätt är inte, som Madestrand tror, något som främjar mångkulturalism. Snarare är det en bekräftelse på att integrationstanken nu försvunnit in i den fantasivärld som många önskade var verklig, men som man egentligen inte tror på.


Bullshit

paradigm | 08 Augusti, 2006 15:34

SvD:s ledarskribent Kristian Karlsson har sett Bullshit (TV6) och är uppenbart road. Enligt Karlsson krossar programledarna Penn & Teller politiskt korrekta myter och riktar "en vass udd rakt in i sidan på etablissemanget". Liksom Karlsson själv är de liberaler. Han liknar dem vid granskande journalister men utan det "pretentiösa anslaget". Och pretentiös kan man knappast kalla Juliet Penn, som skriker mer eller mindre konstant, och kallar sina meningsmotståndare för "asshole".

Men vilket politiskt korrekt etablissemang är det Penn & Teller går till attack mot? Tja, homeopater, domedagsprofeter, konspirationsteoretiker - ni vet, de där uppe. "Att göra narr av sådana personer är förstås ingen match, men det är god underhållning", skriver Karlsson. Att sparka på någon som redan ligger och dessutom låtsas göra det ur ett underdog-perspektiv är visserligen magstarkt, men knappast särskilt roligt. Visst finns det skojare som borde sättas dit, men man måste också inse att livet är fullt av val som man inte kan göra utifrån vad som är vetenskapligt bevisat. Rent logiskt kan "det finns inga som helst belägg för" också uttryckas som "det är fullt tänkbart att". Men för Penn & Teller är allt som är obevisat bara "bullshit". Med den argumentationstekniken har dessa vetenskapsgroupies lyckats bli utnämnda till gästforskare vid MIT. Det är bara att gratulera.

Själv skulle jag uppskatta ett program som verkligen gick till attack mot etablissemanget. Som till exempel den liberala grundtesen att individen vet bäst. Det finns trots allt forskning som klart visar att kollektiva beslut är långt överlägsnare. Och jämfört med liberalismen så är alternativ medicin eller udda sekter några droppar i havet. Här har vi skitsnacket som styr världen. Fast skulle Penn & Teller attackera det verkliga etablissemanget skulle de kanske riskera att uppfattas som några av de kufar som de gör sig lustiga över.

Det brukar vara udda personer som kommer med de nya idéerna, och det är alltid etablissemanget och de som underkastar sig det som skrattar åt det nya. Eller hugger huvudet av kättarna om man har den möjligheten. Något sådant behöver Penn & Teller inte oroa sig för.


Dags att sluta betala TV-licensen?

paradigm | 04 Augusti, 2006 14:54

I gårdagens SvD finns en artikel som handlar om SVT:s svårigheter att locka till sig de unga tittarna. Författarna konstaterar att de unga (15-24 år) tittar mindre på program som riktar sig speciellt till dem, som till exempel Raggadish, än på Faktum och Josefsson.

Men intressantare är att inget av de ovan nämnda programmen komer i närheten av amerikanska dramaserier som Desperate Housewives eller OC. På frågan varför SVT inte satsar på sådana serier istället svarar planeringschef Thomas Nilsson att deras mål är "att erbjuda ett utbud med bredd och djup". Ett fint svar. Men faktum är att Faktum är minst lika ytligt som vilken teveserie som helst. Och Josefsson är definitivt mer show än analys. (Hur djuplodande Raggadish är har jag inte koll på.) Dessutom lockar de amerikanska dramaserier som man ändå (trots sitt uppdrag) köper in inte de unga tittarna.

Det är svårt att förstå hur man kan misslyckas så fullständigt med en sådan monsterbudget. Pengar som vi kommer att få en massa käcka, låtsas-provocerande, politiskt korrekta (vänsterliberala) ungdomsprogram för i höst. Som ingen kommer att titta på. Hurra.


Bill Gates - människans bästa vän

paradigm | 31 Juli, 2006 17:17

I gårdagens DN refereras en undersökning om vilka yrken som anses prestigefyllda i USA. Lustigt nog visar det sig att i världens mest tävlingsinriktade och penningfixerade land så har direktörer, börs- och fastighetsmäklare lägst anseende. Istället toppas listan av yrken där man hjälper andra - brandman, läkare, sjuksköterska med mera.

Kanske är det därför Bill Gates nu vräker ut pengar på olika välgörande ändamål - för att inte bli ihågkommen som den störste skitstöveln. Liberala journalister gör sitt bästa för att heja på honom förstås. Men utan att säga något om att det politiska system som gjort Gates rik också i hög grad bidragit till de problem som han försöker lösa.

Kanske håller amerikanerna på att tröttna på armbåga sig fram. Kanske är de på väg att inse att livet är till för att levas; att det inte är en tävling som ska vinnas. I så fall ligger Gates illa till.


En svensk kanon - för oss som gillar att ha det lite småtråkigt

paradigm | 29 Juli, 2006 14:38

I dagens SvD försvarar folkpartisten Cecilia Wikström sitt förslag om att vi bör införa en svensk kanon - en lista över vilka böcker som är särskilt viktiga och som man bör läsa i skolan. Med en sådan tror hon att barnens kunskaper i det svenska språket skulle förbättras.

Riktigt hur kan hon inte förklara men hon framhåller Frankrike som ett föredöme i sammahanget. Där är minsann de nationella klassikerna en självklarhet i skolan. Det framgår inte av Wikströms artikel om franska barn är bättre på franska än svenska barn är på svenska. Vad som däremot framgår tydligt för alla och envar är att Frankrike är ett provinsiellt bakvatten, där psykoanalys och marxistisk sociologi är à la mode. Det är väl rätt misstänkt att deras inskränkta kulturpolitik är en del av förklaringen.

Ändå finns det en poäng i det Wikström säger. Vissa böcker är nog effektivare i att öka språkkunskaperna än andra. Frågan är bara vilka. Här måste man väga kvalitet mot popularitet. Själv gillar jag Strindberg, men jag tror att de flesta barn skulle bli ihjältråkade av honom. För att inte tala om Ivar Lo Johansson - aptrist typ. Samtidigt behöver man inte ta till riktig skräplitteratur heller. Många populära författare håller faktiskt hög klass - Stephen King, Isaac Asimov eller, om det av någon anledning måste vara svenskt, varför inte Marie Hermansson?

Fast det skulle väl bli för pinsamt att ta med King i en kanon - fransmännen skulle ju skratta ut oss.


Malinconia, ninfa gentile

paradigm | 25 Juli, 2006 14:29

Som jag nämnt tidigare blir man inte lyckligare av pengar, även om alla tror det. Men vad blir man lycklig av? Och går det ens att mäta lycka vetenskapligt?

De psykologer som menar att man kan det definierar lycka som livstillfredsställelse eller subjektivt välbefinnande. Och deras slutsats är att lycklig är ingenting man blir utan mer något medfött. Personlighetsegenskaper som extraversion och känslomässig stabilitet, som både är starkt ärftliga och förändras rätt lite under ens liv, är av central betydelse. De betyder långt mer än kön, inkomst, utbildning, etnicitet och religion sammantaget.

Fast ett problem med den här forskningen är att man egentligen bara mäter huruvida människor uppger att de är lyckliga. Till viss del är det "social desirability", viljan att ge ett positivt intryck på andra som smyger sig in i de här testerna. Men man vet att utåtriktade, känslomässigt stabila personer reagerar mer positivt på behagliga bilder och att introverta, instabila personer reagerar starkare på obehagliga bilder. Så något mer än en fasad tycks det vara.

De flesta psykologer menar, som folk i allmänhet, att lycka eller subjektivt välbefinnande är något eftersträvansvärt. Men inte alla. Gerald Clore vid University of Illinois menar att de negativa känslorna är underskattade. De lär oss saker mycket effektivare än de positiva, och de lär oss mer eftersom det finns fler negativa känslor än positiva, menar Clore. Om man ångrar något så kommer man lättare ihåg att inte göra så igen; blir man rädd för åskan kanske man söker skydd och slipper att träffas av blixten - negativa känslor ger oss information om vad som händer och vad vi kan göra åt saken. Lyckliga människor brukar vara optimister, vilket inte är så lyckat när det gäller bilkörning eller att bedöma hur farligt det är att röka eller dricka. Journalister refererar sällan den forskning som säger att glada och optimistiska barn dör tidigare än andra.

Fast lyckliga människor kanske får ut mer av den tid de har. Det kan jag omöjligen veta. Jag har inte själv de personlighetsegenskaper som borgar för ett lyckligt liv. Ändå tycker jag att jag får ut en hel del av livet. Jag har inget emot vare sig positiva eller negativa känslor i sig. Man kan få ut något av båda, och båda kan vara destruktiva. De negativa känslorna är en större utmaning, men ger också ofta mer. Jag gillar till exempel Bellinis musik. Den uttrycker en melankoli som förmodligen inte ger några pluspoäng på lyckotester. Men den ger ändå något som jag är glad (?) att jag kan tillgodogöra mig.

Jag tror att vi lever i ett lyckofixerat samhälle. Det ska vara happy end och det får inte finnas några skuggor någonstans. Kanske är min negativa personlighet ett bra vaccin som hindrar mig från att bli en av det.


Konspirationsteorier

paradigm | 23 Juli, 2006 13:21

I dagens SvD skriver Tomas Eriksson om konspirationsteorier - alltifrån stockholmare som planterar ut varg i obygden för att jävlas med glesbygdsborna till teorin att världen styrs av det Babylonska brödraskapet, med medlemmar som George W. Bush, Hillary Clinton och vår egen kungafamilj, som inte alls är människor utan reptiler från en annan dimension.

I artikeln citeras den franske journalisten Antoine Vitkine som menar att konspirationsteorier har blivit så populära därför att världen blivit så komplicerad. Och det låter ju rimligt. Religioner fyller ju samma funktion, och väldigt många av de här teorierna har nära anknytning till olika religioner.

Men ett problem med artikeln är att den enbart tar upp teorier som verkar helt orimliga. Längst ned i en separat avdelning finns dock en brasklapp: där påpekas det att en konspirationsteori kan vara sann (under rubriken "Konspirationteorier bottnar i misstron mot makthavare").

Det hade varit intressant att utveckla det påståendet lite mer. Det känns lite naivt när man så ensidigt trycker på dessa teoriers orimlighet. I artikeln sägs det till exempel att när någon påstår att det som syns på ytan egentligen är dess motsats så bör man bli misstänksam. Som om den fasad folk håller sig med inte dolde något! Det finns väl knappast någon människa som aldrig betett sig manipulativt och bedrägligt. Om någon hävdar att en eller flera personer är precis vad de utger sig för att vara blir i alla fall jag misstänksam. Särskilt om de är makthavare.

Själva tanken på att mäktiga personer snackar ihop sig och kör över vanligt folk är faktiskt högst rimlig. Vad är en priskartell, till exempel, om inte en konspiration? När media fokuserar på knäppa teorier så blir konspirationsteori synonymt med vanföreställning. På så sätt går man maktens ärenden istället för att granska den. Och nej, jag ser ingen konspiration i det. Bara lat journalistik.


Sverker Åström till Mellanöstern

paradigm | 20 Juli, 2006 15:24

I dagens DN uppmanar Sverker Åström regeringen att erkänna palestiniernas regering utan att dessa ska behöva erkänna Israels rätt att existera. Varför egentligen? Ja, enligt Åström kan det korrekt genomförda valet tolkas som en positiv utveckling. Hamas arbetar till exempel för ökad jämställdhet påstår han. Och han citerar Jimmy Carter som menar att oskyldiga palestinierna behandlas illa bara därför att de röstat på Hamas.

