Paradigm

« | »

Liberalismen - vår tids största folksjukdom

paradigm | 28 Maj, 2006 14:34

Alltmer av det som en gång var normalt, om än inte alltid acceptabelt, beteende definieras nu som psykiska sjukdomar. Idag lär 15 procent av befolkningen ha en psykiatrisk diagnos. Vilket inte enbart är av ondo. Det kan vara en stor hjälp att få sina problem erkända som ett medicinskt tillstånd. Diagnoser är inte bara stigmatiserande; det kan också fungera tvärtom. Vi ser ner på dobblaren men tycker synd om spelmissbrukaren. Med en diagnos kan man också få hjälp som man inte normalt skulle få för sina personliga problem.

Men är alla dessa människor sjuka? Hur lyder egentligen definitionen av psykisk sjukdom? Svaret är att det finns ett flertal definitioner som alla används på lite olika sätt. Vi har till exempel den biomedicinska definitionen som säger att psykisk sjukdom, liksom all sjukdom, är en biologisk dysfunktion. Den fungerar bra på många kroppsliga sjukdomar: när levern eller hjärtat inte gör det de ska föreligger lever- eller hjärtsjukdom. Men vad psyket egentligen ska göra är svårare att precisera. Under en stor del av psykiatrins historia har den här definitionen lett till att man hängt över mikroskopen på jakt efter någon abnormitet som kunde förklara den ena eller andra sjukdomen. Än idag gör man det, men med lite framgång. Man kan visserligen hitta avvikelser i psykiskt sjukas hjärnor, men man kan sakna dessa avvikelser och ändå vara sjuk, liksom man kan ha dem och vara frisk.

De officiella defintionerna från WHO och American Psychiatric Association går i korthet ut på att psykisk sjukdom är avvikande och handikappande beteende som härrör från individen snarare än en social eller kulturell situation. Med en så vid definition hamnar man långt utanför den medicinska vetenskapen. Den kan också lätt användas politiskt. De flesta obekväma individer kan enligt det synsättet sjukförklaras.

Sedan har vi den definition som används mest i praktiken, nämligen den sociopolitiska. Den säger att psykisk sjukdom är det som psykiatrin kan hantera bätrre än någon annan. Exempel på denna definition är ADHD - stökiga barn var ett socialt eller pedagogiskt problem tills Ritalin gjorde entré. Ett annat är alkoholism som American Medical Association övertygades var ett medicinskt problem när Antabus visade sig vara en effektiv behandling. Det här är enligt min mening den knäppaste definitionen - att ett problem är en sjukdom om en läkare har en lösning på det.

Bakom den här förvirrande mångfalden av kriterier döljer det sig enligt den ungersk-amerikanske psykiatern och psykiatri-kritikern Thomas Szasz en mycket enkel sanning, nämligen att det inte finns något sådant som psykisk sjukdom. Szasz går på den biomedicinska definitionen, vilket är rimligt givet att de andra inte har någon tydlig anknytning till läkarvetenskapen. Szasz får mothugg av till exempel psykiatriprofessorn Robert Kendell som menar att det räcker att ett tillstånd är ärftligt och funktionsnedsättande för att man ska kunna tala om en biologisk dysfunktion. Men i så fall är fattigdom en psykisk sjukdom, något Kendell bestrider. För inkomst är ärftligt, alldeles säkert beroende på att intelligens (som korrelerar med inkomst) är det.

Man kan tycka att Szasz som alla andra borde inse att en schizofren person är sjuk, det är ju uppenbart att något är fel. Men han menar att så länge det inte finns något fel på hjärnan eller nervsystemet som går att koppla till schizofreni så kan man inte kalla det för en sjukdom. Och detsamma gäller i stort sett alla beteenden som idag kallas psykiska sjukdomar, menar han. Szasz förnekar alltså inte att schizofreni finns, bara att det är en sjukdom.