Vi har alltså i grunden missförstått Hamas intentioner om man får tro Åström. "Härtill är först att säga att Hamas stadga från 1988 och dess valmanifest inte propagerar för Israels utplåning med våld, till skillnad från den iranske presidentens vilda hotelser", skriver han. Jag har redan citerat manifestet men här kommer det igen: "Stenarna och träden kommer att säga: Oh muslimer, det är en jude bakom mig, kom och döda honom!" Långtifrån vilda hotelser? Man kan undra vad de ska säga för att Åström ska bli upprörd. Av deras handlingar framgår det tydligt att det inte är några tomma ord.

Men visst, om Hamas har blivit så moderna och framstegsvänliga kan vi väl skicka Åström som ett fredssändebud, nu när han är ute ur garderoben. Det blir säkert ett varmt välkomnande


Just nu kan det vara läge att drabbas av panik

paradigm | 14 Juli, 2006 18:07

Det är lustigt, eller sorgligt, att medan irrationella rädslor dominerar många människors liv så förblir de verkliga farorna ofta ignorerade. Rädslan för att göra bort sig, för spindlar eller för att man glömt stänga av spisen blir så allvarlig att man måste söka hjälp. Men ingen tycks överdrivet rädd för bilar, berusade människor eller hala badrumsgolv.

Eller för pandemier, för att ta ett verkligt allvarligt exempel. WHO varnar och varnar, och inget händer. Eller väldigt lite i alla fall. I dagsläget är det bara omkring 40 länder som har en beredskapsplan. I de flesta fattiga länder kommer en pandemi att slå hårt. Men även här skulle en pandemi kunna utplåna en ansenlig del av befolkningen. Kanske kommer jag och många andra få se vår bekantskapskrets reducerad med en tredjedel - långtifrån omöjligt. Det är svårt att riktigt föreställa sig livet efter en sådan händelse. Om man nu själv råkar överleva.

Och ändå går allt bara på i samma hjulspår. Det är nästan som om vi ber om det.


Hembiträdet av Marie Hermansson

paradigm | 10 Juli, 2006 13:19

Yvonne Gärstrand hamnar av en tillfällighet i ett villaområde. Och blir hakad ungefär som av en teveserie - samma avgränsade miljö och återkommande karaktärer. Men till skillnad från på teve kan hon kliva in och bli en del av den här världen. Och det är precis vad som händer - hon börjar arbeta som städhjälp i ett av husen.

Den här upptakten är rätt typisk för Marie Hermansson. I hennes böcker befinner man sig i något sorts gränsland mellan verklighet och fantasi. Hon framkallar en krypande känsla av att något inte är riktigt som det ska. Som i en bra skräckfilm. Just den här boken hör också rent genremässigt till spänningslitteraturen; den kan väl närmast beskrivas som en psykologisk thriller. Men Hermansson skriver inte typisk genrelitteratur; hon har en helt egen stil; en sorts thriller-realism kanske man kan säga.

I centrum för berättelsen står Bernhard, som Yvonne städar hos. En vek, sinnlig, behövande man som bakom sin handfallenhet är en manipulativ och självupptagen person, hänsynslöst vädjande till kvinnors modersinstinkt. Han tycks vara en del av ett tema i boken om framgångsrika kvinnors problem med män. Uppenbarligen är det ett hårt öde att vara alfahona. Lösningen, antyder författaren, är att hitta någon som inte bryr sig om den sociala rangordnigen. Som outsidern Tomas.

Hermansson skriver lättläst, alltför lättläst menar en del. Själv har jag inget problem med det. En del populära författare bruka skriva så enkelt att man inte behöver anstränga sig alls, men så att man inte heller får tillbaka något. Inte Hermannson. Hon skriver effektivt: man får tillbaka väldigt mycket för sin investerade tid och uppmärksamhet. Hennes enda brist är att hon inte kan avsluta sina berättelser på ett bra sätt. Kanske borde hon ta Isaac Asimovs råd att skriva slutet först. För en bok med en dålig början och ett bra slut är mycket bättre än tvärtom.


Buffy saved the world - a lot!

paradigm | 04 Juli, 2006 22:04

Så har jag sett det allra sista avsnittet av Buffy - sju säsonger blev det totalt om den Buffys kamp mot vampyrer, demoner och andra elakartade typer. Just nu känns det lite tomt, men jag tror att serien har gett sitt; en fortsättning hade nog känts lite segt.

Många saker bidrog till att göra Buffy till en av de bästa serierna under senare år. Bra skådespelare till exempel, som Sarah Michelle Gellar, Alyson Hannigan, Eliza Dushku med flera. Och trovärdiga, omsorgsfullt uppbyggda karaktärer. Även perifera karaktärer är väldigt välgjorda. Man ser aldrig några spår av hafsverk i Buffy.

En annan viktig faktor att serien rör sig så lätt mellan olika genrer - skräck, drama, komedi, tragedi, action - allt smälter ihop till en helhet på ett sätt som är rätt unikt. Det gör att handlingen blir mer varierad och mindre förutsägbar än i många andra serier. Ett särskilt plus är att man inte dragit sig för att låta djupt tragiska händelser drabba centrala karaktärer. Samtidigt är serien mycket rolig, i synnerhet dialogen. Joss Whedon som skapat Buffy har en bra känsla för när man ska skämta och när man ska vara allvarlig. Han skämtar aldrig bort något.

I Sverige har Buffy visats i Kanal 5, som gett den dåliga sändningstider på grund av de våldsamma actionscenerna, vilket känns hellöjligt. Verkliga människor som ligger massakrerade på marken medan släktingarna skriker av förtvivlan - sånt visar man när som helst. Men om Buffy kör en påle genom hjärtat på en vampyr så att den förvandlas till damm då är tydligen gränsen nådd.

Vad man helt bortsett ifrån är att Buffy faktiskt är en samling uppbyggliga berättelser. Whedon har inte fördjupat sig särskilt mycket i den klassiska bilden av vampyren. Han använder den istället för att belysa vissa mindre tilltalande sidor av det nutida Västerlandet. Vampyrer är, i hans tappning, njutningslystna, känslokalla endimensionella varelser, inriktade på att exploatera andra för kortsiktig behovstillfredsställelse. Mot vampyrerna står alltså Buffy, den självuppoffrande, plikttrogna, principfasta hjältinnan. Sensmoralen är att det är lätt att vara en vampyr och svårt att vara människa, men det är bara människan som lever på riktigt.

Jag tror som sagt inte att en fortsättning vore särskilt lyckat, men man kan ju alltid hoppas på fler filmer eller serier av Whedon.


Malin Siwes förhöjda livskänsla

paradigm | 01 Juli, 2006 15:36

Under rubriken "Förbjud allt, för säkerhets skull", raljerar Malin Siwe över de som vill att det ska vara förbjudet att köra bil och tala i mobiltelefon samtidigt. I så fall bör allt snack i bilen bannlysas, liksom trötta förare, barn som passagerare och så vidare. "Den som alltid sätter försiktighetsprincipen främst förkväver det liv han vill rädda", sammanfattar hon.

Jag skulle förstå det här resonemanget bättre om Siwe tog upp frågor som legaliseringen av polygami eller knark. Något som skulle ha en stark påverkan på ens livssituation. Jag skulle inte hålla med, men jag skulle åtminstone förstå poängen. Men de flesta liberaler skyr sådana frågor för att istället kämpa för rätten att få prata i telefon vid olämpliga tillfällen eller att cykla utan hjälm. Vem bryr sig? Det handlar inte om en frihetslängtan; det är bara ett infantilt trots, eller möjligen en fullständig idétorka.

Som jag ser det måste man alltid väga frihetens fördelar mot nackdelarna. Att säga att det är så mycket som är farligt så då kan vi ignorera det här också är dålig logik. Jag vill minnas att livet var rätt okej innan det fanns några mobiler överhuvudtaget. Och varje dödsoffer lämnar ett antal anhöriga efter sig som bär på sorgen så länge de själva lever. Vilken fördel kan mobilanvändandet innebära som uppväger detta? Uppgår Siwe i något slags nirvana-liknande tillstånd när hon talar i telefon?


Lögner, politiker och polygrafer

paradigm | 29 Juni, 2006 15:07

En gång för länge sedan - på 1980-talet - ägnade sig tydligen amerikanska företag åt att testa personer som man övervägde att anställa med polygraf. (Det är ett instrument som mäter kroppsliga tecken på nervositet.) Med frågor som "Har du någonsin stulit från din arbetsgivare?" kunde man sortera bort olämpliga kandidater.

Sedan tillsatte regeringen en utredning som drog slutsatsen att polygrafer är opålitliga, och 1988 förbjöds dem. Men samtidigt förbehöll man sig rätten att använda polygraf inom vissa statliga organ som Sectret Service, CIA, FBI, DEA. En del experter menar att polygrafen med 95 procents sannolikhet kan avgöra om någon ljuger eller inte. Kanske var det dessa experter som regeringen egentligen lyssnade på.

Numera förlitar sig företagen istället på så kallade integrity tests, som helt enkelt är ett frågeformulär vilket uppenbarligen kan avslöja lögnare rätt väl. Testet förutsäger vilka personer som kommer att ha hög frånvaro, stjäla eller ta till våld. Men förmodligen är det inte lika bra som polygrafen. Testet korrelerar nämligen rätt väl med vissa personlighetsegenskaper. Och dessa egenskaper, har det visat sig, lyser med sin frånvaro i en undersökning av italienska politiker - ja, alla får väl dra sina egna slutsatser.

Min personliga slutsats är att politikerna vill ha ett test som avslöjar alla lögnare utom just de själva. Tänk om man kunde testa alla riksdagsledamöter och sortera ut de olämpliga. Hur många skulle bli kvar?


Fanatism och tvivel

paradigm | 24 Juni, 2006 15:04

Religiös fundamentalism, till skillnad ifrån alla de irrationella rädslor som människan styrs av, är något som alla borde vara oroliga över. Personer som tror att Gud gläds åt att de dödar skolbarn gör inte världen säkrare precis. En del på vänsterkanten verkar tro att fundamentalismen är USAs fel, något som man provocerat fram. Själv tror jag att det vänsterorienterade USA-hatet är en fanatism i sig. Fanatikerna har alltid en enkel förklaring på alla problem i form av en syndabock. Men vad är fanatism?

Kanske kan man förstå fenomenet med hjälp av Jungs teori om det Omedvetna. Till skillnad från Freud såg han det Omedvetna som något mer en en plats för infantila och sexuella impulser. Enligt Jung har varje medveten tanke, känsla, ståndpunkt sin omedvetna motsats. Vi har helt enkelt inte den energi som det skulle krävas att omfatta en massa motsatser; alltså undertrycks den ena eller den andra delen av varje motsatspar.

Men den motsatta, undertryckta ståndpunkten försvinner aldrig helt. Den fortsätter att utöva sitt inflytande över oss, ofta i formen av tvivel. Någonstans anar vi att det vi håller för sant, rätt eller heligt inte är hela sanningen. I Sverige är religion inte någon särskilt het potatis, utan mer en privat sak. Men ta abortfrågan till exempel. Där hittar man på båda sidor något som nog kan kallas fanatism. Abortmotståndare vill sällan höra talas om att de kvinnor det handlar om kan få sina liv förstörda, att de kanske till och med begår självmord. Och anhängarna vill inte diskutera om det finns något bättre namn på det där som ligger och vrider sig i skålen än abortavfall. Istället hatar man varandra, inte därför att man har rätt och de har fel utan därför att motståndarna ger röst åt ens eget gnagande tvivel.

I religionen hittar många fanatiker ett hem. Beteendevetare har påpekat att religiös fanatism påminner en hel del om tvångssyndrom. Att tvätta sig noggrannt, äta rätt saker, utföra ritualer ett visst antal gånger i följd är allt typiskt för tvångssyndrom och för fanatisk religiositet. Och den som lider av tvångssyndrom lider av ständiga tvivel. Fanatikern, däremot, medger aldrig några tvivel. Kanske därför att han har ett antal meningsfränder, en kultur inom vilken hans beteende anses berömvärt.

Religioner går knappast att avskaffa; de kan dessutom vara något postitivt. Men när religiösa samfund blir till tillflyktsorter för människor som vill lösa sina personliga problem genom att spränga andra människor i luften så bör man fråga sig vilket ansvar de religiösa ledarna har. I den katolska kyrkan ser man den tvångsmässiga tron, så kallad skrupulositet, som ett problem som man har olika sätt att ta itu med. Kanske något för andra att ta efter. Om man nu inte just vill skapa eller vidmakthålla en kultur där fanatism är berömvärt.


Mats Bergstrand försöker bortförklara DNs högervridning

paradigm | 18 Juni, 2006 12:28

Mats Bergström, chef för DN Debatt, kommenterade i lördagens upplaga av DN uppgifterna om att tidningen (liksom andra tidningar) skullle vara högervriden. Bergstrand förklarar det med att det är journalisternas uppgift att granska makten och att man därför hamnar till höger med nuvarande regering. "Jag vågar mig på hypotesen att tidningarna skulle hamna i andra änden av skalan i händelse av ett maktskifte i höst", skriver han.

Peter Wolodarski, Barbro Hedvall, Niklas Ekdal, Hanne Kjöller är alltså inte högerorienterade utan bara skickliga journalister. Och om sossarna vinner så kommer de att skriva, tillsynes, ur ett vänsterperpektiv eller få sparken. Ärligt talat: Det är väl snarare så att ingen av dem befinner sig vänster om Centerpartiet. Det inser nog de flesta av läsarna. Och jag vågar mig på hypotesen att det kommer att vara business as usual på DN efter valet, oavsett utgången.

Så varför försöker sig Bergstrand ändå på en sådan luring? Av samma skäl som Timbro kallar sig för en tankesmedja och inte en propagandabyrå. Kan man få någon att tro att man framför fakta eller intar en objektiv eller "naturlig" ståndpunkt så övertygar man bättre än om man öppet saluför subjektiva åsikter. Särskilt om man befinner sig långt ut på högerkanten.


Svenskt rekord i missunnsamhet

paradigm | 16 Juni, 2006 16:15

I Ring P1 berättar en kille om hur etniska svenskar lyfter på ögonbrynen när han och andra av invandrarbakgrund jublar åt Sveriges idrottsliga framgångar. Otroligt att man kan sjunka så lågt. Man kan ju alltid diskutera invandrares överrepresentation i brottsstatistiken och andra problem som integrationspolitiken för med sig. Men att inte klara av att invandrare hyllar Sverige. Hallå?

Nobelpriset - en kvalitetsstämpel?

paradigm | 12 Juni, 2006 20:54

I söndagens DN manar Nina Björk till bojkott av Nobelpriset i litteratur eftersom priset ändå bara ges till västerländska, vita män. (Rimligen borde man väl kunna bojkotta alla kategorier med den motiveringen men här är det alltså litteratur det gäller.) "Kanske araber, kvinnor eller afrikaner skulle tycka likadant om det var de som satt med makten att definiera konstnärligt kvalitet; att det var de själva som visste vad det är att vara människa och att uttrycka sig språkligt."

Man kan undra om Nobelkommittéen verkligen har den makten. Är det inte tvärtom så att alltfler människor rycker på axlarna åt det pris de delar ut? Klart är att det knappast har hindrat de kvinnliga författarnas frammarsch under de senaste åren. Om Horace & Co fortsätter att ignorera författare som Margaret Atwood eller Carol Shields, för att nämna några, på bekostnad av massa kufar som ingen läser så kommer de bara att bli ännu mer marginaliserade.

Det är självfallet läsarna som bestämmer vad som lever kvar och inte någon kommitté. Litteraturhistorien är full av författare som folk fortfarande läser; Nobelpris-historien är full av bortglömda människor.


Det ställföreträdande livet i TV-seriernas värld

paradigm | 11 Juni, 2006 13:04

Såg för en gångs skull SVTs K Special som den här gången var ett franskt program om TV-seriernas frammarsch på filmens bekostnad. Filmer är för dyra för att man ska kunna ta några risker. Ingen vet hur en historia kommer att tas emot av publiken; därför vågar ingen försöka sig på något originellt utan harvar på med hjältar, skurkar, pojke möter flicka och så vidare. Det enda man kan konkurrera med är stjärnskådesspelare och specialeffekter, vilket gör filmerna ännu dyrare och risktagandet än mindre.

I TV-seriernas värld råder helt andra förutsättningar. Eftersom tittarna ser karaktärerna under så lång tid blir det svårare att göra karaktärerna eller handlingen schablonartad. Vad som krävs är psykologisk realism och originalitet. Det vill säga bra historieberättande - i serierna är det manusförfattarna som styr. Och det är skälet till att TV-serien är på uppgång och filmen är på nedgång, enligt den franska dokumentären.

En annan förklaring, som man inte diskuterade i programmet, är nog att serierna skapar en känsla av kontinuitet och gemenskap som många saknar i dagens samhälle. Människan har sedan urminnes tider levt i små tätt sammansvetsade grupper. Idag rör man sig lite som man vill. Vilket är roligt och utvecklande, men på samma gång en källa till rotlöshet och osäkerhet. Jag tror att de flesta människor har en längtan efter att höra till den där lilla täta gruppen. Genom att följa en serie får man tillgång till ett antal "vänner" som man regelbundet kan "umgås" med under en längre tid. Vänner som håller ihop på ett sätt som de knappast skulle gjort i verkligheten.

Det är därför som karaktärerna är i fokus i serierna. Man frågar sig inte vad som ska hända nästa vecka utan hur ska det gå för X. Och här finns en intresssant fråga som man inte heller tog upp: hur påverkar dessa låtsaskompisar oss? I det mesta tror jag att media speglar verkligheten snarare än påverkar eller konstruerar den. Men det här är ju ett relativt nytt fenomen - komplicerade, ganska trovärdiga karaktärer som man på något plan förhåller sig till som om de faktiskt vore verkliga. Inom socialpsykologin verkar man vara rätt eniga om att människor i vår närhet har mycket stort inflytande över oss, säkert mycket mer än det vanliga mediebruset. Men de här karaktärerna är, i någon mening, människor i vår närhet. Kanske formar de oss mer än vi tror.


Det kravlösa samhället

paradigm | 09 Juni, 2006 14:16

I DNs TV-krönika berättar Johan Croneman om sin inre hyena - den fascination inför våldsbrott som de flesta människor känner men som inte alla vill medge: "Det har i bästa fall något att göra med drömmen om att sanningen alltid skall uppdagas, och att det finns människor som aldrig ger upp hur hopplöst läget än är - det finns givetvis också en hyena i mig!"

Jag tror att alla människor är konstruerade så att ens uppmärksamhet dras till sådant som är farligt. Det är en ren överlevnadsfråga. Croneman betvivlar att det är genetiskt men hjärnan är bevisligen utrustad med ett mycket känsligt larm för att detektera faror av olika slag. Den som inte håller koll på potentiella faror har evolutionen raskt rensat bort. Och visst känner man obehaget, men det finns också något som gör att vi inte vänder bort blicken. Fascination är kanske inte rätt ord, men något slags intresse är det i alla fall.

Det är därför, som Croneman påpekar, fel att lägga hela skulden för sensationsjournalistiken kring tragedin om Bobby och liknande fall på journalisterna. "Vi förfasar oss över allt snaskande i stackars Bobby - men vi missar inte gärna en stavelse eller en utandning om de senaste detaljerna", skriver han. Mediebolagen har naturligtvis ingen ideellt intresse av sensationalism. De producerar sådant som det finns efterfrågan på.

Så vems är felet? Jag tror inte att det här frosseriet är oundvikligt. Man kanske inte kan låta bli att titta om man passerar en olycksplats på motorvägen, men man kan välja att stanna, sänka farten eller bara åka förbi. Problemet är att många, de flesta kanske, inte har disciplinen, reflektionsförmågan eller vad det nu krävs, för att bara konstatera att den där reflexen finns där och sedan vända sin uppmärksamhet mot något vettigare. Problemet är att den fria marknaden aldrig kan ifrågasätta mediakonsumenternas omdöme. Liksom politikerna är livrädda för att stöta sig med väljarna så är mediabolagen, och alla andra bolag, livrädda för att stöta sig med konsumenterna. Men konsumeten är inte rädd för någon. Det är han som styr, och ingen vågar knysta något om att hans smak eller omdöme kanske inte alltid är på topp.

Det grundläggande problemet är att vi lever i ett för demokratiskt samhälle, utan någon som helst auktoritet. Den som ställer krav åker helt enkelt ut. Och när folk sedan känner obehaget över hur det kravlösa samhället utvecklar sig så skyller man ifrån sig på journalister och politiker. Jag tror att lösningen består i att skapa ett samhälle som ställer krav på alla som har makt. En meritokrati.


Ta ett fabriksjobb ett år i Kina, Ekdal!

paradigm | 05 Juni, 2006 19:43

I söndagens DN sjunger Niklas Ekdal globaliseringens lov. "Fri handel och fria kapitalflöden gynnar i princip alla genom ökad specialisering", skriver han, liksom "...internationaliseringen av ekonomin har obetydliga baksidor i förhållande till vinsterna."

Som jag nämnt förut så har miljöförstörelsen, kriminaliteten, konsumtionen av alkohol och psykofarmaka, samt fetman antingen ökat i takt med den ekonomiska tillväxten eller varit opåverkade av den. Men inget av det här har ju med välfärd att göra; välfärd handlar om hur mycket pengar man har. Och hur illa man än mår så har man ändå sin välfärd i plånboken.

Och visst är det tur att kineserna har specialiserat sig på att jobba tolv timmar om dagen, sju dar i veckan, år in och år ut. Ingen utsugning utan en ren win win-situation. Jag undrar om Ekdal skulle uppfatta det så om han var en kinesisk fabriksarbetare. Och om han inte gjorde det kunde han ju alltid ta upp det med de styrande


Kognitiv beteendeterapi på skolschemat

paradigm | 02 Juni, 2006 20:30

Ja, varför inte. (Jag vet att man inte ska syfta på rubriken. Ni får väl dra av det från min lön.) Man ska ju lära sig för livet brukar det heta. Så vad är det man behöver mest? För att kunna leva alltså. En svår fråga som man kanske inte kan utreda i ett litet blogginlägg som det här. Men förmågan att umgås med andra människor och utvecklas som person borde väl vara rätt heta kandidater.

Båda dessa förmågor kan förbättras med Kognitiv Beteendeterapi (KBT). Det är en terapiform som är särskilt effektiv vid ångestproblem. För det är inte bara Bergman som har ångest - när det kommer till förmågan att tänka i nya banor, och hur man beter sig i sociala situationer så är det sannolikt rädsla eller ångest som håller de flesta av oss tillbaka. Man är rädd för förändringar och man är rädd för vad andra människor ska tänka.

Vad KBT handlar om är hur man låter sig styras av sin rädsla genom att man utvecklar ett undvikande beteende - man undviker det man är rädd för. Och ju mer man undviker det, desto räddare blir man. Efterhand tappar man kontakten med det man är rädd för och ger fantasin fritt spelrum. KBT går, grovt förenklat, ut på att man ska bryta den onda cirkeln genom att exponera sig för det man är rädd för i väl avvägda doser, och noga reflektera över sina reaktioner. Och man ska dokumetera förloppet i detalj så att man kan se sina framsteg och inte förvränga sin minnesbild som man lätt gör när man är i en negativ sinnesstämning.