Szasz kritik är politiskt motiverad. Han är en övertygad nyliberal som ser psykiatrin som ett sätt för staten att inskränka individens frihet. Han har jobbat hårt för att avskaffa tvångsomhändertaganden i USA och med sin opinionsbildning varit pådrivande i den så kallade deinstitutionaliseringen som pågick under 1960- och 70-talet i USA. Han har också propagerat för att ingen ska undgå åtal på grund av otillräknelighet, eftersom den bygger på att den åtalade var eller är psykiskt sjuk. Den här politiska vinklingen har i stort sett varit Szasz akilleshäl. Eftersom han saknat alternativ till den medicinska lösningen av de här problemen har han bara bytt en ovetenskaplig lösning mot ingen lösning alls. Vilket leder till absurda konsekvenser. En paranoid schizofreniker som är övertygad om att Gud vill att han ska döda sin fru bör inte omhändertas mot sin vilja, och när han dödat frun ska han ställas till ansvar som vem som helst. Och som Kendell påpekar så hamnade de som Szasz "befriade" ofta i fängelse eller blev hemlösa.

Ändå har Szasz en poäng. Psykiatri verkar inte ha särskilt mycket med medicin att göra. Det är den biomedicinska definitionen som legitimerar psykitatrin som en del av den medicinska vetenskapen. Och den håller alltså inte. Att man kan korrigera ett "dåligt" beteende med mediciner betyder inte att beteendet är en sjukdom. Att många människor i dagens samhälle har problem är uppenbart. Mindre uppenbart är huruvida psykiatrin erbjuder den bästa lösningen på dessa problem.

Vilka alternativ finns det till den medicinska modellen? Säkert många, men två som jag tror är centrala är personlighet och politik. Ta ADHD till exempel. Kärnan i detta så kallade neuropsykiatriska funktionshinder är impulsivitet, alltså ett vanligt personlighetsdrag. Att impulsiva individer har svårt att klara av de dagliga rutinerna betyder inte att de är sjuka. De betyder snarare att de inte passar in i dagens samhälle. Även psykiatriker brukar påpeka att de problem som impulsiva personer har sannolikt beror till del på det omgivande samhället. Att de rörliga, fria och konkurrensinriktade samhällena i Västvärlden förvärrar dessa människors problem. Det är ironiskt nog just de politiska idéer som Szasz försöker värna som är problemet. Det är inte psykiatrin som hotar det liberala samhället. Snarare rättfärdigar psykiatrin detta samhälle genom att sjukförklara dem som inte passar in. Kanske är det hög tid att sjukförklara det liberala samhället istället?


kommentarer

Comment Icon

Tom C. | 28/05/2006, 18:15

Är inte Szasz en känd scientolog?
Du har uppenbarligen förlitat dig uteslutande på extremt ensidiga - och ovetenskapliga - källor.
Neuropsykiatri är ett spännande vetenskapligt fält som empiriskt visat allt mer av hur hjärnan fungerar. Rön om att den limbiska hjärnan, t ex, som är ovedersägliga. Ritalin har inget med detta att göra. Svenska barnpsykiatriker hjälper barn och deras familjer i egenskap av läkare, med läkarvetenskap i ryggen, inte som några pillerdoktorer som scientologerna vill göra gällande.
Läs på lite bättre ur ett lite mer objektiv perspektiv och en ny värld - den verkliga världen - kommer att öppna sig för dig.

Comment Icon

P. | 29/05/2006, 10:56

Instämmer i föreg. kommentar.
Hur kan man bygga ett sådant resonemang på en extremist och rättshaverist som Szasz? Han har ju ett otal gånger avslöjats som ovetenskaplig.
Varför vill så många människor från den gamla vänstern förlita sig på dessa extrema källor, i stället för att faktiskt ta till sig den VETENSKAP som finns? Läkemedelsbranschen kan vara ett hatobjekt, men t ex adhd-forskningen är ju vetenskapligt granskad, studierna är upprepade på alla kontinenter av hundratals forskarteam, och är en ständigt växande kunskapsbank om hur hjärnan fungerar.
Bara för att det ligger ekonomiska intressen i detta, som i allt annat, så behöver man väl inte gå på scientologernas propaganda om att alltihop är en stor, ondskefull konspiration.

Comment Icon

Paradigm | 29/05/2006, 19:20

Tom och P:
Szasz må vara en rätthaverist och inta en extrem ståndpunkt, han kan till och med vara scientolog (vilket jag betvivlar att han är) och ändå ha rätt.

Själv hör jag inte till den gamla vänstern och jag förnekar inte att man bedriver vetenskaplig forskning inom disciplinen neuropsykiatri. Däremot ifrågasätter jag att till exempel ADHD skulle vara ett sjukdomstillstånd. För att man ska kunna bekräfta det i en studie krävs det ju att man preciserar vad man menar med psykisk sjukdom. Och det vill man inte.

Comment Icon

P. | 29/05/2006, 21:57

Men vem tusan säger att adhd är ett "sjukdomstillstånd"? Inte en enda seriös neurospykiatriker gör detta, det är endast sammelsuriet av "diagnos-kritiker" som PÅSTÅR att "adhd-maffian" gör detta.
Tvärtom är Adhd, rent vetenskapligt, en "symptombeskrivning på nedsatt förmåga", ingenting annat. Och det är utifrån denna öppna förutsättning den vetenskapliga forskningen bedrivs - helt förutsättningslöst utifrån vad man redan kunnat visa i upprepade kliniska studier.
Psykiatri-kritikerna (må de vara scientologer eller marxist-sociologer...) har inget intresse av att ta det de kritiserar på allvar, därför har de ingen aning om på vilket sätt forskningen bedrivs, hur stor del av den som verkligen är belagd vetenskap och vilka de senaste rönen är.
Och, än en gång: adhd är en noggrant verifierad och preciserad lista över symptom, och det är denna forskningen sker kring – för att finna sambanden, hitta fler länkar osv. "Psykisk sjukdom" är det bara okunniga som pratar om.

Comment Icon

P. | 30/05/2006, 13:50

Vill bara tillägga att jag läst betydligt mer av vad du skrivit på denna blogg och uppskattar mycket av det - jag tycker att du intar en lite märklig hållning "mot" adhd-forskning, men jag kanske bara misstolkar? I övrigt skriver du ovanligt klarsynt om närliggande ämnen.

Comment Icon

Paradigm | 30/05/2006, 22:04

Om läkare ställer diagnosen ADHD och dennna finns listad i till exempel DSM:n så är jag benägen att påstå att det klassas som ett sjukdomstillstånd, även om man formellt kallar det något annat. (På engelska heter det störning, disorder, vilket antyder att något är fel och bör åtgärdas.) Och vad är egentligen läkarnas roll om den går utöver att bota sjukdomar? Bör man även behandla låg intelligens, till exempel? Jag har inget emot att man hjälper de som har ADHD, jag förnekar inte att det finns en biologisk grund för fenomenet. Men jag tror mer att det här är något i stil med en personlighetsvariant. Och när vi börjar se udda personligheter som störningar eller sjukdomar är vi på fel väg.

Kul att du i alla fall hittat något du gillar här.

Comment Icon

P. | 30/05/2006, 23:10

Nu är du ute och cyklar. Om en läkare diagnostiserar benbrott, dvs en "symptombeskrivning på nedsatt funktion", så är det ju ingen "sjukdom" för det.
Adhd-barn som behandlas klarar inte av sin egen vardag, fungerar inte i skolan, kan inte kontrollera sitt humör. Detta är ingen "personlighetsvariant". "Störningen" i fråga är vad som på svenska brukar kallas "dysfunktion" eller "nedsatt förmåga". Man HJÄLPER patienterna att komma runt detta, precis tvärtemot vad du säger så UNDERLÄTTAR man för patienterna att uttrycka sin personlighet.
Det kan t ex handla om att hjälpa barn att "flytta över" information från kortminnet (där dysfunktionen ofta finns) till långtidsminnet - när t ex ett skolbarn väl fått in multiplikationstabellen i det senare kan barnet räkna lika bra som ett barn utan adhd. I förlängningen av en sådan process blommar barnens personlighet upp, den destruktiva energin blir till glädje – över att man inte alls är värdelös, över att man har en personlighet likvärdig med andras!
Du rör dig på ett teoretiskt plan som har föga med adhd-läkares vardagliga värv att göra. Det är inte ointressant, det du skriver, men heller inte särskilt verklighetsförankrat.