KBT är inte bara effektivt; det är också så enkelt att barn från kanske elva år och uppåt kan förstå grunderna. En bra introduktion i ämnet är Maria Farm Larssons "Fri från oro, ångest och fobier - råd och tekniker vid kognitiv beteendeterapi". Jag tror att KBT skulle kunna revolutionera skolan och på sikt hela samhället. Frågan är bara om vi vågar.


Jens Orback - en frågvis minister

paradigm | 31 Maj, 2006 16:00

I måndagens DN presenteras en undersökning på uppdrag av Svenskt Näringsliv som visar att intresset för kvotering till bolagsstyrelser är svagt. De tillfrågade fick välja tre frågor av tio som de tyckte var särskilt viktiga. Och i sammanräkningen kom alltså könskvotering sist. I mitt tycke ett rätt juste sätt att mäta på. Men icke.

Jämställdhetsminister Jens Orback menar att frågorna är fel ställda - vilket redan det är konstigt eftersom man inte ställde en fråga utan bad folk att göra ett val. "Jag skulle istället vilja fråga om någon är nöjd med att nästan inga kvinnor finns representerade i bolagsstyrelser", säger Orback. Jag kan tänka mig det. För med den frågan som mått skulle han kunna få det till att säkert 90 procent av befolkningen är för kvotering. Utan att ens nämna själva kvoteringen.

Inspirerad av Orback har jag bestämt mig för att beställa en egen undersökning för att mäta opinionen i några viktiga frågor. Således tänker jag mäta intresset för en lag mot sömn med frågan: "Anser du att sysslolöshet är bra för samhällsutvecklingen?" Med frågan: "Anser du att offentlig nakenhet bör förbjudas" tänker jag lobba för att hundar ska ha byxor på sig, och med "Tycker du att man bör äta på ett sådant sätt att man riskerar att sätta maten i halsen och kvävas?" kommer jag definitivt få gehör för en lag om att man ska äta skorpor på tvären.


Liberalismen - vår tids största folksjukdom

paradigm | 28 Maj, 2006 14:34

Alltmer av det som en gång var normalt, om än inte alltid acceptabelt, beteende definieras nu som psykiska sjukdomar. Idag lär 15 procent av befolkningen ha en psykiatrisk diagnos. Vilket inte enbart är av ondo. Det kan vara en stor hjälp att få sina problem erkända som ett medicinskt tillstånd. Diagnoser är inte bara stigmatiserande; det kan också fungera tvärtom. Vi ser ner på dobblaren men tycker synd om spelmissbrukaren. Med en diagnos kan man också få hjälp som man inte normalt skulle få för sina personliga problem.

Men är alla dessa människor sjuka? Hur lyder egentligen definitionen av psykisk sjukdom? Svaret är att det finns ett flertal definitioner som alla används på lite olika sätt. Vi har till exempel den biomedicinska definitionen som säger att psykisk sjukdom, liksom all sjukdom, är en biologisk dysfunktion. Den fungerar bra på många kroppsliga sjukdomar: när levern eller hjärtat inte gör det de ska föreligger lever- eller hjärtsjukdom. Men vad psyket egentligen ska göra är svårare att precisera. Under en stor del av psykiatrins historia har den här definitionen lett till att man hängt över mikroskopen på jakt efter någon abnormitet som kunde förklara den ena eller andra sjukdomen. Än idag gör man det, men med lite framgång. Man kan visserligen hitta avvikelser i psykiskt sjukas hjärnor, men man kan sakna dessa avvikelser och ändå vara sjuk, liksom man kan ha dem och vara frisk.

De officiella defintionerna från WHO och American Psychiatric Association går i korthet ut på att psykisk sjukdom är avvikande och handikappande beteende som härrör från individen snarare än en social eller kulturell situation. Med en så vid definition hamnar man långt utanför den medicinska vetenskapen. Den kan också lätt användas politiskt. De flesta obekväma individer kan enligt det synsättet sjukförklaras.

Sedan har vi den definition som används mest i praktiken, nämligen den sociopolitiska. Den säger att psykisk sjukdom är det som psykiatrin kan hantera bätrre än någon annan. Exempel på denna definition är ADHD - stökiga barn var ett socialt eller pedagogiskt problem tills Ritalin gjorde entré. Ett annat är alkoholism som American Medical Association övertygades var ett medicinskt problem när Antabus visade sig vara en effektiv behandling. Det här är enligt min mening den knäppaste definitionen - att ett problem är en sjukdom om en läkare har en lösning på det.

Bakom den här förvirrande mångfalden av kriterier döljer det sig enligt den ungersk-amerikanske psykiatern och psykiatri-kritikern Thomas Szasz en mycket enkel sanning, nämligen att det inte finns något sådant som psykisk sjukdom. Szasz går på den biomedicinska definitionen, vilket är rimligt givet att de andra inte har någon tydlig anknytning till läkarvetenskapen. Szasz får mothugg av till exempel psykiatriprofessorn Robert Kendell som menar att det räcker att ett tillstånd är ärftligt och funktionsnedsättande för att man ska kunna tala om en biologisk dysfunktion. Men i så fall är fattigdom en psykisk sjukdom, något Kendell bestrider. För inkomst är ärftligt, alldeles säkert beroende på att intelligens (som korrelerar med inkomst) är det.

Man kan tycka att Szasz som alla andra borde inse att en schizofren person är sjuk, det är ju uppenbart att något är fel. Men han menar att så länge det inte finns något fel på hjärnan eller nervsystemet som går att koppla till schizofreni så kan man inte kalla det för en sjukdom. Och detsamma gäller i stort sett alla beteenden som idag kallas psykiska sjukdomar, menar han. Szasz förnekar alltså inte att schizofreni finns, bara att det är en sjukdom.

Szasz kritik är politiskt motiverad. Han är en övertygad nyliberal som ser psykiatrin som ett sätt för staten att inskränka individens frihet. Han har jobbat hårt för att avskaffa tvångsomhändertaganden i USA och med sin opinionsbildning varit pådrivande i den så kallade deinstitutionaliseringen som pågick under 1960- och 70-talet i USA. Han har också propagerat för att ingen ska undgå åtal på grund av otillräknelighet, eftersom den bygger på att den åtalade var eller är psykiskt sjuk. Den här politiska vinklingen har i stort sett varit Szasz akilleshäl. Eftersom han saknat alternativ till den medicinska lösningen av de här problemen har han bara bytt en ovetenskaplig lösning mot ingen lösning alls. Vilket leder till absurda konsekvenser. En paranoid schizofreniker som är övertygad om att Gud vill att han ska döda sin fru bör inte omhändertas mot sin vilja, och när han dödat frun ska han ställas till ansvar som vem som helst. Och som Kendell påpekar så hamnade de som Szasz "befriade" ofta i fängelse eller blev hemlösa.

Ändå har Szasz en poäng. Psykiatri verkar inte ha särskilt mycket med medicin att göra. Det är den biomedicinska definitionen som legitimerar psykitatrin som en del av den medicinska vetenskapen. Och den håller alltså inte. Att man kan korrigera ett "dåligt" beteende med mediciner betyder inte att beteendet är en sjukdom. Att många människor i dagens samhälle har problem är uppenbart. Mindre uppenbart är huruvida psykiatrin erbjuder den bästa lösningen på dessa problem.

Vilka alternativ finns det till den medicinska modellen? Säkert många, men två som jag tror är centrala är personlighet och politik. Ta ADHD till exempel. Kärnan i detta så kallade neuropsykiatriska funktionshinder är impulsivitet, alltså ett vanligt personlighetsdrag. Att impulsiva individer har svårt att klara av de dagliga rutinerna betyder inte att de är sjuka. De betyder snarare att de inte passar in i dagens samhälle. Även psykiatriker brukar påpeka att de problem som impulsiva personer har sannolikt beror till del på det omgivande samhället. Att de rörliga, fria och konkurrensinriktade samhällena i Västvärlden förvärrar dessa människors problem. Det är ironiskt nog just de politiska idéer som Szasz försöker värna som är problemet. Det är inte psykiatrin som hotar det liberala samhället. Snarare rättfärdigar psykiatrin detta samhälle genom att sjukförklara dem som inte passar in. Kanske är det hög tid att sjukförklara det liberala samhället istället?


Man behöver inga genforskare för att starta ett slagsmål

paradigm | 21 Maj, 2006 15:54

I dagens DN kommer evolutionsbiologen Bruce Lahn till tals. "Jag tror att vi kommer att finna den genetiska förklaringen till att människor är olika, och det kommer också gå att koppla till befolkningsgrupper", säger Lahn. Att det finns genetiska skillnader vet man sedan tidigare, men många värjer sig mot tanken på att skillnader i beteende mellan olika grupper skulle ha en genetisk förklaring.

Min personliga ståndpunkt är att det inte är lönt att värja sig - det är som det är. Och om det skulle vara så, hur skulle man i så fall värja sig emot det? Säkert finns det de som vill göra den här sortens forskning olaglig, men sanningen kommer ju fram i alla fall. Man behöver ju bara se på Kinas patetiska försök att censurera nätet.

Kan sådana rön användas politiskt för att piska upp en hatstämning mellan olika folkgrupper? Visst, men etniska konflikter har aldrig förut behövt några vetenskapliga rön för att hållas vid liv. Dessutom är de flesta konflikter av det slaget mellan grannar, som ofta är närbesläktade.

Det vore bättre att forska mer i hur konflikter mellan olika folkgrupper faktiskt uppstår, än att oroa sig över hur de kanske skulle kunna uppstå.


Freud - en mästare i lärt nonsens

paradigm | 18 Maj, 2006 21:21

"Inte är psykoanalysen död", skriver Astrid Johansson i DN den sjunde maj, med anledning av att Freud fyller 150. Det är en korrekt iakttagelse, för de flesta terapeuter i Sverige arbetar fortfarande utifrån Freuds idéer. "Och nu har vetenskapen börjat intressera sig för Freuds teorier" fortsätter hon. Det är inte lika korrekt, även om det är intressant att hon gör en distinktion mellan psykoanalys och vetenskap.

Sanningen är att vetenskapsmän alltid intresserat sig för psykoanalysen. Redan för femtio år sedan efterlyste psykologer och psykiatriker till exempel utvärderingar av hur väl den psykoanalytiska terapin fungerar. De var psykoanalytikerna som var ointresserade; den kliniska erfarenheten var bevis nog, menade man. När psykologen Hans Eysenck i början på 1950-talet gjorde en utvärdering kom han fram till att terapin, i likhet med alla andra terapier på den tiden, var verkningslös. Sedan dess har det kommit nya effektiva terapiformer, medan de som bygger på Freuds idéer fortfarande, enligt nästan all internationell forskning, är lika verkningslösa.

Andra vetenskapsmän som intresserat sig för Freud är ärftlighetsforskare. I början av 1930-talet visade psykiatern Aaron Rosanoff att schizofreni, som enligt freudianerna främst beror på dåliga familjeförhållanden, har en hög ärftlighet. Under hela resten av 1900-talet fick man fram allt mer högkvalitativ forskning som visade att så gott som alla psykiska sjukdomar och personlighetsdrag var starkt ärftliga. Och särskilt graverande var det faktum ärftlighetsforskningen också visade att undantaget extrema fall så var familjemiljön av ingen eller marginell betydelse. Gissa vilka som var ointresserade.