Comment Icon

P. | 30/05/2006, 23:15

För övrigt skulle jag vilja be dig nämna ett enda exempel på när någon "udda personlighet" klassats som "störd" eller "sjuk". Jag som jobbar inom detta fält har själv inte sett ett enda sådant fall under 20 år. Däremot blommar adhd-patienter som fått rätt stöd ofta ut till härligt udda personligheter!

Comment Icon

Paradigm | 31/05/2006, 15:20

Våra defintioner skiljer sig helt klart från varandra. Jag menar att "symptombeskrivning på nedsatt funktion" passar in på nästan vad som helst. Låg IQ till exempel, liksom rimligen allt det du skulle kalla sjukdomar. Ett benbrott är enligt mitt sätt att se det ett sjukdomstillstånd - någon del av kroppen fungerar inte som den ska. Jag kan inte se någon analogi till ADHD eftersom ingeting är trasigt. Att dessa personer inte fungerar socialt beror mer på deras personlighet liksom det omgivande samhället.

För övrigt försvinner mycket av impulsiviteten, det vill säga en central del av deras personlighet, med Ritalin. Det är just det som är syftet med medicinen.

Comment Icon

P. | 31/05/2006, 19:04

Du har faktiskt fel även om vi resonerar på dina villkor: att impulsiviteten dämpas med t ex medicinering handlar om att den patienten kan återta kontrollen över sig själv – impulsiviteten som personlighetsdrag försvinner inte utan får i stället positiva drag. Du borde lyssna på drabbade själva, eller se dem i din egen närhet, för att förstå att dina teorier är verklighetsfrånvända.
Du har fel i att »inget är trasigt«.
Barn med ADHD har alltså nedsatt förmåga i impulskontroll och exekutiva funktioner. Detta är inte detsamma som »impulsivitet«, att »vara impulsiv«. Här pratar vi i stället om hjärnans förmåga att stoppa eller försena motoriska eller känslomässiga svar på stimuli till hjärnan – en självkontroll som är en förutsättning för att utföra handlingar på ett planerat sätt. När barn växer upp utvecklar de sk exekutiva funktioner som hjälper dem att planera ett mål för sina handlingar, hålla det planerade målet i minnet och att göra de steg som behövs för att uppnå målet samtidigt som de bortser från distraherande händelser runt omkring. Arbetsminnet är en sådan exekutiv funktion. I arbetsminnet hålls information under en kortare period medan hjärnan arbetar med uppgiften. Ett exempel är när man håller ett okänt telefonnummer i arbetsminnet innan man ringer upp.
Ingår det i »personlighetsdraget« att alltid glömma telefonnummer?
Vidare har varenda magnetkamera-studie som utförts visat att vissa delar av hjärnan är mindre hos ADHD-barn (det handlar om oerhört omfattande studier med vetenskapligt fastställda resultat). De områden som är mindre sitter bl a i pannloben, lillhjärnan och basala ganglierna. Fynden från magnetkameraundersökningarna överenstämmer med de neuropsykologiska undersökningarna. Impulskontroll, exekutiva funktioner och arbetminne regleras från de hjärnregioner som är förminskade hos barn med ADHD, vilket tyder på att det hänt något under utveckligen av dessa delar.
Flera studier har samtidigt visat att dopaminsystemet inte utvecklas normalt i hjärnan hos barn som har ADHD. Det finns t ex ökade halter av restprodukter av dopamin. Nyligen gjorda fotografiska PET-studier har också visat att hjärnorna hos barn med ADHD har förändrade nivåer av dopamin och av de receptorer som dopamin fäster på.
Pågående molekylärgenetisk forskning ger ytterligare stöd för en obalans i dopaminsystemet. Generna kodar för att de olika komponenterna i dopaminets signalöverföring skall utvecklas, t ex dopaminreceptorerna eller den dopamintransportör som suger upp dopaminet in i cellen när de frisläppts. Dessa gener är mycket aktiva i pannloberna och i basala ganglierna under utvecklingen. Under de senaste åren har flera undersökningar visat att barn med ADHD har variationer i dessa gener.
Det genetiska är också oerhört genomforskat, men det har ju varit känt länge.
Om du vill kan du säkert, inför dig själv, hävda att »inget är trasigt« - men då verkar du mena det i ungefär samma mening som »ingenting är brutet«.

Comment Icon

Paradigm | 01/06/2006, 15:54

"Du har fel i att »inget är trasigt«."

Du nämner inget som är trasigt utan fortsätter att tala om nedsatt förmåga. Att hjärnorna ser olika ut är inget bevis. Mäns och kvinnors hjärnor skiljer sig också åt. Vilket kön är det sjuka?

"Barn med ADHD har alltså nedsatt förmåga i impulskontroll och exekutiva funktioner. Detta är inte detsamma som »impulsivitet«, att »vara impulsiv«. "

Din definition av impulsivitet blir lite märklig om du vill lyfta ut bristande impulskontroll ur begreppet. Vad blir egentligen kvar?

"Om du vill kan du säkert, inför dig själv, hävda att »inget är trasigt« - men då verkar du mena det i ungefär samma mening som »ingenting är brutet«."

Det var du som gjorde analogin med ett benbrott, inte jag. Vad jag ifrågasätter är att många av de variationer som man hittar i människors hjärnor kan klassas som medicinska tillstånd. Variationer i minnesförmåga, exektuiva förmågor och så vidare kan mycket väl vara helt normalt på samma sätt som att variation i intelligens är det.

Comment Icon

P. | 01/06/2006, 22:11

Hm. Du påminner mig om pastor Stanley Sjöberg som i SVT:s "Debatt" häromkvällen sa att det inte finns några "bevis" för att Skapelseberättelsen inte stämde – med tidsperspektiv och allt.
Ett är säkert: du har ingen som helst praktisk erfarenhet av dessa frågor. Om du ska ringa ett telefonnummer, får det uppläst för dig samtidigt som du börjar slå det på telefonen, och du ändå inte kan minnas det; om det dessutom ALLTID är så, varenda gång du ska ringa, eller varenda gång som du ska gå ner i tvättstugan för att tvätta, stannar för att plocka upp skräp och sedan glömmer att du skulle tvätta; eller om du går till affären för att handla två saker och du ofelbart alltid glömmer båda två... då är detta inget som "ingår i din personlighet" utan symptom på exakt det forskningen kunnat visa. Det är extremt cyniskt att börja tala om skillnader i intelligens här. Det är inte naturligt att ha obalans i dopaminsystemet. Har du en annan biologisk obalans som kräver insulin så har du antagligen inga invändningar (om du inte tycker att diabetes är en del av "personligheten").

Comment Icon Jag har adhd

Ankie | 15/08/2006, 02:04

Måste säga att P är enormt duktig på att förklara.
Jag har adhd+dcd=samma sak som damp, och dessutom av svår karaktär.

Det sprids så enormt mycket okunskap på nätet och oftast från oseriösa som inte har fakta alls på hand och som agerar väldigt ovetenskapligt.

Jag som lever med detta vet ju hur det är och P känner till fakta och jag känner igen mig i det han beskriver av symptom.
Men det känns helt verklighetsfrämmande det som Paradigm skriver.

T.ex att bara avfärda massvis med ny forskning med i princip en "fnysning" och inte själv komma med källor som styrker sådana klara påståenden rakt ut i luften får mig att känna mig otroligt ledsen.:-(
Det blir massa symptom kvar om du lyfter ut impulsiviteten.
Läs på!

Comment Icon

Paradigm | 15/08/2006, 16:10

Jag avfärdar inte forskningen med en fnysning. Jag avfärdar den inte alls. Bara de slutsatser man drar. Och att man inte definierar vad som är ett sjukdomstillstånd eller ett medicinskt tillstånd men ändå insisterar på att anse sig veta vilka som behöver vård.