I Sverige verkar psykoanalysen överleva mycket bättre än i USA. Där började dess nedgång kring 1970. Tolv år senare, 1982, stämde läkaren Rafael Osheroff privatsjukhuset Chestnut Lodge för att de gett honom psykoanalytisk behandling istället för ett evidensbaserat alternativ, det vill säga något som bevisats effektivt. Det hela resulterade i en utomrättslig uppgörelse och hur mycket Chestnut fick betala hölls hemligt. Men signalen var klar och tydlig: har du inga bevis för att din terapi fungerar så är du en kvackare och kommer behandlas som en sådan. Här hemma verkar det dessvärre vara fritt fram. Här och var läser man om de nya evidensbaserade terapiformerna, som kognitiv beteendeterapi till exempel, men de flesta terapeuter arbetar alltså psykodynamiskt/psykoanalytiskt. Och 250 nyutexmaineras årligen. Men i det långa loppet är det kört för Freud och hans vänner. När kunskapen kommer ut till de som går i terapi att de kan välja mellan något som fungerar och något som inte gör det lär knappast någon tveka.


Goda nyheter, för en gångs skull

paradigm | 17 Maj, 2006 15:25

Efter radioprogrammet Kalibers reportage om villkoren för de kinesiska stenarbetarna har Stockholm och flera andra städer beslutat att tills vidare bojkotta sten från Kina. Stor politisk enighet råder i frågan. Nu kanske det kan vara läge att införa någon sorts kravmärkning på sten. För silikossten i trädgården är det väl ingen som vill ha?


Karolina Ramqvist avslöjar sanningen bakom Stenbecks gangsteraptit

paradigm | 15 Maj, 2006 20:01

Jag har alltid retat mig på akademiska tjugofemöresfilosofer. Sådana som förklarar hur det är utan några som helst krav på empiriska belägg eller vetenskaplig stringens. De övertygar istället med hjälp av sina akademiska meriter eller sina kontaktnät. (Blir man publicerad i en stor dagstidning så är man väl ingen totalidiot.) Sociologer, filosofer, kulturskribenter brukar vara värst.

Men nu när all information måste vara underhållande går det inte att gömma sig bakom den akademiska fasaden. Man måste tala någon sorts klarspråk. Och då gör dessa personer ofelbart självmål.

Ett exempel är Karolina Ramqvists funderingar kring Jan Stenbecks matvanor i dagens DN. Stenbeck befann sig tillsammans med sina vänner Leif G W Persson och Erik Lallerstedt "i en äktsvensk liten mansvärld där segling, cigarrer och husmanskost med Sjösalaromantik är kulturbärande statusbitar". God mat, skärgården och Taube, ja det låter ju suspekt. För den sluge Stenbeck hade naturligtvis ett syfte med sitt ätande. Han "visste förstås att män över en viss inkomstgräns bara verkar pampigare ju fetare de blir, och att det som hos en kvinna är tecken på förlorad kontroll, för dem bara är att ta lite mer plats".

Förr i tiden innebar övervikt status; den som hade råd att äta kunde visa upp det med sin mage. Idag är det tvärtom så att de sämst ställda är fetast. Och de verkligt supermäktiga? Den fetaste amerikanske presidenten de senaste decennierna är väl Clinton. Och han kämpade för att hålla vikten!

Om tre matglada män träffas ibland för att äta något gott så är det inte säkert att det finns något att analysera. Inget patriarkat, inget klassamhälle. Bara en god middag.


Hjälp inte Hamas

paradigm | 11 Maj, 2006 17:54

Så har alltså USA, EU, Ryssland och FN beslutat att ge bistånd till palestinierna, ett bistånd som ska kringgå Hamas regering. Till och med Israels regering tycker att åtgärden är okej. Det tycker inte jag. Visst drabbas en massa oskyldiga människor, inte minst barn, av den nuvarande situationen. Men en överväldigande majoritet av dessa människor röstade på Hamas - de är långtifrån oskyldiga.

En del människor verkar tro att det är bra att Hamas vann valet så att vi nu genom att tala med dem, vänligt men bestämt, kan introducera dem i den civiliserade världen. En mer realistisk debattör är Fredrik Malm som citerar Hamas manifest där det bland annat står: "Stenarna och träden kommer att säga: Oh muslimer, det är en jude bakom mig, kom och döda honom!" Det är människor som skriver under på sånt här som svenska riksdagsledamöter nu träffar, utan att riktigt vilja stå för det. Så här slingrar sig till exemepel Pär-Axel Sahlberg (s): "Hamas är terrorstämplat. Men det innebär inte att de enskilda människor, som på olika sätt har relationer till Hamas, automatiskt är terrorstämplade." Sahlberg talar om Atef Adwan, en enskild individ vars relation till Hamas är att han är minister i dess regering. Man kan undra vad Sahlberg och andra hoppas på. Att det i nästa manifest ska stå: "...det är en jude bakom mig, kom och tala strängt till honom"?

Det kommer alltid att finnas oskyldiga offer, men deras antal kommer bara att öka med ett Hamas på frammarsch. Och hur man än vänder och vrider på det så kommer biståndet att bli minst en halv seger för Hamas. Det går nämligen inte att kringgå dem genom att ge bistånd till deras sympatisörer. Dessa människor måste inse att deras handlingar får konsekvenser, och att konsekvenserna inte alltid är undfallenhet från omvärldens sida.


Normopati - normal och sjuk på samma gång

paradigm | 09 Maj, 2006 14:29

De allra flesta av oss härmar varandra, det finns det omfattande belägg för. Men om man gör det i sådan omfattning att man mår dåligt av det kallas det tydligen normopati. Hur dåligt man måste må är naturligtvis en godtycklig gränsdragning.

I dagens DN finns en artikel av Åsa Bolmstedt om det här fenomenet. I artikeln nämner psykologen Monica Brun och teologen Maria Liljas Stålhandske några viktiga orsaker till normopati, nämligen medierna och det som Brun kallar ett patriarkaliskt pliktsamhälle. I det samhället ska man vara stark och inte visa några tecken på sårbarhet.

Jag tycker inte att de här förklaringarna håller. Det är ju exempelvis ett mycket starkare normbrott om en man faller i gråt än om en kvinna gör det. Kanske resonerar Brun så att eftersom normtrycket kommer utifrån och kvinnor är mer normopata så är normopati ett resultat av kvinnoförtryck. Fast en annan förklaring kan vara att kvinnor av rent biologiska skäl är mer mottagliga för socialt tryck. Många av de värsta normbrotten begås av människor med personlighetsstörningar (som alla är i hög grad ärftliga) varav nästan alla är män. Kvinnor har istället mer ångestproblem vilket man väl kan klassa normopati som.

Men fenomenet är intressant, inte minst ur politisk synvinkel. Brun talar om hur ett samhälle utan normopati skulle kunna se ut: "Ett samhälle som är uppbyggt på lust, glädje och kärlek, snarare än kontroll, rädsla och fördömande." Istället för att ta ledigt och gå och bada så sneglar vi på grannarna eller bekantskapskretsen och försöker hänga med. Vad politikerna borde fråga sig är: Hur får vi folk att gå och bada?


Med kallt blod

paradigm | 05 Maj, 2006 17:50

Så har jag äntligen läst färdigt "Med kallt blod" av Truman Capote. En bok om ett lika kallblodigt som meningslöst mord på fyra personer. Boken börjar bra, och det råder inget tvivel om att Capote är en mycket skicklig författare. Särskilt imponerar han med sina levande personskildringar.

Däremot känner jag mig mer osäker på varför han skrev den. För en dokumentär skildring av ett brott är det bara på ytan. Bakom den ytan tycker jag mig finna andra, mer outtalade, motiv. Han ägnar mycket tid åt att skildra ett av offren, Nancy Clutter. Visst skär det i hjärtat när man tänker på det öde denna unga, intelligenta, romantiska flicka gick till mötes. Men efter ett tag känns det som att författaren står och viftar med en blodig kattunge framför näsan på en. Hade Nancy varit tjock, ilsken och obegåvad hade Capote säkert lyft fram någon annan istället. Hans högsta prioritet är helt klart att få så många läsare som möjligt, vilket känns respektlöst mot offren.

Ett annat dolt motiv är det dödsstraffmotstånd som boken ger uttryck för. Jag tror att författaren tänkt sig att en saklig, objektiv hållning skulle bli det effektivaste argumentet - att låta läsarna övertyga sig själva. Men den objektiviteten är alltför genomskinlig. Den ene mördaren, Perry Smith, ägnas väldigt stort uttrymme. Hans taskiga barndom återkommer så ofta att man bara kan dra en slutsats: att Capote menar att den förklarar, och kanske också ursäktar, morden. Smiths kumpan Richard Hickock, en klockren psykopat med en av allt att döma normal barndom, har han inte mycket att säga om. Det hade varit bättre om författaren talat om var han stod i frågan.

Den lärdom man kan dra av den här boken är att dåliga saker händer bra människor. Man värjer sig mot den tanken. I nyhetsrapporteringen brukar det ofta finnas någon försäkran om motsatsen. Att offret kände gärningsmannen eller att offret själv var en kriminell person. Eller åtminstone var berusad eller uppträdde hotfullt. En grym konsekvens av den här tron är att man tenderar att skuldbelägga offren. Om du råkar ut för något dåligt så är du själv på något sätt dålig. Den myten punkterar Capote mycket effektivt


En massa anonyma gulingar räddar ekonomin

paradigm | 02 Maj, 2006 14:44

Nationalekonomen Adam Smith konstaterade redan på 1700-talet att om en europé fick höra att Kinas befolkning dukat under i en jordbävning så skulle han bli starkt upprörd, han skulle förmodligen fundera över konsekvenserna för världshandeln, men han skulle inte förlora sina nattsömn. Om han fick sitt lillfinger avhugget däremot...

Idag är Kina mycket närmare; många av oss skulle nog sova rätt dåligt. Men hur dåligt? P1s Kaliber handlade om stenindusitrin i Kina, där arbetarna jobbar tolv, tretton timmar om dagen sju dagar i veckan, i en livsfarlig arbetsmiljö. När en arbetare vid namn Gong får se den svenska skyddsmasken så frågar han på skämt om han kan få jobba i Sverige istället. Med stor sannolikhet kommer Gong att dö av stendammslunga.

Här hemma i Sverige tjänar vi massor på handeln med Kina. Sossarna kommer kanske att vinna valet tack vare människor som Gong - ingen solidaritet där inte. Som jag varit inne på tidigare tror jag att det är svårt att skapa gemenskaper mellan främlingar. Och gemenskap är en förutsättning för medkänlsa. Därför bör vi minska vår handel med Kina och andra länder som ligger alltför långt bortom vår medkänslas räckvidd. Den vi inte bryr oss om, den bör vi inte heller göra affärer med.


Född fördomsfull?

paradigm | 29 April, 2006 14:44

I radions P1 berättar personlighetspsykologen Nazar Akrami om sin forskning som går ut på att vissa människor av födseln är mer fördomsfulla än andra. Nedärvda personlighetsegenskaper gör att man tänker och känner i vissa banor hellre än i andra. Det är ovälkommna rön för de som tror att man kan utrota fördomar med information och uppfostran. För man vet sedan tidigare att åsikter och attityder som har en ärftlig grund är särskilt svåra att rucka på.

Fast man kan tycka att det är synd att Akrami, som så många andra, använder en rätt dubiös personlighetsmodell ("The Big Five"). Just den egenskap som förknippas med fördomsfullhet, "öppenhet", har visat sig korrelera så högt med intelligens att resultatet helt kan förklaras av att intelligenta människor är mer fördomsfria än ointelligenta. Och det lär väl knappast förvåna någon.

Liknande forskning har visat att även politiska åsikter till stor del kan förklaras av ärftliga personlighetsegenskaper. Republikaner är överlag introverta och demokrater är extraverta. Kanske var det därför så många demokrater hade så svårt att förstå att de förlorat i det senaste valet. Det var ju de som syntes och hördes överallt.