Comment Icon Jorden är platt

Buddy Jesus | 20/09/2006, 09:03

Eftersom Jorden är centrum av universum kan jag säga att vetenskap utgör en ögonblicksbild av det samlade vetandet vid en given tidpunkt.

I ett vetenskapsperspektiv där man inte till fullo förstår eller kan reproducera ens fotosyntesen, tycker jag att man bör ta ett steg tillbaka och se på förgängligheten i den kunskap som för tillfället står som sanning.

Resonemanget i texten känns som att det utgår ifrån att man redan vet allt som behöver vetas om hjärnan och beteendestörningar, vilket inte är fallet.

Comment Icon

Paradigm | 20/09/2006, 14:12

Lite kryptisk kommentar. Jag är naturligtvis beredd att ändra ståndpunkt om nya fakta dyker upp. Vetenskapen ger ju inte några eviga sanningar, och vi kommer nog aldrig att veta allt vi skulle vilja veta om beteendestörningar. Men vad är alternativet?

Comment Icon En kommentar

Återställ | 25/11/2006, 15:47

Mats Börjesson, fil.dr. och docent i sociologi skriver några intressanta och träffande saker angående neuropsykiatriska diagnoser. Hans artikel går att finna i Skolverkets rapport "Att arbeta med
särskilt stöd
några perspektiv"

Källa: http://www.sit.se/download/PDF/Elevhalsa/S%C3%A4rskilt_ st%C3%B6d.pdf

Det viktigaste jag tycker han säger är:

"Anpassning till rådande kulturella normer är själva navet kring vilket
det medicinskt klingande ordet ”hälsa” kretsar. Det är alltså moraliska
bedömningar det handlar om.

Barn kan inte vara avvikande i sig själva, utan först i relation till
kulturella normer, önskningar och strukturer – vilka delvis förändras
över tid. Det ”relativa handikappbegreppet” har varit ett steg på denna
analytiska väg, men det har inte gått tillräckligt långt. Barn har inte,
lika lite som vuxna, en själ som kan avbildas oberoende av de normer
som gäller i det specifika samhället och historiska tidevarvet. Det är
när individer bryter mot önskningar och moraliska påbud som korrigeringspolitiken
aktiveras. Så betraktat är vår kultur besatt av att upptäcka
avvikare, och besatt av att korrigera dem till den önskvärda normen.

Vetenskapsoptimisten
tänker sig att forskningens resultat är kumulativa, det
vill säga att dagens forskning är bättre, säkrare, och befriad från tyckanden
och politik. Detta är en naiv tanke. Människovetenskaperna är
moraliska till sin grund. De utgår från common-sense, startar sina
studier vid de (av mäktiga samhällsgrupper) upplevda problemen,
som dålig stavning, störande uppföranden i klassrum, viss kroppsvikt,
etc. Därefter sker förvetenskapligandet: operationalisering av
språket, standardisering av undersökningsmetoder – iklädandet av
moralen i experttermer.

Barnens psykiska hälsa
kommer alltmer att tas om hand av särskilda experter, som barnpsykiatrer,
psykologer och specialpedagoger. Hälsostandards sprids
härifrån ut till skolorna, standards som rymmer ett brett spektra av
undersökningspunkter, från tänder och käkarnas bett, till kroppslig
hållning, till intelligens, vänlighet, modighet, lycklighet... Sådana mallar
har visserligen traditioner bak mot 1800-talets fysionomik och frenologi,
men nu börjar man att på ett mer systematiskt sätt att tillämpa
normer för fysiska och psykiska egenskaper i skolhygieniska sammanhang.