Politikerna verkar väl medvetna om de här rönen. Man utgår ifrån att väljarna inte kommer att förändras i sina grundläggande åsikter och attityder. Istället för att övertyga dem försöker man framställa det som att man i grund och botten tycker samma sak. Att det går att vara miljövän och rösta på sossarna, att man ka ha ett socialt samvete och rösta på moderaterna och så vidare. Det är därför partierna alltmer kommit att likna varandra. Man kanske tror på sina idéer, men man tror inte att man kommer att kunna förändra andra människors sätt att tänka.


Frihet till varje pris

paradigm | 27 April, 2006 14:33

Man kan undra varför liberaler så gärna diskuterar prostitution när den frågan så tydligt visar hur svaga deras idéer är. DNs Hanne Kjöller ger ett bra exempel när hon skriver: "Det är väl inte så att man ser på sexhandeln som något önskvärt. Det handlar mer om principer: om en myndig person vill sälja en tjänst och en annan myndig vill köpa den, så måste det vara en sak mellan dess två parter - och ingen annan." En princip som ger ett oönskat resultat bör man alltså hålla på, därför att principer bör man hålla på. Jag har ett bättre förslag: prova alla möjliga principer, behåll de som fungerar och släng de övriga i soptunnan.

Därefter försöker Kjöller blåsa liv i idéen om den lyckliga horan, eller åtminstone en hora som inte är ett offer. Detta icke-offer vill inte att hennes identitet blir känd, hon talar om omgivningens förakt och sina egna äckelkänslor. Men hon var väl det bästa Kjöller kunde hitta. "Sophie" har gjort ett fritt val och det gick inte fullkomligt åt helvete vilket alltså motiverar en legalisering. Kjöller är lite motsägelsefull i det att hon lyfter fram ett "lyckat" fall. Tydligen ska principerna ge något slags resultat i alla fall. Eller så tror hon att Sophie är normalfallet och ett bevis för att principen ifråga ger ett alldeles utmärkt resultat. Det insinuerar hon i alla fall när hon skriver: "Eller så skulle man kunna hävda att hon är ett undantag. Men min poäng är, hur vet vi det?" Tja, Kjöller kanske kan läsa den egna tidningen. I samma nummer refererar Claes Borgström aktuell forskning som visar att nio av tio prostituerade vill byta yrke och att sju av tio har samma posttraumatiska stressnivå som krigsveteraner.

Åt helvete eller inte, en god liberal lägger sig inte i. "Det enda jag upplevde som kränkande var män som skulle rädda mig" , berättar Sophie i artikeln. Den här bilden älskar man att lyfta fram - hjälparen som en inbilsk torsk Aldrig en familjemedlem, vän eller socialarbetare. Den som vill hjälpa den suveräne individen är en patetisk loser. (Liksom naturligtvis den som vill ha hjälp.)

När ett fritt val går åt helvete i 99 procent av fallen och som för Sophie i en procent av dem kan man inte gömma sig bakom det stora vackra ordet "Frihet" längre. Då är det dags för lite tvingande lagstiftning.


Geriokrati och gatans parlament

paradigm | 24 April, 2006 14:55

Vänligt men bestämt höjs nu alltfler röster för att de unga ska lära sig att vända hamburgare för minimilön som i det stora föregångslandet i väst. Senast i raden är regeringens utredare Lil Ljungren Lönnberg som föreslår ett års sänkt lön som ett sätt att få in de unga på arbetsmarknaden.

Lönnberg är noga med att formulera sitt förslag som ett stöd åt en utsatt grupp. Men sanningen är att ingen grupp i samhället som har något att säga till om på valdagen skulle tolerera "hjälp" av det här slaget. Om företagen inte har råd idag så har de det knappast efter ett års lönesubvention. Om nu ekonomin går så bra borde man väl skapa jobb inom den offentliga sektorn istället. Men kanske är det så att den går bra just därför att vissa grupper margninaliseras på det här sättet.

Man kan beklaga det Osynliga Partiet hur mycket man vill men det har man just inget för. I takt med att befolkningen blir allt äldre så övergår demokratin i en geriokrati som utestänger många unga från den parlamentariska processen. Att de då blir utomparlamentariska är bara en fråga om orsak och verkan.


Det naturliga urvalet - en plågsamt långsam process

paradigm | 22 April, 2006 14:33

Mer vatten på min kvarn som meritokrat får jag av SVTs "Vetenskapsmagasinet" som gett SIFO i uppdrag att kartlägga folks inställning till evolutionsläran. Undersökningen visar att hela 27 procent dissar Darwin. Man kan undra hur politikerna tänker göra för att vinna dessa väljare till sina partier. Vädja till deras förnuft? Methink not.

Som väntat är äldre och lågutbildade mest skeptiska. Kvinnor, som ju är mer religiösa än män, hör också föga förvånande till skeptikerna. Lite oväntat, för mig i alla fall, var att var femte ung kvinna (15-29 år) tror att Gud har skapat Jorden och dess arter. De håller uppenbarligen en rätt låg profil i den offentliga debatten.


Leni Björklund bekämpar ondskan

paradigm | 22 April, 2006 13:47

Leni Björklund vill rensa ut nazisterna ur det svenska försvaret - med den intressanta motiveringen att "försvarsmakten och ÖB står för en värdegrund som är helt motsatt nazistiska värderingar". Och efter nazisterna kommer man att rensa ut traditionella muslimer och kristna vars medeltida kvinnosyn även den rimligen är oförenlig med nämnda värdegrund. Och sedan ryker kommunisterna förstås.

Och förresten, varför ska detta bara gälla försvaret? Rimligen borde väl alla samhällsinstitutioner rensas från misshagliga element. Noga räknat borde ingen behöva befatta sig med dessa individer. Det bästa vore därför att upprätta läger för dem så att den rättänkande allmännheten skyddas. Det är tur att vi har Leni.


I fablernas värld

paradigm | 20 April, 2006 18:19

På radion hör jag Marit Paulsen beklaga sig över disneyfieringen av djur, det vill säga att man läser in mänskliga egenskaper i deras beteende. Det är det som gör att den del människor förleds att tro att djuren måste befrias från vad som i själva verket är en helt anständig djurhållning.

I skarp kontrast till Paulsen står Marvin Zuckerman, kanske världens främste expert på personlighetspsykologi, som hävdar att alla grundläggande personlighetsdimensioner hos människan har en motsvarighet hos djuren. Skälet till det är att dessa egenskaper har en biologisk grund och att våra hjärnor i hög grad liknar andra däggdjurs.

Så varför lever myten om disneyfieringen kvar? Varför har man så svårt att ta till sig de här rönen? Jag tror att det beror på att man vill upprätthålla en positiv självbild. Det blir lättare att begå övergrepp på djur ju mer olika de är oss. Det kanske kan verka roligt att välja ut en hummer ur ett akvarium på en restaurang, men om det var kor och de sa: "Det här är Rosa, hon är blyg men mycket tillgiven, och därborta är Stjärna som alltid är så infallsrik. Vilken vill du ha?" Nej, det skulle inte vara så kul. Det gäller att hålla distans till den man ska äta. Det är då disneyfieringen kommer väl till pass.


Witt-Brattström och Gringo

paradigm | 19 April, 2006 15:46

Under rubriken "Vem äger svenskan?" svarar Ebba Witt-Brattsröm på den kritik hon fått för att hon vill ha mer svenska på skolschemat istället för utökad hemspråksundervisning. Enligt tidskriften Gringo har hon förkastat en miljondialekt, en kulturskatt som bara en rasist kan ha något emot.

Som Witt-Brattström konstaterar så finns det knappast någon miljondialekt. Vad som finns är en massa människor som inte kan svenska. Som hamnar utanför. Det misslyckandet kommer varken Gringo eller regeringen att kunna dölja genom att utmåla sina kritiker som rasister.

Synd bara att Witt-Brattsröm inte tog steget fullt ut och krävde att man avskaffar hemspråksundervisningen helt och hållet.


Leijonborg och korruptionens väsen

paradigm | 15 April, 2006 21:03

Lars Leijonborg lanserar i dagens DN ett antal etiska regler som ska motverka politisk korruption - döpta efter sossar som utmärkt sig på området (Lex Anitra Steen, Illmar Reepalu, Göran Persson och så vidare). Men udden är för en gångs skull inte riktad mot de politiska motståndarna: "Att makt korrumperar är, menar jag, inte en socialdemokratisk brist, utan ett allmänmänskligt fenomen. Makt kan förvrida moraluppfattningen även för en folkpartist", skriver Leijonborg.

Frågan är dock vad det är som gör att man inte blir korrupt - närvaron av lagar eller riktlinjer? Eller om makten nu oundvikligen korrumperar: kommer lagarna att hålla politikerna i schack? Sanningen är nog att de mycket lätt kommer att hitta sätt att kringgå dessa lagar. Eller så kommer man helt enkelt att bryta mot dem. Det gör man ju redan i dag.

Vill man bekämpa korruptionen så bör man nog fundera lite på hur den uppstår. Som jag ser har det här fenomenet två sidor - dels den gamla truismen att makt korrumperar, eller enklare uttryckt: att tillfället gör tjuven. Den andra sidan av saken är att tjuven gör tillfället. En del människor ser tillfället och låter bli medan andra arbetar aktivt för att skapa ett tillfälle.

Ett medel för att bekämpa korruptionen skulle alltså kunna vara att minska antalet tillfällen, det vill säga skyhöga löner, guldkantade pensionsavtal och liknande. Problemet är bara att det just är tjuvarna som ska förmås göra detta. Och i sådana frågor råder det en stor enighet. Några riktlinjer av det slaget kommer Leijonborg aldrig att föreslå.

Alltså måste man börja med att få ut de korrumperade och in andra mer rakryggade människor. För det är skillnad på folk och folk. Jag är skeptisk till idéen om att man går in i politiken som en naiv idealist och därefter under maktens ohälsosamma inflytande blir till en maktfullkomlig machiavellist. Jag har aldrig sett den sortens personlighetsförändringar i verkligheten. Troligare är att man var rutten redan från starten. Den politiska karriären väljer man därför att den är en motorväg till ett liv i lyx.

Men hur får man in rätt mäniskor? Kanske genom att låta kunskap, intelligens, engagement och ödmjukhet (hur man nu definierar det) påverka hur starkt ens röst väger på valdagen.

Hur som helst verkar det uppenbart att förändringen måste komma utifrån.


Wolodarski skumläser Pinker

paradigm | 13 April, 2006 19:14

DNs Peter Wolodarski gläds uppenbarligen åt att Steven Pinkers "The blank slate" nu kommer på svenska. Det gör jag med. Det är en faktaspäckad bok om den mänskliga naturen som utmanar många etablerade myter. Mycket av det som Pinker refererar var känt redan på 1980-talet men få journalister har velat eller vågat vidarebefordra vad man uppfattat som hädiska tankar.

Wolodarski rekommenderar den till Jämo, skolministern och Åke Green. Visst, men borde han inte läsa den en gång till själv? De rön som Pinker referar är bland annat att vi alla från födseln har olika förutsättningar och begåvningsprofiler som är jämnt fördelade över hela befolkningen. Att vi med andra ord aldrig kommer att konkurrera på lika villkor. Liberalernas frihet är alltså en frihet på de svagas bekostnad. Pinker är lite motsägelsefull angående vilka politiska konsekvenser dessa rön kan ha. Men i det stora hela menar han att forskningen gett det konservativa lägret (eller vad han kallar den tragiska visionen) rätt och utopikerna, där liberalerna ingår, fel.

Jag tror inte att den här boken blir valårets mest omdiskuterade - dels går den över huvudet på för många läsare och dels finns det inget parti som kan använda den i sitt eget syfte (även om Wolodarksi tror det). Men om det bildas ett vänsterkonservativt parti så kanske den kan spela en roll i nästa val.