Vi kan tala om 1900-talet, inte som barnets, utan som problembarnets
århundrade. Om vi ser tillbaka i historien är det också klart att
vilka grupper som problematiseras är en mätare på vad som betraktas
som viktigt i en specifik tid. Kanske särskilt tydligt syns det på den
sociala anpassnings-axeln. Barnet för hundra år sedan förväntades
vara karaktärsfast under auktoriteternas bestämmande. Under 1900-
talets mitt var man väldigt upptagen med att upptäcka och hantera de
nervösa, nagelbitande, sängvätande, neurotiskt störda barnen. Att det
idag är okoncentrerade, ”oteoretiska”, udda och egensinniga barn
som utgör de stora problemen, säger mera om vår tids kulturella
normer än om barnen i sig.

”Nu”, säger man ständigt, har vi lyckats att identifiera
problemen. Så handlar det mest om att inrätta en organisation för att
lösa dessa. ”Förr” präglades de vetenskapliga studierna av brister,
”förr” var man inte riktigt klar över det moraliska tidssammanhang
som vetenskapen ingick i. ”Nu” är man befriad från subjektivitet,
politik och moral. ”Nu” vet vi. Så låter det även idag, och kommer
det att låta – ända tills det historiska avståndet blivit tillräckligt stort
för att vi ska kunna urskilja vetenskapens moraliteter. Och vi kan
börja om.

gränsen för DAMP dras
bland annat vid (o)förmåga att hoppa tillräckligt bra på ett ben, gränsen
för överaktivitet, bristande social smidighet, läsförståelse – allt
bygger på samhälleliga föreställningar om hur barn bör vara. Varje
vetenskaplig studie behöver så starta vid ett moraliskt bristtillstånd,
vilket är definierat i samhällets vardag, för att därefter helt enkelt
bestämma sig för var gränserna för det normala ska gå. I slutändan
kan experten hänvisa till ”helhetsbedömningar”, ”beprövad erfarenhet”
och ”tyst kunskap” – uttryck som i vår expertberoende kultur är
ytterst gångbara retoriska figurer, men som när man ser närmare på
saken ytterst handlar om att man anser sig känna igen avvikarna när
man ser dem. Gränserna för det avvikande är aldrig objektivt klar
och motiverad. Snarare handlar det om att experter på mänsklighet
är samhällsmoralens väktare mot det oönskade.

När normbrotten är definierade i barnets vardag tar utredningarna
vid. Genom att döpa om vardagsproblemen i teoretiska termer kan
vår vetenskapstroende kultur känna säkerhet inför definitionerna, förklaringarna
och åtgärderna. Experterna ger oss säkerhet genom testningar,
kliniska observationer, profilscheman och andra fastnitanden
av individens tillkortakommanden. Och uppsåtet är förstås gott.

Så länge som vi har
nya namn, som vår tids flora av ”funktionshinder-definitioner”, tycker
vi oss kunna hålla moral, tyckanden och dömanden stången. Varje
tid gör allt för att kunna göra anspråk på att ha funnit själens kärna,
vilken får hög status först när experten formulerat om det oönskade
till vetenskapligt klingande språk.

I populärlitteratur, skolbroschyrer, tidningsspalter och på Internet ges
medborgare möjligheten att skolas in i sin rätta klientelgrupp. I vår
diagnostiska kultur erbjuds alltså också möjligheter till självdiagnostik.
Och många är de intresseföreningar som erbjuder en identitetsgemenskap
byggd på ”likhet med dina likar” – men först efter att avvikaren
”kommit ut” och gjort en öppen bekännelse av sitt annorlundaskap.

För femtio år sedan pekade experten ut färdvägen
utan omsvep – klientens fortsatta livsväg beslutades efter insamlandet
av information om den enskilde, och efter kliniska
bedömningar. I vår tid ska experterna göra medborgarna delaktiga i
förändringsarbetet; konsultationerna har ersatt det mera ordergivande
myndighetsutövandet, i arbetslivet såväl som i skolan. Genom utvecklingssamtal,
värderingsövningar och egen veckoplanering ska
skoleleven självt ta ansvar för sitt lärande och hela sitt vara: Elever
undervisas i ”Livskunskap”, förväntas utveckla sin kommunikativa förmåga, och arbeta med sin eventuellt bristande sociala flexibilitiet.
I sin ”Portfolio” ska eleven dessutom dokumentera utvecklingen; här
ligger förmågan bar och ständigt till hands för en självgranskande
prövning. Till detta kan det bli aktuellt att ”skriva ett kontrakt” där
medborgaren förbinder sig att kämpa för sin egen normalisering. Och
för den som inte arbetar på sin egen förbättring till ideal medborgare
finns det korrektiv, stöd och hjälp av olika slag. Det finns således
gränser för hur medborgaren får tänka och vara, och bara genom att
leva rätt kan det fulla medborgarskapet fås. Medborgarskap i vår
välfärdsstat är inte en rättighet, utan en kvalificering. Välfärd, allt
ifrån kontanta medel till särskild undervisningsgrupp och psykiatrisk
tvångsvård beviljas alltid efter expertens professionella och myndighetsutövande
prövning. Men metoderna skiftar."