Assimilering - den enda vägen

paradigm | 11 April, 2006 15:47

I gårdagens DN finns en artikel om Föreningen för rättvis bild av Ronna, som bildats med anledning av den senaste tidens händelser där. "Mycket viktigt är att göra något åt segregationen här i Ronna. Vi vill att invandrare och svenskar ska komma nära varandra" säger Nihan Seyan, föreningens ordförande.

Men vill man det egentligen? De som inte gillar att bo segregerat kan ju flytta ut. Jag tror att de som bor i Ronna och liknande områden gör det just därför att de vill bevara sin särart. Och det är omöjligt utan segregering. Om grannarna är svenska så blir barnen försvenskade; döttrarna blir "slarviga". Alltså isolerar man sig.

I det långa loppet är den strategin dömd att misslyckas. Det omgivande samhället finns där hela tiden och nöter med tiden ner det mest hårdnackade motstånd. Assimileringen är oundviklig. Den är en mardröm som många invandrare delar med Sverigedemokraterna.

Men det mest tragiska är hur politikerna med sin idé om integration håller liv i tanken att det går att fungera i det svenska samhället och samtidigt behålla sina egna sedvänjor. På så sätt går den ofta plågsamma assimileringen långsammare och blir ännu plågsammare än den behövt vara.


That´s a pretty fucking good milkshake!

paradigm | 09 April, 2006 14:51

160 miljarder har nationalekonomen Anders Johnson räknat ut att alkoholen kostar samhället. Det är 16 000 per person och år.

Vad kan man göra för 160 miljarder? Man kan fördubbla anslagen till internationellt bistånd, försvar och rättsväsende, och lägga ner tre gånger så mycket på miljövård och kultur. Och ändå ha ungefär 30 miljarder kvar att leka med. Kort sagt: det finns ruggiga summor till alla möjliga ändamål.

Det är lite som med den där femdollars milkshaken i Pulp Fiction - det är svårt att tro att det kan smaka så gott att det är värt priset.


Hedvall tvår sina händer

paradigm | 06 April, 2006 15:39

Barbro Hedvall tar i dagens DN upp frågan om att alltfler unga tjejer skadar sig själva. Ansvaret för det här fenomenet fördelar hon lite varstans och på väldigt lösa grunder. "De hinder och krav som förr sattes upp av föräldrar, lärare, blivande makar, dem står medier och kamrater för idag", skriver hon. Att media med sina bilder skapar samhället är en lika vrickad som populär idé. Den reklambyrå som har en egen agenda lär gå i konkurs i blixtfart. Och att skylla på barnen det är väl bara någon sorts desperation. "Men allra tyngst", fortsätter Hedvall, "faller ansvaret på de politiker och experter som svarar för organisation och prioritering av vården." Så det är en vårdfråga alltså?

Nej, tyngst faller ansvaret på liberaler som Hedvall själv. I ett individ- och tävlingsinriktat samhälle drivet av kommersiella krafter bedöms man efter marknadsvärdet. Det spelar ingen roll vad föräldrar eller lärare säger, sånt blir bara till skitsnack som man måste lära sig att genomskåda. För den tjej som inte redan badar i pengar eller har en kometkarriär på gång återstår det värde som hon kan se, eller inte se, i spegeln.


Fotboll viktigare än slavhandel

paradigm | 04 April, 2006 15:27

Borgströms aktier står rätt lågt just nu: det är inte hans sak att uppmana till VM-bojkott, det skulle inte ha någon effekt, vi skulle bara verka löjliga, är väl kontentan av kritiken. Istället ska vi vara närvarande, tala vänligt men bestämt, eller bara titta på fotboll.

Om Sverige uteblev så skulle det i alla fall noteras av de andra länderna - vi är ju trots allt en hyfsad fotbollsnation. Hur stor effekten skulle bli är omöjligt att säga om man inte provar.

Att Borgström gör det här utspelet är bra, men det är samtidigt ett tecken på det politiska systemets förfall. Ingen politiker skulle våga snuva väljarna på ett VM i fotboll. Och alltför många väljare anser att bröd och skådespel är viktigare än att försöka stoppa slavhandeln.

För övrigt: Är det inte dags att drabbas av åtminstone en smula moralpanik? Slavhandel är inte en fråga om sociala problem eller livsstilsval. Det är barbari på talibannivå.


Hagamannen - är vi alla medskyldiga?

paradigm | 02 April, 2006 14:34

Under rubriken "Hagamannen mitt ibland oss" söker Ronny Ambjörnsson en samhällsförklaring till denna uppenbart avvikande persons beteende. Mannen (som fortfarande bara är misstänkt) hade bastat och besökt en pub med sina kompisar, berättar Ambjörnsson och spekulerar i att det kan ha förekommit sexistiska skämt. "Det finns en dold machismo, inte bara i våra glesbygder", skriver han.

Visst finns det sexism och en machokultur även i ett av världens mest jämställda länder. Men i vilken mån bidrar den till att någon blir en serievåldtäktsman? Ett mått på det är naturligtvis hur vanligt fenomenet är. Låt säga att det finns tre miljoner män som har rätt ålder för att kunna ägna sig åt det här. Hur många av dessa är serievåldtäktsmän? Är det ens tre hundra, det vill säga en tiondels promille?

Alla har ju hört skämten, en del skrattar med andra inte. Av de som gjort lumpen har många fått en rätt kraftig dos av machokultur. Men knappast någon blir för den skull en Hagaman. Alltså finns orsakerna någon annanstans. Som till exempel hos individen.


Paternalism

paradigm | 31 Mars, 2006 14:35

I en ledare i dagens DN skriver Anders Isaksson om fetmans klassresa. Alla är bekymrade över att underklassen blir allt fetare men ingen vill tala klarspråk om varför, menar Isaksson. Själv förklarar han det som ett slags tröstätande: "De proppar i sig därför att ingen längre behöver dem."

Kanske kan Karin Bojs på vetenskapsredaktionen upplysa honom om att övervikt till 70 procent är ärftligt. De hade proppat i sig redan tidigare om de haft råd. Nu när alla kan äta ihjäl sig är det bara de ärftligt belastade, de som inte kan låta bli, som gör det.

Anledningen till att de just är personer med låg utbildning och inkomst som är överviktiga är att samma gener påverkar både intelligens och matvanor. Impulsiva människor, sådana som ofta får diagnosen ADHD, har lägre IQ än genomsnittet. Och varje poäng har en effekt på ens sociala situation.

För liberaler är det här dåliga nyheter, eftersom det undergräver deras idé om att alla klarar av att stå på egna ben utom en liten grupp särskilt behövande. Sanningen är att sådant som ADHD inte är ett distinkt tillstånd utan snarare egenskaper som är kontinuerligt fördelade över hela befolkningen. Ju mer frihet, desto mer problem för de som inte kan handskas med den. Snart når vi en kritisk punkt då man måste sluta låtsas att det bara är ett fåtal som har problem, dela ut diagnoser till höger och vänster, och istället ta hand om hela befolkningen.


Gökungar

paradigm | 30 Mars, 2006 15:41

Ett ämne som alltid lockar författare är det osäkra faderskapet. Det är som gjort för att skapa dramatiska, känslofyllda scener. Men hur vanligt är det egentligen att män uppfostrar barn utan att ana att de inte är deras biologiska föräldrar?

Rätt varierande om man får tror de forskare som undersökt fenomenet "cuckoldry". I det välordnade Schweiz är det bara 0.7 procent av alla pappor som har gökungar. I sydöstra England är det så mycket som var tredje far. I de flesta västerländska populationer ligger det oftast mellan tio och femton procent. Allt enligt Journal of Personality and Social Psychology. De nämner inte Sverige men jag har för mig att vi ligger rätt lågt, kring fem procent, vilket ändå känns mycket - var tjugonde far. Alla känner någon.

Jag undrar hur de inblandade regaerar när sanningen på ett eller annat sätt kommer fram. Hur fortsätter man att leva med någon som ljugit om en så grundläggande sak? Och hur uppfattar barnen situattionen? Jag antar att det är omöjligt att sätta sig in i.

En sak är dock säker: många fäder, kanske till och med de flesta, har den här frågan malande någonstans i bakhuvudet.


Vem behöver reklamen?

paradigm | 27 Mars, 2006 15:20

Coca-cola är som bekant det första företag som stasat mer på reklam för sin produkt än på själva produkten. Jag undrar hur stor del av priset på olika varor som reklamen står för idag. Det borde stå på prislappen så att man vet vad man betalar för.

Alternativt skulle man kunna förbjuda reklam. Rimligen borde det leda till gigantiska prissänkningar. Det skulle dessutom leda till att små företag kunde konkurrera lättare med stora. De enda riktiga förlorarna skulle vara reklambranschen. Men det är svårt, åtminstone för mig, att gråta över att någon som gör karriär på att manipulera människor blir av med jobbet. De kanske kan omskolas - det blir ju en del pengar över.


Ge oss en liten slant och beröva oss vårt inflytande

paradigm | 24 Mars, 2006 15:06

"Ge folkets egendom till hela folket", skriver en anonym medborgare på SvDs ledarsida. Bakgrunden är att Mona Sahlin föreslagit extra skatter på de vinstrika kraftbolagen för att finansiera energiskattesänkningar för konsumenterna. Ledarskribenten vill istället att Vattenfall ska privatiseras. Då kan miljörörelsen köpa in sig och alla får en slant i fickan.

Fast vi vet ju vad som händer i så fall. Vattenfall lär än mindre sänka priserna som privat företag än som ett statligt. Och miljörörelsen har väl knappast råd att hosta upp de miljarder som skulle krävas för att få något att säga till om. Så den där engångssumman kommer snart att ätas upp av dyrare elpriser.

Inte för att Sahlins förslag är mycket bättre. Att låta politikerna jonglera några varv med pengarna och hoppas att något blir kvar är väl bra för dem, men dyrt för alla andra.

Om man verkligen ville åstadkomma något så borde man väl ge Vattenfalls chefer lön baserat på hur låga priser de förmår hålla. Eller donera hela klabbet till Naturskyddsföreningen.


Gemenskaper

paradigm | 22 Mars, 2006 14:42

Själv tror jag att det egentligen bara finns två saker som binder samman människor: gemensamma erfarenheter och blodsband. Alla andra gemenskaper är ytliga och bräckliga. När man behöver någon man verkligen kan lita på så är det de kriterierna som gäller.

Sedan finns det svagare men likväl meningsfulla gemenskaper. Men ingen svensk, bohuslänning eller hammarbyare skulle donera sin njure till någon bara för att de hörde till gemenskapen. En mellanform är väl gemenskaper baserade på klass eller kön, till exempel, som tycks grunda sig på ett antagande om att man har gemensamma erfarenheter. Vilket oftast bara stämmer på en väldigt grundläggande nivå.

Och så har vi det man kan kalla marionett-gemenskaper. Sådana som dikteras uppifrån. Vi i den Globala byn eller vi européer. De flesta svenskar känner nog starkare släktskap med australier på andra sidan jordklotet än med fransmän eller bulgarer. De makthavare som talar sig varma för sådana gemenskaper tror aldrig på dem själva. De litar, som alla andra, på släktingar, gamla skolkamrater eller andra som de känt sedan länge.


Ingen gillar en smart jävel

paradigm | 21 Mars, 2006 15:04

I söndagens DN beklagar Niklas Ekdal att regeringen satsar på idrottsrörelsen hellre än på forskning. Forskare och innovatörer behövs inte längre tycks man anse. Trots att de sociala reformerna under 1900-talet bekostades av exportindusitrin och därmed ytterst av uppfinnare. Ekdal noterar att sossarna bortser från det i sin historieskrivning.