Mvh Återställ

Comment Icon

Paradigm | 25/11/2006, 16:57

Jag håller med om mycket av det här. Att man använder psykiatriska termer för att det känns obehagligt att moralisera verkar rätt uppenbart. Men frågan är vad man ska göra. Hur man än organiserar samhället kommer det ju alltid finnas avvikare som kommer att ha problem. Man borde väl kunna hjälpa dessa utan att fördenskull vare sig medikalisera eller moralisera? Jag tror i alla fall inte att vetenskaper om människans natur med nödvändighet är moraliska.

Comment Icon Psykiatri

Janne | 29/06/2007, 17:22

Självklart så är schizofreni en sjukdom men jag tycker att mycket av det som Szasz säger är vettigt.Det bokstavligen väller ut diagnoser från mentalhälsobranschen. Vissa diagnoser tycket jag nästan är lite lustiga. Det finns ju saker som "matematik störning" som innebär att man helt enkelt har problem med matematik (vem har inte det?).Men detta problem kan alltså innebära att man får en psykiatrisk diagnos.Sen vete gudarna om det hjälper någon att få psykofarmaka bara för att den personen är dålig i matte??. Jag själv tror att psykofarmaka bara lägger sig som en hinna över problemet. Sedan kan man bli beroende av medicinen. Det låter som om man har två problem istället för ett??
Elchocker och andra saker verkar ruggigt tycker jag.

Comment Icon ADHD

Anders Pettersson | 08/09/2010, 14:45

Intressant diskusion om ADHD som definition. VAD definierar ADHA, igentligen? Jag har fått denna förbannade diagnos. Det har dessvärre inte lett till hjälp, vare sig från Kommun, eller psykiatrin. Så fort man konstaterat att jag inte mådde bra av Ritalin, så drog man sig pilitiskt korrekt tillbaka och gav mig ett gammalt rökavvänjningsmedel istället: VOXRA. Det skall dels ha en dopaminhöjande effekt, dels höja halten av Noradrenalin. Alltså en tablett som i princip motarbetar sig själv, eftersom Noradrenalin är hämmande. I övrigt möts jag av "största möjliga tystnad". Inte bar från psykiatrin, utan från hela samhället. Något stöd till en folkhögskolekurs, så jag kan få min grundskolekompetens, DET VILL TJÄNSTEMÄNNEN I kUNGÄLVSKOMMUN INTE GE MIG.

Ändå var det dom, som krossade hela min barndom och skolgång, genom att skicka mig på anstalter, för att jag var annorlunda. Jag tycker Socialstyrelsens styrdokunment borde vara mycket tydliga och att VI, ALLTID, borde ha rätt till personligt ombud. Min huvudsakliga "diagnos", är Asperger-syndrom. Men inte har samhället ställt upp bättre för det. "Tilgängligheten" SOM MAN SVAMLAR OM, verkar bara hadla om rullstolar. Integration, om invandrare och jämstäldheten är reducerad till en genusfråga. Tillläggas skall väl, att jagf är 52 år och haft diagniserna i ca: 4 år.

Lägg till en kommentar
 authimage 

Fatal error: Call to a member function isEnabled() on a non-object in /home/userB/b0163600/public_html/bloggsite.se/tmp/190/%%168^%%1685944611^commentform.template.php on line 18