Och vems är felet? Enligt Ekdal är populärkulturen en bov i dramat. "Något nördigare än en tekniker finns inte. Och vem har tålamod att gneta med grundforskning för att få en klapp på axeln om 20 år, när en dokusåpa ger omedelbar berömmelse?"

Men varför har populärkulturen blivit så dominant? Därför att ingen politiker vill eller vågar utmana väljarna. Och väljarna jublar om någon springer snabbt eller hoppar högt. Eller visar pattarna. Men om någon uppfinner något så jublar ingen - det spelar ingen roll hur användbar uppfinningen är. Alltså jublar inte heller politikerna.

Kanske skulle en väg ut ur detta nedsjunkande i ett underhållnings- och bekvämlighetssamhälle vara att acceptera tanken att inte alla människor har något att bidra med på valdagen. Innan alla politiker bytts ut mot idrottstjärnor och doku-kändisar.


Isdrama

paradigm | 18 Mars, 2006 20:12

Än en gång driver vuxna människor som vill prova gränserna för var man kan åka skridskor iväg till havs på isflak. Säkert väldigt spännande och något att berätta för barnbarnen.

Men varför ska just denna del av upplevelseindustrin vara skattefinansierad? Om de själva fick betala kalaset - tre helikoptrar och en svävare - så skulle nog de här situationerna uppstå rätt sällan.

Fast det slår väl rollspel antar jag. Det är ju på riktigt - nästan.


Rehabilitering i Sturegallerian

paradigm | 17 Mars, 2006 14:39

Det var svårt att missa DNs mittuppslagsannons idag. Där illustreras hur en uppenbart nerdekad ung man efter två veckors vistelse i Sturegallerian blir glad, frisk och solbränd.

Vem hade kunnat ana att den "nya" Sturegallerian skulle öppna famnen för stadens utslagna? Sådant värmer i hjärtat.


Lyckoparadoxen

paradigm | 16 Mars, 2006 14:11

Hittar en intressant artikel i DN där Joachim Vogel, Björn Halleröd och Elisabet Landgren Möller refererar forskning som visar att ekonomisk tillväxt inte nödvändigtvis ger ökad välfärd. Egentligen borde det här vara en självklarhet - är det någon som på allvar tror att den där jättestora teveskärmen verkligen har någon betydelse? Ja, tyvärr är det ju det.

Under efterkrigstiden har tillväxten i Västvärlden varit häpnadsväckande men om man frågar mäniskor hur de mår så är deras välbefinnande ungefär detsamma. Vad tillväxten garanterat gett är däremot en ökad miljöförstörelse, kriminalitet, fetma och alkoholkonsumtion.

Artikelförfattarna verkar dock ha svårt att själva ta till sig de rön som de refererar. "Ska vi sluta sträva efter BNP-tillväxt? Naturligtvis inte. Ekonomisk tillväxt behövs för att finansiera framtidsinvesteringar och välfärdspolitik", skriver man, efter att tidigare i artikeln konstaterat att det finns naturfolk som uppger mer välbefinnande än rika amerikaner.

Visst kan man hävda att pengarna kan användas på ett intelligentare sätt än idag. Men när de nu inte gör det? Det grundläggande problemet är att de flesta är övertygade om att de kommer ha nytta av mer pengar. Pengar som omsätts i öl, chips och statusprylar. Ingen politiker vågar utmana den illusionen - förmodligen tror många av dem själva på den.

I det långa loppet kommer tillväxten till och med att sänka välfärden. När det åldrande köttberget alltmer ansätts av kärlkramp, alkoholproblem och inbrottstjuvar, vad är det då som ska kompensera för detta? En gigantisk teveskärm?


Min hemliga familj

paradigm | 15 Mars, 2006 14:43

En del människor kan man känna i åratal, utan och innan, men man kommer dem ändå aldrig inpå livet. I någon mån gäller det nog de flesta. Det kräver både tid och en viss samstämmighet för att nå till något som kan kallas förtrolighet.

Men så finns det ett litet fåtal som man knyter an till omedelbart. Och det har inget med kön, ålder, etnicitet, utbildning eller personlighet att göra. Så fort man träffar en sådan person slappnar man av direkt, det är som om man redan känner varandra. Man tittar på varandra och ler igenkännade.

Jag träffade en sådan person i Konsumbutiken för ett tag sedan. Jag får en känsla av att någon tittar på mig och mycket riktigt där är hon. Och det där bandet mellan oss känns lika starkt som för trettio år sedan.

Finns det någon sorts underjordiska ledningar som förbinder vissa människor med varandra och vem har i så fall dragit dem?


Antisemitism?

paradigm | 14 Mars, 2006 14:50

"Var fjärde svensk vill inte ha en judisk statsminister" lyder rubriken på Heléne Lööws och Henrik Bachners artikel i dagens DN om en rapport om antisemitiska attityder i Sverige. Man målar up en bild av en antisemitism som omfattar stora delar av befolkningen. Fem procent är systematiskt negativa till judar och så många som 36 procent är ambivalenta. Jag misstänker att jag hör till den senare gruppen.

Vilket är en smula obehagligt. Men om man tror att judarna har ett stort inflytande över världsekonomin så har man tydligen en liten antisemit inom sig. Jag kanske är helt förd bakom ljuset, men finns det någon annan etnisk grupp som har mer ekonomisk makt i förhållande till sitt antal än judarna? Och medan jag ändå är igång: jag tror även att japanerna har ett stort inflytande över världsekonomin. Jag är alltså en ambivalent anti-japansk...någonting.

Jag kan tänka mig att de som inte vill ha en judisk statminister menar att den posten bör innehas av någon vars bakgrund är mer representativ för hela samhället. Även om jag inte håller med om det har jag svårt att uppfatta det som antisemitism.

De fem procent systematisk negativa är förmodligen till större delen muslimer och högerextrema. What else is new?


Det finns ingen biologism

paradigm | 13 Mars, 2006 13:50

När jag zappar mellan tevekanalerna får jag syn på ett UR-program där vuxna - kanske är de lärare - varnar ungdomar för biologismen. Det är, påstår man, en ideologi där allting anses ärftligt och därför inte går att ändra på. Det är som det är, lyder denna defaitistiska läras bud.

Men det verkligt intressanta är att det inte finns några biologister. Det går inte att uppbåda en enda person (med någon form av högre utbildning) som tror att allting är ärftligt och därför inte går att ändra på. Inte en enda.

Lite senare när jag läser Virginia Holmans självbiografi om hur det är att växa upp med en schizofren mor hittar jag något som kan vara en ledtråd. "...ett av de mer anmärkningsvärda dragen i fråga om vanföreställningar är hur de förmår driva på en och få en att fokusera." Kanske fyller biologismen den funktionen för en vänster som håller på att vittra sönder. När ingenting i verkligheten förmår höja moralen så tar fantasierna över


Är spelmissbruk en sjukdom?

paradigm | 12 Mars, 2006 16:22

Läser i Svenska Dagbladets nätupplaga om Peter Sandell, en man som beskriver sig själv som spelmissbrukare. Han berättar om hur han spelat bort allt han äger, skuldsatt sig, flyttat runt i hopp om att slippa betala, och till och med rånat för att kunna finansiera sitt spelande.

Hur hamnar man egentligen i en sådan overklig situation? Artikelförfattaren Hans Bergin säger att Peters styvpappa slog honom och att han var mobbad i skolan. Men är det verkligen en rimlig förklaring? Om alla som haft en taskig barndom skulle urarta på det här sättet skulle skulle det väl krylla av spelmissbrukare?

Det finns rätt mycket forskning som pekar på att de flesta former av beteenden som har med dålig impulskontroll att göra är starkt ärftliga. Kanske borde samhället identifiera dessa personer redan när de är barn för att se till att de inte urartar. Men det går naturligtvis inte. För vi är ju alla i grunden skapta på samma sätt, den dogmen vill varken socialister eller liberaler ge upp. Alltså ignorerar man all forskning som pekar på arvets betydelse tills det går åt helvete. Och då konstaterar man att Peter, eller vem det nu är frågna om, har drabbats av en sjukdom.

Sjukdomsbegreppet är mycket behändigt eftersom det antyder att ingen är ansvarig för det som hänt, vare sig samhället eller den drabbade. Men sanningen är att om man ska kalla det för en sjukdom så är det en ärftlig sjukdom som samhället ignorerat tills den ödelagt både den drabbades liv och ofta även anhörigas.


I lagens, och inte Guds, namn

paradigm | 11 Mars, 2006 16:46

Bör poliser få ha religiös huvudbonad? Absolut inte. Poängen med en uniform är att den tydligt signalerar sin bärares roll eller funktion. Om poliser vill markera sin religionstillhörighet kan de göra det på fritiden. Man patrullerar inte i egenskap av muslim, jude eller kristen.

DNs Hanne Kjöller insinuerar att de som invänder är rasister. Hon menar vidare att hudfärg och kön också syns och kan leda till konflikter - borde isåfall inte alla poliser vara vita män?

Det enkla svaret är att huvudbonad till skillnad från kön och hudfärg inte är något val. När man markerar att man har en viss grupptillhörighet så kommer folk att reagera på det, och alla kommer inte att bli glada. Det är självklart att konfliktsituationerna blir fler av det här.

Dessutom: Är det bara huvudbonader och de stora världsreligionerna vi talar om? Eller ska en Hare Krishna-polis få måla sig i ansiktet?


Dags för lite meritokrati

paradigm | 10 Mars, 2006 14:57

Jonas Hallberg, en av "spanarna" i P1, förfasar sig över att alltfler beslut fattas via omröstningar istället för av kompetenta experter. Han ser det som en skräckvision att Nobelpriset i litteratur skulle avgöras på det sättet, men försäkrar att han inte har något emot allmänna val till Riksdagen.

Fast ärligt talat: Är Dan Brown värre än Elfriede Jelinek? Jag har försökt läsa båda, men Jelinek är helt enkelt oläslig.

Och, om man vänder på det: Är allmänna val, där ingen som helst kompetens krävs, verkligen den bästa lösningen? Borde man inte kunna ställa lite krav på de som ska rösta? Är det inte just kravlösheten som lett till att inga partier driver några idéer längre, utan bara försöker framhäva sina ledares personlighet?

När det sedan kommer någon dansbandscharmör à la Jörg Haider och slår ut både Mys-Göran och Mys-Fredrik, då är det så dags att försöka övertyga väljarna att se till innehållet och inte till ytan.


Vem ska krossa patriarkatet?

paradigm | 09 Mars, 2006 14:48

Män måste ändra sig. Det får man hela tiden höra av feminister. Och det kanske är sant - men räcker det? Det krävs väl en minimal intuition för att inse att jämställdhet handlar om en växelverkan mellan kvinnors och mäns beteenden. Det finns till exempel en omfattande forskning om visar att kvinnor väljer män med makt och pengar i högre grad än vad män väljer sådana kvinnor. Även de kvinnor som har hög utbildning och tjänar bra väljer män ur den lilla minoritet som befinner sig ännu högre upp i samhällshierarkin. Mitt, högst subjektiva, intryck är att till och med feminister väljer att på dtta sätt underordna sig. Kanske gör de som Alva Myrdal - visar vägen men går inte själva.

Hursomhelst borde man kunna öka jämställdheten om kvinnor slutade värdera män efter hur mycket de har i plånboken (vilket ju är rätt förnedrande för männen om man tänker efter) och istället valde efter andra kriterier. För män skulle nog inte vara så förtjusta i makt om inte kvinnor var så förtjusta i mäktiga män.


testkörning

paradigm | 08 Mars, 2006 19:42

Hälften av alla cigaretter som säljs i USA röks av personer som är psykiskt sjuka. Ger sloganen "Wellcome to Marlboro Country" en helt ny innebörd.
 
Accessible and Valid XHTML 1.0 Strict and CSS
Powered by pLog - Design by BalearWeb